Jag låter blicken vila vid en av Waxholmsbåtarna och återvänder sedan till pressklippen i min hand. En rubrik lyder: “Bara nio hus stod kvar”. Och en bildtext; “Ögonvittnen har berättat hur de hann uppleva ett starkt vitt sken, sedan en oerhörd tystnad innan klagoropen från de överlevande genljöd över staden.” Det är arbetsmaterialet till en utställning om Hiroshimadagen 6 augusti.

Så drabbas jag plötsligt – inte av ett vitt sken, men väl av en tanke i sommarvärmen – hur skulle denna levande stad framför mina ögon se ut, om…? Vad skulle finnas kvar?

Ingen vet exakt hur många som omedelbart utplånades i Hiroshima. Uppgifterna varierar mellan 70.000 och 200.000. Siffror. Men om Stockholm drabbades, skulle allt liv inom en radie av 3 mil upphöra, från Solna i norr till Farsta i söder.

NOZOMI HAMADAS pappa befann sig utanför den radien i Hiroshima 1945. Han var 5 år och minns att han lekte på bakgården hemma. Vid explosionen slungades han femton meter bort och begravdes under spillror. Han kunde inte fatta vad som hänt. Träd, hus, skolor och människor var försvunna. Ögonblicket tidigare fanns allting, nu kunde han bara se förstörelse.

Hans mamma hittade honom och tillsammans började de leta efter hans syster. Först efter några dagar fann en granne henne på gatan, svårt bränd och döende. Brännskadorna var så stora att de först inte kände igen henne. Det fanns ingen mat att äta, ingen doktor, inget sjukhus, ingen medicin som kunde lindra hennes fruktansvärda smärta. Det enda familjen kunde göra var att långsamt se henne dö. Hon levde i en vecka och allt hon kunde säga var: “Jag vill inte dö… Snälla, hjälp mig… Ge mig vatten…”

Kriget är inte över för min familj, berättar Nozomi. Det fortsätter i våra kroppar. Mina morföräldrar dog unga, så jag kommer inte ihåg hur de såg ut. Min farbror och faster drabbades av cancer. De kämpade med den, förlorade och dog. Jag förlorade min kusin i maj förra året. Han dog i cancer. Mina föräldrar kunde bara få barn genom konstgjord befruktning. Det är som att leva med en ständig dödsdom.

Nu studerar Nozomi i Californien och är besviken på allt bråk mellan USA och Japan, om vem som bär den tyngsta skuldbördan. Jag vet att det Japan gjorde under kriget var fruktansvärt, säger hon. Men i 50 år har vi ju försökt upprätta goda relationer mellan våra länder. Vi borde veta bättre.

Ansvaret för mänsklighetens största dårskap bärs av oss alla. Varje land har en skyldighet att kritisera sina egna makthavare. För atomåldern infördes utan mandat från majoriteten av världens befolkning.