Här uthärdar runt 30.000 palestinier de militära restriktioner som Israel utfärdat för att skydda ca 450 judiska bosättare.


Aktivisterna, CPT-are som de kallar sig, lever inget lättsamt liv. De måste ständigt överväga sin ambition att förbli “offensiva pacifister”, mot alla de risker ett sådant liv med nödvändighet innebär.


1984 efterlyste en amerikansk teolog och social aktivist, Ronald Sider, en mer offensiv pacifism. “Så länge vi inte är redo att dö i kampen för fred och rättvisa, kan vi aldrig viska ett enda ord om pacifism till våra bröder och systrar i alla de desperata länder där orättvisan härskar”, sa dr. Sider vid en konferens för den Mennonitiska kyrkan. CPT i USA och Kanada har hörsammat den uppmaningen.


Organisationen startade med att skicka delegationer till krigshärjade områden i början av 90-talet; idag tränas volontärer och medlemmar i Christian Peacemaker Corps att leva på heltid i konfliktfyllda zoner.


Kathleen Kern, bibelstuderande från New York, sammanfattar sitt kall: “Jag har alltid uppfattat att för att vara pacifist, måste du vara villig att ta samma risker för fred som soldaten är villig att ta för våld.” Ms Kern har blivit misshandlad två gånger av bosättare i Hebron.


Utan att agera missionärer, vill Christian Peacemaker Teams vara ett gott, verksamt kristet föredöme. CPT har funnits på Västbanken sedan 1995, på inbjudan av Hebrons borgmästare, även om de saknar officiell status från Israel. Förutom projektet i Hebron, arbetar CPT också i Chiapas-regionen i Mexico och norra Colombia, samt med flera grupper av den amerikanska ursprungsbefolkningen i USA och Kanada.


“Vi är inte emot Israel, bosättarna själva, eller den israeliska säkerhetspersonalen”, betonar Kathleen Kern. “Vad vi motsätter oss är ockupationen av palestinskt territorium och den våldsspiral som ackompanjerar det hela.”



Så när Pierre Shantz, en kanadensisk ung man som en gång jobbade på en bilfabrik, åker ut till en vägspärr i utkanten av Hebron för att konfrontera israeliska soldaters kamp med stenkastande palestinska ungdomar, går han direkt in på ockupationen.


I skydd mot stenarna, men tillräckligt nära för att kunna prata med soldaterna, säger han: “Man behöver inte vara något geni för att fatta att en illegal ockupation är fel, fruktansvärt fel.”


Några soldater fyrar av tårgasbomber mot pojkarna, några under 10 år. De bär på leendet hos det barn som redan lärt sig rutinerna.


Shantz ser gasen sprida sig över bostadsområdet, säger: “Vet du vad tårgas innebär för gravida kvinnor? Att fostret dör?”


Soldaten står orörlig. Shantz fortsätter, frågar envist vad han ska svara barn och barnbarn. “Vad ska du säga? Att du bara lydde order?”


Knappast någon vuxen i Israel är okunnig om hur oräkneliga nazister ursäktade sin roll under Andra världskriget med att de bara “lydde order”.

En av soldaterna börjar argumentera med Shantz. “Svara honom inte”, varnar de andra.


Robert Holmes, katolsk präst och en av CPT-medlemmarna, förklarar tanken med Shantz provokation: “Det vi vill är inte att alienera oss från soldaten – utan att försöka alienera soldaten från det han gör.”


Betyder då Christian Peacemaker Teams närvaro något för fredsprocessen? Det beror på vem du frågar.


“Jag är rädd för att de har ett dåligt inflytande, på grund av sin ensidiga attityd”, säger Noam Arnon, en av ledarna för bosättarna i Hebron. “Leker du med tändstickor orsakar du bara skada… de befattar sig inte med judarnas rätt att få finnas till här i staden.”


“De rör vid människors hjärtan, på ett enastående sätt”, säger Raef al-Aweywi, föreståndare för en hushållsaffär i närheten av CPT:s kvarter.

Han drar sig till minnes en ljum eftermiddag förra hösten. Hur paret Abu Mayah just slagit sig ner för en kopp kardemummadoftande, arabiskt kaffe på sin terass, när två flaskor med brinnande bensin plötsligt kastades in, någon meter från dem och exploderade.


Ingen av dem skadades, mirakulöst nog. Men gamla fru Zouriya Abu Mayal sätter sig tungt på trappen, och faller i häftig gråt. Hon häller vatten från en plastflaska över huvudet.


Kathleen Kern kommer rusande, hukar sig ner vid Zouriya. Lägger bägge händerna i hennes. Sitter tätt, nära intill. Flyktigt, som en snöflinga som faller ner i en ljuslåga, föds i kontakten ett ögonblick av frid.

Artikeln publicerad i the Christian Science Monitor, 13 feb. 2002


Översättning: Jan Viklund