Så min vandring fick ett egendomligt slut. I stillhet tände jag ett ensamt ljus på Skeppsholmen, innan jag återvände till Uppsala per tåg – till den traditionella och stämningsfulla ceremonin vid Fyrisån.

- Är du inte ute och traskar?! frågade en häpen Gertrud Olsson i Kvinnor för Fred, när jag plötsligt dök upp i vimlet vid Nybron.

Ja, hur i himlens namn återberättar man en Resa som denna? Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men ett rejält kliv för Janne Viklund – och många kliv blev det…

- Man har väl blivit lite retad, men det struntar jag i, sa hon. Det spelar ingen roll vad dom säger, nu när man börjar bråka om kärnkraften också. Jag tänker bära det här, ända till dom kan bevisa att det är ofarligt, och det kan dom bara inte.

Hon hette Anki, hade lämnat en stökig tid bakom sig, men längtade ut i världen precis som hennes bror.

“Välkommen Jan. Tyvärr har jag en förrättning, så vi får ses i morgon. Känn dig som hemma!”

Nyckeln låg i. En stund senare stod jag i en ljuvligt svalkande dusch, med en varm känsla inombords för gästfriheten.

- Man måste faktiskt tro på att det finns goda människor, sa Anna-Maria Calaballero bestämt nästa morgon. Anna-Maria är från Chile och jobbade här i Stefansgården, på Kyrkans invandrarverksamhet. Hon berättade om sina erfarenheter, samtidigt som hon schablonmålade en banderoll inför Vattenfestivalen och barnen lekte i rummet intill.

- En del tror du är dum om du litar på folk, men jag vill lära mina barn att känna tilltro! sa hon. Vi fick låna en mycket dyr videokamera till skolan för ett grupparbete en gång, och den blev kvarglömd i gymnastiksalen efter dagens slut. Borta! Stor panik. Jag föreslog att vi åtminstone skulle sätta in en annons i lokaltidningen, men min man tyckte det var bortkastade pengar.

En vecka senare hade någon lämnat in den på expeditionen. Vi vet fortfarande inte vem det var, men du kan inte ana vad det betydde för oss!

Anna-Maria strålade. Hon önskade innerligt att Invandrarverket också litade mer på sina medmänniskor, vare sig dom kommer från Chile eller Vallentuna.

Hon insisterade på att jag skulle sova i hennes bäddsoffa, samtidigt som hon vecklade ut en drygt hundra år gammal tältsäng som hennes far konstruerat, åt sig.

- Hur mår dina fötter, frågade hon stillsamt vid frukosten nästa morgon.

- Jo, tack utmärkt, svarade jag, omedveten om det nageltrång som skulle komma senare…

Kerstin drog sig till minnes morgonpromenaderna i trettiotalets Göteborg.

- De var en utlöpare till morgongymnastiken i Slottskogen, berättade hon. Vi var en skara äldre och yngre som vandrade någon timme tillsammans varje morgon i behaglig takt. Men så kom kriget. Och då skulle det inte längre heta morgonpromenader, utan fältsportpromenader! Man gick in i en beredskapsvåg som jag tyckte saknade något mycket väsentligt, så då sa jag upp mitt engagemang i frisksportrörelsen. Jag såg hur idealen kunde användas till ett bra soldatmaterial. Och hur Tysklands folksånger blev till kampsånger…

Vi satt tysta en stund i solen.

- Ibland tycker jag det är en dum ordning att man inte är gammal innan man blir ung, tillade Kerstin med ett litet leende. Det skulle vara underbart att som ung, ha den erfarenhet som man har som gammal!

- Världen skulle nog se helt annorlunda ut då, sa jag.

- Säkert, instämde Kerstin.