Och just det här kriget artar sig till något extra. Det uppfyller alla kriterier på vad ett modernt krig bör vara. Kortvarigt, framgångsrikt – och vi hade rätten på vår sida. Så medan vi knäcker ännu en nöt, kan vi reflektera glatt över alla kära afghaner som äntligen får raka och sminka sig, samt lyssna på sin gnälliga musik. (Även om vi tycker det är ett gåta hur någon kan uppskatta den…) Allt detta tack vare oss.


Som extra bonus kan vi känna oss överlägsna mot alla som opponerade sig mot kriget.


Allting är perfekt. För perfekt. Och jag köper det inte.


Nyhetsbevakningen av detta krig väcker fler frågetecken än något tidigare. (Och då talar jag inte bara om videorullen med bin Ladin!) Vad som mer än tidigare saknats, har varit personifieringen av krigets offer. Till skillnad mot Kosovo och Jugoslavien, har våra tv-skärmar och tidningar inte fyllts av levande porträtt – av chockade familjer, föräldrar och barn. Antalet döda har ständigt ifrågasatts. Vid de få tillfällen någon reporter besökt en bombad by, har det varit svårt att se skillnad på spillror och bostadsruckel.

Maslakh – det är det namn borde finnas på varje tidnings förstasida. Det är det största flyktinglägret i världen, enligt Läkare utan Gränser. De få hjälparbetare som finns där har svårt att uppskatta antalet flyktingar, men räknar någonstans mellan 200.000 och 800.000. Från 20 nya flyktingar om dagen har nu antalet ökat till över 1.000 per dag. Detta är bara ett av fem flyktingläger kring Herat – en plats ingen västerländsk journalist ens vågar besöka. Nyhetsfolk håller sig helst till de större städerna eller Tora Bora-grottorna.

Artikeln publicerad i The Guardian

Översättning: Jan Viklund