av Eric Stoner, professor vid St. Peter’s College, New York
(Foreign Policy In Focus, 17 dec 2009)

Artikeln som pdf (2 sid) »

PRESIDENT OBAMA använde ironiskt nog sitt tacktal för Nobels fredspris till att leverera ett långt försvar för teorin om “rättfärdiga krig” och avfärdade tanken på att ickevåld är användbart när det gäller världens mest akuta problem.

Efter att ha citerat Martin Luther King jr och uttryckt sin respekt för Gandhi – två gestalter som Obama återkommande refererat till som sina personliga hjältar – invände den nye fredspristagaren att han “inte uteslutande kan förlita sig på deras exempel” i sin roll som statsöverhuvud.

“Jag ser världen som den är, och kan inte förbli passiv inför hotet mot det amerikanska folket”, tillade han. “För en sak är säker: Ondskan existerar i världen. En ickevåldsrörelse kunde inte ha stoppat Hitlers arméer. Förhandlingar förmår inte övertyga al-Quidas ledare att lägga ner vapnen. Att hävda att våld ibland är nödvändigt är inget utslag av cynism – det är ett erkännande av historien; av människans ofullkomlighet och förnuftets begränsningar.”

Olyckligtvis innehåller huvuddelen av Obamas tal, som medierna överlag citerat i sin bevakning från prisceremonin, ett flertal logiska brister och historiska felaktigheter som tragiskt nog avslöjar Obamas djupa okunskap om ickevåldsalternativen till användningen av militärmakt.

Strax efter att ha medgivit att det inte vilar “något svagt – inget passivt – inget naivt – i kallelsen och livsgärningarna hos Gandhi och King”, likställde Obama ickevåld med att inte göra någonting.

Men att leva och agera ickevåldsligt, handlar emellertid aldrig om att förbli “overksam inför akuta hot”. Dorothy Day, Cesar Chavez, Dave Dellinger, Daniel och Philip Berrigan, och ett oräkneligt antal andra genuina fredskämpar har satsat sina liv i kampen för en mer rättvis värld. Förespråkare av ickevåld, som Gandhi, ser helt enkelt medlen och målen som oskiljaktliga – att återgälda en aggressionshandling förlänger bara våldspiralen.

“Destruktiva medel kan inte frambringa konstruktiva mål, eftersom medlen representerar idealen i vardande och slutmålet under utveckling”, förklarade Martin Luther King i sin bok Strength to Love (Styrkan att Älska). “Omoraliska medel kan inte åstadkomma moraliska mål, då målen samexisterar i medlen.”

Därför är det, för att tala klarspråk, omöjligt att skapa en värld som på allvar vördar livet, genom knytnävar, vapen och bomber. Som A.J. Muste, en av amerikanska arbetar- medborgar- och krigsmotståndsrörelsens främsta gestalter så världsberömt uttryckte det: “Det finns ingen väg till fred – fred är vägen.”

Genom en brett spektrum av olika taktiker – inklusive strejker, bojkotter, sitt-strejker och protester – har ickevåldsrörelser runtom i världen inte bara uppnått betydelsefulla mänskliga rättigheter för miljoner förtryckta människor, utan även konfronterat och framgångsrikt störtat några av de mest brutala regimerna under de senaste hundra åren.

Modiga vanliga medborgare som vägrade låta sig tystas och intog gatorna för att stoppa den mördande regimen i Chile, på Filippinerna eller i Serbien, är bara några exempel under de senaste decennierna, som förblev allt annat än passiva inför ondskan.

Dessutom – dessa enastående framgångar i ickevåld var inga lyckträffar. Vid en analys av 323 motståndskampanjer under de senaste århundradet, konstaterade en studie för tidskiften International Security förra året att “omfattande ickevåldskampanjer har uppnått sina mål i 53 procent av fallen, jämfört med 26 procent för våldsinriktade motståndskampanjer.”

Tvärtemot Obamas tal och den dominerande utläggningen om andra världskriget, var ickevåldsrörelser i flera olika europeiska länder också anmärkningsvärt framgångsrika i sin kamp mot nazisterna.

När exempelvis order utfärdades i Danmark 1943 om gripandet av de nära 8.000 judarna i landet, gömde danskarna spontant dem i sina hem, på sjukhusen och andra allmänna institutioner inom bara loppet av en natt. Därefter skeppade ett hemligt nätverk av fiskebåtar hela deras judiska befolkning till Sverige, med stor risk för eget liv. Nazisterna lyckades bara gripa 481 judar och tack vare fortsatt dansk påtryckning överlevde nära 90 procent kriget, av de som deporterats till Theresienstadts koncentrationsläger.

I Bulgarien hotade höga ledare inom den ortodoxa kyrkan tillsammans med bönder i de norra delarna, med att lägga sig på järnvägsspåren för att förhindra deporteringen av judar. Denna folkliga påtryckning sporrade bulgariska parlamentet till att motsätta sig nazisterna, som senare upphävde deportationsbeslutet och därigenom räddade nästan samtliga av landets 48.000 judar.

Även i Norge, där Obama mottog fredspriset, förekom betydande ickevåldsmotstånd under andra världskriget. När nazi-utnämnde premiärminister Vidkun Quisling beordrade skolor och lärare att undervisa i fascism, vägrade ca 10.000 av landets 12.000 lärare att samarbeta. De utsattes för metodisk påtryckning – över tusen lärare sändes i fängelse, till koncentrations- och tvångsarbetsläger norr om Polcirkeln – men deras vilja kunde inte bräckas och deras kamp tände gnistor av motstånd över hela landet. Efter åtta månader var Quisling tvungen att backa och frige dem.

Obamas avfärdande av förhandlingar som en möjlig lösning på terrorismen stämmer heller inte överens med bevisen. Efter att ha analyserat hundratalet terroristgrupper som opererat under de senaste 40 åren konstaterade en RAND-studie som publicerades förra året att militära operationer övervägande misslyckas med att stoppa terrorism. Majoriteten av de terroristgrupperingar som upphörde under perioden “penetrerades och eliminerades av den lokala polisen eller säkerhetspersonalen (40 %) eller nådde en fredlig uppgörelse med sin regering (43 %).” Med andra ord, förhandlingar är en reell möjlighet.

För sin bok, Dying to Win: The Strategic Logic of Suicide Terrorism (Dö för att Vinna: Självmords-terrorismens strategiska logik), skapade professor Robert Pape en databas över varje självmordsbombning från 1980 till 2004. Pape upptäckte att den övervägande delen självmordsbombare – ansvariga för över 95 procent av samtliga dokumenterade fall – drevs av viljan att tvinga en ockupationsmakt att lämna deras hemland, snarare än endast av religiösa motiv.

“Eftersom självmords-terrorism främst är en reaktion på utländsk ockupation och inte i första rummet handlar om islamisk fundamentalism”, förklarade Pape i en intervju för The American Conservative, “ökar bara antalet självmordsbomber i takt med växande militär truppnärvaro.”

Förutom att dra tillbaka från Mellanöstern, upphöra med obemannade flyganfall och militärt, ekonomiskt och diplomatiskt stöd till förtryckarregimer i området – hur kan terrorhotet minskas? En nyligen publicerad artikel av Johann Hari i brittiska The Independent kan erbjuda ett svar.

Genom intervjuer med 17 avhoppade, tidigare radikala islamiska jihads under ett års tid, upptäckte Hari påtagliga likheter i deras berättelser om vad som motiverat deras extremism, och senare fått dem att överge den. De upplevde främlingskap under sin uppväxt i Storbritannien och såg ett samband mellan deras personliga erfarenheter och förföljelserna av muslimer runtom i världen. I flertalet av fallen blev det däremot kontakten med västerlänningar som tog mänskliga rättigheter och demokratiska värden på seriöst allvar, motsatte sig kriget mot muslimska länder och engagerade sig vardagligen i att hjälpa andra, som fick dem att börja ifrågasätta om de var inne på rätt väg.

Medan jag tyst bar en kartong-kista från FN:s högkvarter i New York till militärens rekryteringskontor vid Times Square under en protest samma dag som Obama höll sitt tal, kunde jag inte släppa tanken på hur presidenten rättfärdigat 30.000 ytterligare trupper till “imperiets kyrkogård”.

Varje ickevålsalternativ är inte uttömt.
I själva verket har de ännu inte prövats.

Eric Stoner, prof. vid St Peter’s College, New York
Redaktör vid tidskriften Waging Nonviolence – www.wagingnonviolence.org
Skriver bl.a. för The Guardian (UK) och The Nation (US)

(Översättning: Jan Viklund)