Odjuren har inga politiska mål, för bara mänskliga varelser kan ha politiska mål. Dessa omänskliga krafter är onda bara för ondskans egen skull. Det är ondskans universella princip: Mörker, mörker, mörker. Du vågar inte tänka på dem i konventionella termer, med mindre än att du anklagas för att stå på deras sida.


Allt som vi kan förlita oss på mot detta svårplacerade mörker, är en liten skara vanliga bybor, som utför mirakulösa prestationer i kampen. Trotsande övermäktiga krafter, förlorar de ändå aldrig ett slag och nästan aldrig sina liv.


Är de verkligen så pass duktiga? Eller är det egentligen för att de förkroppsligar den universella principen om Godhet? Deras hängivna känsla för heder och anständighet är exemplarisk. Och de bjuder oss att återkomma till biografen nästa jul, för att se dem försvara den Vita Staden, där vi hoppas få leva i fred i alla våra levnads dagar.


Har du sett filmen och följt krigsbevakningen, hittar du säkert ännu fler paralleller.


Det här är dödligt allvar. Hur många som verkligen dött i Afghanistan, kommer Pentagon aldrig att få låta oss veta.


Presidentens jobb är att dölja det faktum att bin Ladin har politiska mål – USA:s trupper ut ur Saudiarabien, ett slut på sanktionerna och bombningarna av Irak, och USA:s stöd till Israels ockupation av palestinskt territorium. Och framför allt vill han ha minskat amerikanskt inflytande i den muslimska världen.


Hur många amerikanska liv är värda att offras för att behålla USA:s inflytande i Mellanöstern? Blev den frågan föremål för en allmän debatt, skulle Bushadminstrationen få verkliga problem.


Så adminstrationen avhumaniserar fienden, porträtterar bin Ladin som Mörkrets furste. Ronald Reagan kallade Sovjet för “Ondskans imperium”. Men han medgav ändå att Sovjet hade en politisk vision under det kalla kriget. Bush vågar inte ens gå så långt. Allt han gör är att kalla ut oss i krig mot Sauron och Mordors onda krafter, ett krig utan något slut i sikte. Tror vi på hans mytiska bild, kan vi inte ens börja fundera över vilka politiska frågor som det rör sig om.


Har vi sett alltför många filmer där den skinande rena Godheten kämpat mot Ondskans metafysiska vansinne? Finns det en sömlös tråd som förbinder Sagan om Ringen med kvällsnyheterna?


Eller är framgången med filmen och alla dess efterföljare ett eko av tusentals år av mänskliga sagor om Gott och Ont? Den kristna berättelsen om Gud mot Djävulen är bara en pusselbit i det stora världsarvet av myter och legender – samma arv som bin Ladin själv utnyttjar så framgångsrikt.


Så här långt, har denna förenklade myt också varit en framgång för Bushadminstrationen. Blotta tanken på att Al-Qaida skulle kunna ha politiska motiv för sin verkamhet, väcker panik bland patrioterna. Att ställa politiska frågor är att börja tänka på fienden i konventionella termer – dvs. att behandla dem som mänskliga varelser, inte orcher utsända av Sauron. Sådana tankar skulle öppna alltför många besvärliga dörrar i det allmänna medvetandet. Då är det lättare att stämpla sådana frågor som förräderi, slå bort tankarna, och gå på bio.


Det här är fredsrörelsens stora utmaning. Så länge som fienden porträtteras som en omänsklig form av universell Ondska, klarar vi inte att väcka det allmänna medvetandet om krigets alternativ. Det vet krigsförespråkarna, det är något man räknar med för att hålla kriget igång. Vi måste upprepa, gång på gång, på alla sätt vi kan, att kampen är politisk – inte mytisk eller metafysisk! Offren i detta krig dör i den verkliga världen, inte i Hollywoods drömfabrik.


Vi kan och skall fördöma våldet som ett medel att uppnå politiska mål. Vi kan och skall debattera fundamentalistiska politiska principer, och ifrågasätta dem. Men först och främst måste dödandet upphöra.


Skall vi lyckas med det, måste vi insistera på att även de människor vars principer och mål vi motsätter oss är mänskliga varelser, inte monster från Mordor.

Ira Chernus är teologie professor vid Colorado Universitet, Boulder

Översättning: Jan Viklund