because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


IRAK-KONFERENSEN: VEMS FRAMTID?
28 maj 2008, 00:00  |   ARTIKLAR  IRAQ

Det är tid att blicka framåt, lyder valspråket.
Men vems framtid står på spel?


av Jan Viklund, GandhiToday.org

I MORGON, torsdag 29 maj, öppnar statsminister Fredrik Reinfeldt den internationella FN-konferensen om Irak.

Men är det verkligen en FN-konferens?

Nu är det tid att blicka framåt, heter det. Men för perspektivets skull, tillåt en ögonblicksbild från den 27 januari 2003. Vapeninspektören Hans Blix ska lägga fram sin slutrapport i FN:s säkerhetsråd. När man samlas till det direktsända mötet, fångar tv-kamerorna hur den högreste dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell lägger armen över skuldrorna på den mer kortvuxne dåvarande FN-chefen Kofi Annan. Powell klappar honom lätt på axeln.

Sällan har ett maktförhållande framgått tydligare.

Hans Blix fick lämna sin slutrapport. Vilken obetydlig roll den spelade framgick när Powell senare redovisade “bevisen” för Iraks massförstörelsevapen.

Med stöd av dessa falska uppgifter genomförde den USA-ledda koalitionen invasionen av Irak. De icke-existerande massförstörelsevapnen utgjorde grunden för de massiva bombningarna över Bagdad – inte införandet av demokrati.

Men nu är det tid att blicka framåt – trots att det amerikanska folket och de krigströtta och självmordsbenägna soldater som i dag vill hem från Irak, går i kollektiv vånda, ångest och vrede över sin regerings lögner. “Nej, inga massförstörelsevapen här heller”, skämtade president Bush och låtsades leta under talarstolen. “Kom an bara” (bring them on), provocerade han ockupationsmotståndet i Irak från sitt trygga skrivbord. Dagens facit av skämten är över fyratusen dödade amerikaner och ett oräkneligt antal dödade irakier. (Alla sjukhusjournaler förstördes i mars 2003 och hur många irakiska liv som skördades under själva invasionen får vi aldrig veta.)

Blickar vi framåt ser vi en USA-ambassad i Bagdad – större än Vatikanstaten och den amerikanska ambassaden i Beijing – dit Vita Huset måste tvinga sin ovilliga personal. Vi ser permanenta militärbaser som är miniatyrer av det amerikanska samhället, med McDonalds, Walmart och biografer. Till irakierna som saknar el och vatten anlände nyligen en entreprenör för ett gigantiskt nöjesfält, med design av Disneylands arkitekter.

Hur lång tid ska vi bli kvar i Irak? Frågan ställdes från publiken under senator John McCains presidentvalskampanj. Kanske hundra år, svarade McCain obekymrat. Det är helt okej, så länge det är irakierna som står för förlusterna.

Några veckor senare utfärdade han vallöften kring energikrisen: USA ska bli mindre beroende av olja i framtiden, förklarade han och fortsatte till publikens applåder: “Så vi inte längre ska behöva skicka våra söner och döttrar att strida nere i Mellanöstern.”

Uttalandet väckte milt sagt förundran i amerikanska medier och McCain förtydligade: “Jag menade att det första Gulfkriget 1991 handlade om oljan, inte det här kriget.”

När vår flitigt investerande utrikesminister Carl Bildt i Svenska Dagbladet deklarerar att man inte behöver vara begåvad på kristallkula för att se “ett minskat amerikanskt engagemang i Irak”, är det en gåta vilken spågumma han anlitar.

“Närvaron” – ett begrepp som rådande språkbruket inom svenska medier påbjuder – av de amerikanska trupperna är märkligt frånvarande i vår nyhetsrapportering. Vi får läsa om etniska motsättningar och har lärt oss allt om sunni och shia. Vi ser bilvraken efter självmordsbombare.

Men hur ockupationen skapar och upprätthåller dessa motsättningar framgår inte. Inte heller vittnesmålen som berättar om egendomligt fjärrutlösta bilbomber och amerikanska fordon lastade med hemmagjorda sprängladdningar.

Vi får lära oss att Vita Huset ber om ursäkt för de fåtal rötägg som väcker skandaler i Abu Ghraib eller använder Koranen som måltavla. Men inte ett ord om hur utrikesminister Condoleezza Rice och vicepresident Dick Cheney i överläggningar med rådgivare i detalj godkände beslut om tortyr i nämnda fängelse – uppgifter i amerikanska medier som nyligen väckt krav på Rices omedelbara avgång. Inte heller ett ord om att den soldat som vände sitt skjutvapen mot Koranen istället för en irakisk medborgare, gjorde det i medveten avsikt om att bli avskedad.

Han var lika desperat att få lämna Irak som den unge krigsveteran som lät sig bli skjuten i benet vid ett iscensatt bankrån, för att slippa bli återinkallad. Han avslöjades och dömdes till fängelse. “Hittills är han den enda som blivit fälld för att ha ljugit om Irakkriget”, konstaterade en bister krönikör i New York Times.

Mardrömmarna som han delar med amerikanska krigsveteraner och det ockuperade irakiska folket är en blodig, grym verklighet som lyser med sin absoluta frånvaro i våra svenska medier.

Därför blir en film som Brian de Palmas Redacted en handgranat i magen på oss. Redovisningen av hur amerikanska soldater våldtar och bränner ihjäl en ung irakisk flicka och utplånar hennes familj, är bara en av flera liknande autentiska händelser ur den irakiska vardagen.

“Kan politisk film verkligen förändra världen?” Med den frågan ville Sveriges Televisions filmkrönika förmedla att Palmas fiktiva dokumentär var mer “politisk” än den gängse svenska nyhetsrapporteringen – helt enkelt för att den återger den verklighet som filteras bort i Aktuellt och Rapport.

I mitten av mars anordnade krigsveteraner från Irak offentliga hearings i Washington D.C. med hundratals vittnesmål från ockupationens vardag i Irak och Afghanistan. Med egna videofilmer, foton och dokument skildrades i detalj hur irakierna behandlas som “sandniggers”, “ali baba” och “hajis”. Rasismen rättfärdigar en utbredd syn på irakier som fienden. “Om du dödat en civil blir han en motståndare, eftersom du förvandlar honom till ett hot i efterhand”, som en av soldaterna förklarade.

Den bild av ett minskat våld som redovisas i svenska nyheter, ska ställas i relief till de senaste uppgifterna om hur nyheterna i USA under fem år suttit med köpta militära experter som kommentatorer i tv-studion. Och när nyheterna talar om våld, är det aldrig det militära våldet som åsyftas.

För vid sidan av olje-avtal och affärsförbindelser har Irak utgjort ett gigantiskt testområde för vapenteknologins mest apokalyptiska landvinningar. Kärnvapentillverkarna fann en ny användning – av utbränt uran.

De groteskt missbildade fostren av barn som föddes i Irak efter Gulfkriget 1991, var bilder som vår dåvarande kabinettssekreterare Hans Dahlgren vände bort blicken ifrån vid ett möte på UD med Irakkommittén mot de ekonomiska sanktionerna i början av 2000-talet. Foton som är plågsamt välkända på nätet, men som vi aldrig lär få se i svensk tv.

I USA erbjuds soldaterna att lämna sperma före avresan till Irak, i “händelse av sjukdom under tjänstgöringen”.

Vi plundrar civilisationens vagga, sjunger Patti Smith om Bagdad.

Och signaturen Riverbend, snart 30-årig kvinnlig civilingenjör som i fem år detaljerat skildrat Iraks sönderfall inifrån, lever i dag i landsflykt som flykting i Syrien.

Vem “segrar” i Irak?

Vems framtid står på spel?

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren ser visionen om USA:s och Irans utrikesministrar öga mot öga under konferensen. Dagens Industris ledare avslutar med varningen till svenska regeringen att inte dras in i USA:s tankevärld om ett anfall mot Iran.

Vems framtid står på spel?

Inför utsikten av John McCain som nästa president och Condoleezza Rice ett hjärtslag från honom som vicepresident, är det inte enbart Iraks eller Irans framtid som står på spel.

Utan hela mänsklighetens.






ÄLDRE ARTIKLAR...»