Jag minns mannen från Long Island som hade med sig DNA-prov från hårstrån på en kam, bara för att upptäcka hans saknade svågers namn på listan över nyligen hittade kroppar. Jag minns det pensionerade paret från New Jersey som sökte sin son, hur noggrant de gnuggade sina munnar för att lämna sekretprov för DNA, eller den unga mannen som flög ensam från Italien för att leta efter sin försvunna mamma, skakande i hela kroppen. Jag vet hur det känns att hålla om dussintals mödrar som gråter över sina förlorade söner.


En dag vid Ground Zero höll jag om en mamma som förlorat sin trettioårige son. Efteråt såg hon ut över katastrofplatsen, vände sig mot mig och sa: “Jag har inte rum för någon ilska.”


Jag förundrades. Enligt en samstämmig media, var alla i detta land uppfyllda av vrede. Varenda människa krävde hämnd. Alla – särskilt anhöriga – ville döda. När presidenten sa att vi borde utplåna Afghanistan, rapporterade medierna glatt att 90 procent av befolkningen stödde ett krig. (Inga konkreta bevis för omröstningen presenterades. Ingen ifrågasatte någonsin undersökningen.)


Men denna kvinna var uppenbart annorlunda. “Jag känner bara ett stort medlidande med familjerna till kaparna och till folket i Afghanistan. Tänk er, hur deras liv måste ha varit! Föreställ er, vad dessa människor måste ha gått igenom! Jag har aldrig tänkt på detta tidigare, men de måste ha levt fruktansvärda liv. Jag vet, att bomba Afghanistan kommer aldrig att ge mig min son tillbaka. Det kommer inte att lindra min sorg, inte heller skydda oss mot fler attacker. Det bara ökar min smärta.”


Veckorna efter katastrofen var sorgen i New York nästan fysiskt påtaglig. Under denna smärtsamma tid spred sig en ovanlig anda av medkänsla över hela staden. Vi kände oss förenade. Vi talade med varandra på gatan. I hissarna. Nickade till varandra. Såg på varandra med undran, “Förlorade du någon?” Var och en försökte göra sitt allra bästa. Ett leende, ett vänligt ord.


Men så snart vår regering inledde sin kampanj för hämnd och krig, började denna underbara anda av medkänsla tyna. När bomberna började falla över det lidande folket i Afghanistan – och flaggorna hissades från halv stång i USA – innebar det slutet på denna sociala medkänsla.


I samma stund som krigsförklaringen skedde, tilläts inte New York att sörja längre. Patriotismen blev dagordning. Krigets makt och mediernas oreserverade stöd, dödar våra själar långt innan bomberna faller. Det försäkrar också att vi aldrig tillåts ställa den mest betydelsefulla frågan av alla: “Varför?”


För så snart vi börjar förstå den massiva smärta som USA:s politik tillfogat människor runtom i världen, förstår vi också varför bomber, sanktioner och militär “assistans” bringar rasande, maktlösa människor in i vansinnets fördärv och självutplånande terror.


Under dessa svåra dagar vandrade jag med sörjande familjer vid Ground Zero till fredsvakor och manifestationer, där vi gemensamt uttryckte vårt motstånd mot hämnd och krig.


Bombningarna av Afghanistan började samma dag som tiotusentals av oss demonstrerade för fred vid Times Square. Nobels fredspristagare Mairead Maguire från Nordirland och Adolfo Perez Esquivel från Argentina vädjade om en fredlig lösning, för ett radikalt nytt tänkande, för dialog och försoning.


Vi citerade Gandhis insikt: “Ett öga för ett öga gör bara hela världen blind”. Statligt sanktionerad terrorism stoppar aldrig terror, utan leder bara till ökad terror. Missil-sköldar skyddar inte mot kapade flygplan. Du skördar alltid vad du sår.


Under dessa månader har jag efter bästa förmåga försökt bistå drabbade här hemma i USA, såväl som drabbade utomlands – flyktingar i Afghanistan, barnen i Irak och Palestinas förtryckta folk. Som kristen är detta mitt sätt att älska min nästa och mina fiender.


Vi har ett livslångt arbete framför oss. Det kan sammanfattas i att få vårt land att ändra hela sin inriktning. I samband med firandet av Martin Luther Kings födelsedag (nationell helgdag i USA, övers. anmärkn.) var vi 47 människor som arresterades den 22 januari, för civil olydnad utanför entrèn till amerikanska FN-kontoret. Vi uppmanade till ett slut på kriget.


Det kommer att bli fler sådana dagar i framtiden. Detta är vår nuvarande uppgift, att motsätta oss kriget och lyfta fram fredsviljan.


En dag måste alla dessa frön ge en stor skörd av fred.

John Dear är jesuit-präst, fredsaktivist, samt författare av ett dussin böcker om ickevåld, bl.a. “Living Peace” (Doubleday Publ.) och “Jesus the Rebel” (Sheed and Ward Publ.)


Översättning: Jan Viklund