1995, INFÖR 50-ÅRSMINNET av mänsklighetens största dårskap – atombomben över Hiroshima 6 augusti 1945 – som på några ögonblick utplånade hundratusentals människor, planerades bland annat en minneshögtid i Storkyrkan och en konsert vid Strömparterren i Stockholm. I Uppsala anordnades traditionsenligt en lyktceremoni vid Fyrisån, precis som på en rad andra platser i Sverige och utomlands. Några veckor dessförinnan beslöt jag mig för att fotvandra de drygt 7 milen från Uppsala för att närvara vid evenemangen i Stockholm.

Först nu förstod jag på allvar innebörden i Gandhis ord:
    “Det finns ingen väg till fred.
    Fred är vägen.”