FN:s egna rapporter är vid det här laget välkända: som en direkt följd av sanktionerna och bombningarna av landet – både de tidigare och de nuvarande -har ca 1,5 miljoner människor dött. Ca 600 000 av dem är barn. 5000 barn i månaden dör av brist på mat, mediciner och rent vatten, sönderbombad infrastruktur och en krossad ekonomi. Det civila samhället håller på att malas sönder, Saddam Husseins ställning har stärkts, den interna oppositionen försvagats och Sverige är medskyldigt.


Men det är inte dessa förhållanden och tystnaden kring dem som upprör Per Ahlmark. Hans upprördhet gäller Saddam Husseins s.k. militära hot mot omvärlden. “de väldiga resurser landet lägger ner på atomprojektet” och den likgiltighet som han anser svenska riksdagsmän visar inför detta hot. Utan att uppge källor konstaterar han att “många analyser och böcker, utgivna i västvärlden, har varnat för Saddams ökande arsenal av massförstörelsevapen”. Ja, sådana analyser finns det gott om, inte minst nu när det gäller för USA att skapa acceptans hos en motsträvig omvärld för det förestående angreppskriget mot Irak, ett redan sönderbombat och krossat land. Iraks påstådda militära hot mot omvärlden framställs som motivet för den oundvikliga förstörelse och det tusentals civila offer en sådan attack skulle innebära.


Men i dessa dagar, när Pentagon inrättat en ny instans för informationskrigföring “Office of Strategic Influence” (OSI), gör man klokt i att vara extra skeptisk mot den “information” och de nyheter som utgår från det politiska och militära etablissemanget. Ett av flera förslag från OSI är att “påverka opinionen i andra länder genom att plantera nyheter i media, kanske tom falska nyheter till utländska medier.Det säger källor i försvarshögkvarteret Pentagon till tidningen New York Times “( citat UNT 20/2 !=02)


Emellertid finns det också gott om avvikande röster, även om de har svårare att göra sig hörda. När The Wisconsin Project On Nuclear Arms Control (WPNAC), gav ut en falsk rapport om att Irak hade utfört ett hemligt kärnvapenprov 1989 bemöttes den av Professor Terry Wallace, före detta styrelsemedlem i The Independent Commission on the Verifyability of the Comprehensive Test Ban Treaty (CTBT) Enligt kommissionens rapport förekom ingen seismisk aktivitet inom 50 km från den uppgivna testplatsen 1980 – 1999, vilket visar att inga kärnvapenprov utförts under den tiden.


International Atomic Energy Agency (IAEA) gjorde sin årliga inspektion i Irak i januari i år. Dess chefsinspektör Anrzey Pietruwski rapporterade till Reuter att Irak samarbetat till 100 % och att inspektionsarbetet kunnat utföras utan störningar (Reuter 31/1-02)

Hans Blix, tidigare chef för IAEA, konstaterade i en intervju i Sveriges radio i maj 2000 att Iraks kärnvapenkapacitet var fullständigt krossad år 1998 och att dess missilkapacitet var tillräckligt förstörd för att tillfredsställa inspektionskriterierna. Hans Blix är förvisso ingen duva i sammanhanget och är en stark företrädare för sanktionspolitiken men han är inte beredd att sprida falsk information för att främja dess upprätthållande till varje pris.

Hans uppfattning om Iraks avväpnande stöds av Scott Ritter, amerikansk f.d. marinofficer i Gulf-kriget, sedermera chef för UNSCOMs vapeninspektion i Irak 1991 – 1998. “

I “The Guardian” (19/10 – 01) yttrade han:” Under de strängaste inspektioner i vapenkontrollens historia nedmonterades, förstördes och oskadliggjordes Iraks biologiska vapenprogram i hundratals oanmälda inspektioner. Dessutom utsattes Irak för ingående heltidskontroller av alla anläggningar med potential för biologiska vapen: bryggerier, djurfoderfabriker, vaccin- och medicinfabriker, universitetens forskningslaboratorier och alla sjukhus utsattes för upprepade inspektioner.”

Och i ett föredrag på Sul Ross State University ( november 2001) sa han : “Irak utgör inte ett hot för någon, det är ett förött land som inte har haft en chans att återupprusta “. Han förespråkar återupptagna vapeninspektioner, ett fortsatt vapenembargo och ett omedelbart hävande av de ekonomiska sanktionernas. Kollegan Dr Raymond Zilinkas, vapeninspektör för Iraks biologiska vapenprogram under två perioder, har samma uppfattning.

I USA är amerikanska politiker väl medvetna om den verkliga situationen angående Iraks militära status. Några av dem talar klarspråk: William Powell, försvarsminister under Clinton-administrationen sade vid sin avgång till tillträdande president Bush: “Irak utgör inte längre ett hot mot sina grannar” Och nuvarande utrikesminister Colin Powell uttalade sig i det amerikanska TV-programmet “Face the Nation” angående Iraks militära status.: “Den där miljon-armèn som fanns för tio år sedan är borta…. Vad han (Saddam Hussein) inte kan göra är att invadera sina grannar”

Men den falang av Bush-administrationen som valt att ignorera detta har tyvärr visat sig vara den starkaste och planerna på ett storskaligt militärt angrepp på Irak är nu långt framskridna.

Vad är det då som säger att Irak inte kan återuppbygga sina massförstörelsevapen om sanktionerna hävs? Ingenting naturligtvis. Så länge det finns forskare, böcker, papper, pennor et.c i landet finns också möjligheter till vapenutveckling. Detta gäller ALLA länder != det finns ingen möjlighet att garantera total avsaknad av massförstörelsevapen hos något land, såvida man inte utplånar alla samhälleliga institutioner. Ska ekonomisk krigföring mot landets befolkning därför pågå i all evighet?

De kriterier som ställts som villkor för ett upphävande av sanktionerna mot Irak skulle kunna rättfärdiga sanktioner mot ganska många länder, inte minst mot USA, som besitter världens största arsenal av massförstörelsevapen, nämligen kärnvapen, och som är det enda landet i världen som också använt dem. Och alla de övriga kärnvapenmakterna, som nu också inkluderar Israel, Indien och Pakistan. Men skulle man verkligen vilja straffa dessa länders civilbefolkningar för deras regimers politik genom att beröva dem deras möjligheter till liv och hälsa? Skulle man vilja låta bomber regna över Washington, Paris, London, Tel Aviv, New Dehli m fl ??

Självfallet inte. Varför då det irakiska folket? Varför Bagdad?

“Hur många månader är nu kvar innan Saddam kan utplåna Teheran, Riyad, Ankara eller Tel Aviv med en bomb i Hiroshima-klass?” frågar Per Ahlmark i sin artikel. Med tanke på Iraks militära tillstånd i dag är frågan knappast relevant. Med sina starka krigsmakter och, när det gäller Israel, Turkiet och Saudarabien, massiva ekonomiska och militära stöd från USA, utgör de länder som Per Ahlmark utpekar som troliga offer numera ett betydligt större hot mot Irak än Irak mot dem.


En sak är Per Ahlmark och jag helt överens om: Saddam Hussein är en brutal och farlig diktator för sitt folk. Också jag önskar se honom störtad. Men det ska inte ske med bomber mot städer och byar och invasion från ett annat land. Det är det irakiska folket som ska störta honom och framför allt är det de som ska bestämma vem som ska efterträda honom. Detta demokratiska förfarande ingår inte i USA:s planer. De har redan möjliga kandidater som ska ersätta Saddam Hussein, alla av dem ex-militärer och alla vänligt inställda till USA och med förståelse för USA:s önskan att kontrollera oljetillgångarna i regionen. Mänskliga rättigheter och demokrati är av mycket underordnad betydelse i sammanhanget.


Ytterligare en sak är vi överens om, men av helt olika skäl: det är upprörande att regeringen inte nämner Irak i sin utrikesdeklaration. Irak, ett land som i all tysthet håller på att krossas av ekonomiska sanktioner som Sverige stöder och av bombningar som aldrig upphört. Ett land som nu hotas av ytterligare krig och förödelse. Hur kommer Sverige att förhålla sig? Kommer vi att ställa oss på statsterrorismens sida? Eller kommer vi att följa Kofi Annans folksrättsliga linje och ta avstånd från detta krig som enbart kommer att drabba oskyldiga? Detta borde sannerligen debatteras i riksdag och regering!

Och sanktionerna? Vi kan inte om några år urskulda oss och säga “Vi visste ingenting!” Vi vet tillräckligt och vi har vetat länge. Den kunskap vi har om situationen för det irakiska folket är uppfordrande. Låt oss kräva av vår regering att äntligen handla därefter!


Anita Lilburn

Svenska Irakkommittèn mot de Ekonomiska Sanktionerna (SIES)