av Thich Nhat Hanh

Vi planterar ett frö i den fuktiga jorden.
Någon vecka senare har det börjat gro.
När vi betraktar plantan ser vi inte längre fröet
och kanske föreställer vi oss att det försvunnit.
Men fröet är inte borta, det har vuxit till en planta.
Med förmågan att se fröet i plantan har vi nått den visdom
som Buddha kallade icke-urskiljning.
Vi skiljer inte längre mellan fröet och plantan.
Vi ser hur de inbegriper i varandra, hur de är en och samma sak.
Plantan är fortsättningen av fröet.

Det är en övning som hjälper oss att betrakta omvärlden med andra ögon. Vi ser djupare och ser hur far och son, far och dotter, mor och son, mor och dotter, sädesfrö och sädes-ax, har en mycket nära relation. Det är därför vi ska vara medvetna om det faktum, denna sanning, att vi inbegriper varandra. Smärtan hos andra är smärtan hos oss själva.

Vi människor har alltid levt i en illusion av att vi skiljer oss från resten av världen. Vi döper andra levande varelser till “naturen”, något avskiljt från oss själva och frågar hur vi ska “handskas med naturen”. Men människa och natur är oskiljaktliga. Lika lite som vi får skada oss själva, lika lite får vi skada naturen.

Skadar vi andra människor skadar vi oss själva. Samlar vi överflöd och omättliga portioner av världens naturliga tillgångar för egen del, berövar vi medmänniskor på deras livsrum. Medan resten av den mänskliga familjen lider och svälter, förblir känslan av trygghet och välstånd en falsk illusion.

Varje mänskligt öde är ofrånkomligen sammanlänkat med hela mänsklighetens öde. Vi måste låta andra leva om vi själva vill leva. Det enda alternativet till samexistens är icke-existens. En civilisation där vi måste döda eller exploatera andra för att leva är ingen äkta civilisation. En civilisation uppstår när alla har tillgång till utbildning, arbete, mat och skydd, ren luft och rent vatten, och friheten att söka sig ett hem var som helst på denna jord.

Politiska och ekonomiska system som förvägrar dessa rättigheter skadar hela den mänskliga familjen.


ur **The World We Have:
A Buddhist Approach to Peace and Ecology (2008)**
by Thich Nhat Hanh