Förra årets vandring hade fått ett snöpligt slut. Väl framme i Stockholm arrangerades ingen manifestation på Hiroshimadagen! Jag återvände därför helt simpelt per tåg till Uppsala och lyktnedsättningen där. “Är du inte ute och traskar?” frågade en häpen Getrud Olsson i Kvinnor för Fred. Så för säkerhets skull – och omväxlingens – beslöt jag mig för att vända på steken i år och gå till Uppsala från Stockholm. Lyktnedsättningen vid Fyrisån har varit en hjärteangelägenhet för Kvinnor för Fred i Uppsala och tradition i över 15 år. Den skulle definitivt inte utebli.

Indiens och Pakistans provsprängningar gjorde årets vandring till en hjärteangelägenhet för mig. I mina svarta stunder reflekterade jag över det faktum att vad jag kämpat med i åtta år lyckades Indiens nuvarande ultranationalistiska regering med på fem sekunder – att placera Indien “på kartan” i Sverige. Fast av ett helt annat utseende.

Strax efter att nyheterna kablats ut över världen, fick jag en inbjudan av Kristna Freds till ett möte med den indiska fredsforskaren Geeta Mehta. Där träffade jag också frilansjournalisten Birgitta Fritz, som lovade skriva en artikel inför nästa nummer av Gandhi IDAG (nr. 3.98). Då kunde jag inte ana att vi under fem dagar skulle bli vägkamrater…

Bara några veckor innan det var dags, råkade jag nämna mina årliga vandringar för henne. Och några dagar senare hade hon bestämt sig för att haka på. Var det okej om hon tog med sig Oliver?

Oliver var 15 år och vippethund. 105 år alltså, om man räknar om det. En stillsam, äldre herre, lika mager som Gandhi och kräsen i maten. Men han fick stanna hemma de första dagarna.

Tidigt på morgonen den 1 augusti tog vi Roslagsbanan ut till Åkersberga, för att starta vandringen hos mina vänner Ingrid Inglander och Theo Fick i Lärare för Fred. De dukade upp ett dignande frukostbord som skulle ge oss energi för resten av dagen. Vi monterade våra tjusiga plakat på ryggsäckarna – “Till minne av Hiroshima går jag från Stockholm till Uppsala”. (Tyvärr hade jag inte hunnit trycka en ny T-shirt, så framifrån verkade jag vara på väg tillbaka igen.)

Ingrid och Theo hade nyss kommit hem från den internationella lärarkongressen i Österrike, vi åt och pratade. Frukosten övergick nästan i lunch innan vi äntligen gav oss iväg.

- Hoppas ni hittar vägen nu, förmanade Ingrid när de vinkade av oss i riktning mot Vallentuna. Men eftersom fred är vägen, så…

Theo hade försett oss med en mer detaljerad karta och ett rejält vattenkrus.

Men vi hade bara hunnit några meter, innan han hojtade på oss.

- Hallå! Ni är på väg åt fel håll! Ni ska följa ån!

Vi brast i gapskratt. Det här började bra. Birgitta hade visserligen berättat om sitt dåliga lokalsinne, men det verkade som vi skulle få hålla ordning på varandra under de följande dagarna…