SARVODAYA, en sammansättning av två ord på sanskrit, myntades av Gandhi. Sarva som betyder “alla”, och Udaya som kan översättas med “välbefinnande” eller “upplyftande”. Sarvodaya blir alltså ungefär “allas välbefinnande”.

Gandhi använde ordet första gången i ett häfte där han beskrev en essä han nyligen läst av John Ruskin, "Unto This Last".
Den byggde på Jesu liknelse om vingårdsägaren som anställer arbetare och deklarerar: "I will give unto this last unto thee". Ruskins essä betonade, enligt Gandhi, att det ideala samhället är det som
hyser omsorg för välbefinnandet hos ALLA: "unto this last", dvs. också de allra mest behövande av det fattigaste bland de fattiga.

Teorin om förvaltandet, ett klasslöst samhälle som inte erbjuder några privilegier på grundval av födsel, förmögenhet eller talang, ömsesidigt samarbete som motivation och drivkraft, och främst av allt, bokstavligen ALLAS välfärd utan åtskillnad av ras, religion, kön, eller politisk åskådning – kan sägas vara hörnstenarna
i det Sarvodaya-samhälle Gandhi eftersträvade.

"Ekonomisk rättvisa är nyckeln till ickevåldslig samhällsförändring",
skrev han. "Att arbeta för ekonomisk rättvisa betyder att göra sig av med den eviga konflikten mellan arbete och kapital. Det innebär att sänka nivån för de fåtal rika i vars händer nationens tillgångar är koncentrerade, och samtidigt höja nivån för de halvsvultna nakna miljonerna. Ett ickevåldsbaserat regeringssystem är en omöjlighet så länge som denna klyfta mellan de rika och de hungrande miljonerna fortfarande existerar."

Under sin livstid tillät inte Gandhi att några formella sarvodaya-organisationer bildades. Han ansåg att så länge volontär-arbetet utfördes i denna anda, fanns det inte behov av några institutioner. Efter hans död har emellertid flera sarvodaya-organisationer etablerats runt om i världen. De ingår nu i ett informellt nätverk med högkvarter i Bangalore, Indien. Ett av de större återfinns på Sri Lanka under ledning
av dr. A.T. Ariyaratne, som bl.a. mottagit the Right Livelyhood Award (alternativa
nobelpriset).

"Vägen till detta nya samhälle, detta nya välbefinnande, börjar med individens uppvaknande", säger dr. Ariyaratne. "Den främsta aspekten är att bli medveten om sin egen, familjens och granngemenskapens samlade förmåga att själva klara sin behov. Att vi inte behöver
vara mentalt eller fysiskt beroende av vad som ges "uppifrån", som välgörenhet från avlägsna källor eller marknader."

Sarvodaya kan sägas vara tillämpningen av ickevåldets princip i förändringen av samhället – från dess nuvarande former,
med exploatering och stora sociala skillnader, till en mer balanserad form som inte stänger ute någon.

Medan den västerländska synen på välfärd snarare eftersträvar "största möjliga lycka åt så många som möjligt", har Sarvodaya-samhället som mål "lagom välbefinnande åt
alla".

De mest framgångsrika programmen för Sarvodaya-samhällen runt om i världen har varit de som, förutom att vara självförsörjande,
även skapat en mängd arbetstillfällen, yrkeskicklighet och kunnande. Detta som en motvikt till alltför många teoretiska seminarier, konferenser
eller "workshops".

CREDO för
The International Institute of Rural Reconstruction, Filippinerna,
sammanfattar metodiken mycket väl:

"Go to the people
Live among them
learn from them
plan with them
Work with the people
Start with what they know
Build on what the people have
Teach by showing, learn by doing
Not a showcase but a pattern
Not odds and ends but a system
Not piecemeal but integrated approach
Not to confirm but to transform
Not relief but release."