- Den sjätte, sa du? Tänk, om man skulle gå ner till Fyrisån och den där lyktceremonin. Här drar vi ner på välfärden, men till vapenindustrin finns det pengar!

I närheten av Morga hage betar fåren och nu infinner sig samma euforiska känsla som jag minns från förra årets vandring. Hela världen ligger öppen, ingenting är omöjligt och jag kan fortsätta gå hur långt som helst. Jag saknar däremot mina färdkamrater från i fjol, Johan och Sandhya. Men det eviga “mantrat” finns kvar – sångramsan som Johan lärde mig:

“Vandra med oss / för vägen är lång
för vägen, för vägen, för vägen är lång…”

När mjölksyran sätter åt, är den minst lika effektiv som druvsocker.

En röd Saab saktar in och kör om mig. Den stannar en bit längre fram. Vad kan han tänkas ha på hjärtat? Jag sneglar frågande in i bilen, när jag hunnit ikapp. Han vänder bort huvudet och är fullt upptagen i en mobiltelefon. Något förbryllad fortsätter jag. Det dröjer ett bra tag innan han kör om mig på nytt.

Den första matrasten blir en skogsdunge full med mygg. Några slinker nog med och drygar ut den vegetariska kosten. Sommaren håller precis på att vända till augustivärmen, men ännu hänger molnen däruppe och ger ifrån sig små droppar. Jag hoppas nå fram till systrarna i Alsike kloster innan middagen, om det skulle bli ösregn. Många upptäckter väntar i i dikeskanten. Allt som glittrar är kassettband, det lärde jag mig förra året. Kilometervis med Elvis, Beatles, eller kanske Just D. ligger utspridda längs Sveriges vägar. Jag undrar varför.

Däremot förekommer det färre döda djur i år, vilket är glädjande. Mosade grävlingar är ingen vacker syn. Kliv ur bilen någon gång och titta.

Självplock av jordgubbar orsakar folkfest på ett av fälten. När jag passerar en mindre avtagsväg startar en röd Saab som stått parkerad ut på vägen, och kör sakta förbi mig. Den försvinner bakom kullarna.

Innan den efterlängtade synen av kyrkan i Alsike framträder, har trafiken varit påfallande rik på röda Saabar. Antingen har jag drabbats av vätskebrist, eller…

- Ooh, Mr Gaandhii! hojtar en av klostrets skyddslingar från Bangladesh och öppnar stora famnen. Lite svenskt generad ger jag honom en stor kram. Middagen består av nyfångad gädda från sjön intill. Något godare har jag aldrig ätit!

Efter en livlig måltid med samtal om smått och stort i världen, nämner jag min potentiella “färdkamrat” för syster Marianne. Hon ler eftertänksamt.

- Jo, det skulle nog kunna vara så, svarar hon slutligen. Vi har ju en viss erfarenhet. Det kan tänkas att du givit SÄPO jobb. Det ska du i så fall bara vara tacksam för. Det händer att de får i uppdrag att bevaka, så inget händer ensamma “demonstranter” som du.

En lätt känsla av overklighet drabbar mig. Är det möjligt?!

Och det är fortfarande fyra dagar och flera mil kvar till Stockholm…