av Dahr Jamail, frilansjournalist
samt Elaine Brower, Military Families Speak Out

Jason Moon lider av kronisk sömnlöshet och brottas med minnen från marinkåren. “När vår första konvoj anlände till Irak i början av juni 2003 fick vi en direkt order att inte väja eller stanna för någon civil person, barn, kvinnor eller gamla, som hamnade framför fordonen. Vi förväntades hålla räkning. Om de var trettio eller färre civila var det fri eldgivning. Om de var över trettio skulle vi avvakta order. Hur fort och hur noggrant håller du räkningen, om du känner dig hotad?”

Moon är en av krigsveteranerna vid “Winter Soldier”, ett hundratal offentliga vittnesmål från USA:s ockupationer i Irak och Afghanistan som hölls utanför Washington D.C. den 13 – 16 mars. Namnet är hämtat från de historiska vittnesmål som Vietnam-veteraner höll 1971, strax efter massakern vid byn Song My, och som kom att spela en avgörande roll för att vända opinionen mot kriget.

“Vi har hört tillräckligt från generalerna, från medierna, från politikerna – nu är det vår tur”, förklarar Kelly Dougherty, ordförande för Irakveteraner mot kriget. “Det vi berättar kommer att chocka och uppröra allmänheten. Men det är den smutsiga sanningen.”

I de åtta månader jag [Dahr Jamail] rapporterade från Irak under 2003 – 2005, beskrev irakier återkommande de förbrytelser som soldaterna begick. Nu är det soldaterna själva som vittnar och bekräftar en avskyvärd bild. Egna videofilmer och foton ackompanjerade berättelserna:

Vi urinerade i våra tomma vattenflaskor och slängde ut dem åt barnen, berättar Bryan Casler som deltog i den första invasionstruppen 2003. Vi lockade ungarna med 20-dollarssedlar nedstuckna i sanden, för att sedan jaga dem med bajonetten om de försökte ta dem.

Många veteraner beskrev den overkliga känslan av att begå kallblodiga mord utan att behöva ställas till svars. Hur det var rutin att alltid bära med sig extra automatvapen på uppdrag, för att placera vid liken av civila som dödats och få dem att framstå som stridande. Moon förklarar psykologin: “Om du dödat en civil blir han en motståndare, eftersom du förvandlar honom till ett hot i efterhand.”

Detta var inga isolerade händelser, upprepade var och en av veteranerna. De var “standard procedure”. Reglerna ändrades från dag till dag, tills de var obefintliga. “De enda gångerna vi uppförde oss regelmässigt, var när vi hade någon inbäddad reporter eller fotograf med oss. Allting var annorlunda när medierna var närvarande.”

Gränserna mellan civila och motståndare suddades ut. Varje dag var en lång mardröm, där vetskapen om att inte kunna åka hem förvandlades till hat och mentalsjukdomar. “Detta är inte ett krig som kan vinnas. Militären beordras vinna en ockupation, något som varje soldat vet är en omöjlighet. Det är kriminellt att försätta oss i en situation, där vår moral hamnar i konflikt med överlevnadsinstinkten”, framhåller Adam Kokesh, som deltog i anfallet mot Falluja 2004.

“Vi fick höra att vi bekämpade terrorister, men den verkliga terroristen var jag”, sammanfattar Mike Prysner. “Jag förväntades vakta en fånge och skydda min pluton från honom. Men jag insåg snart att jag egentligen behövde skydda fången från min pluton.

Allt jag kunde känna var skam. Irakierna kallades “sandniggers” och “hajiis”. Rasismen kunde inte längre dölja ockupationens verkliga ansikte. Jag har jagats av skuldkänslor ända sedan dess. Varje gång jag ser en äldre man, ser jag framför mig mannen på sjukbåren som inte kunde röra sig och som irakiska polisen förde bort.

Jag känner skuld varje gång jag ser en mamma med sina barn – och ser framför mig mamman som skrek hysteriskt att vi var värre än Saddam, när vi tvingade ut dem ur deras hem. Jag känner skuld varje gång jag ser en ung flicka, som henne vi grep i armen och släpade ut på gatan.

Rasismen har länge varit ett viktigt verktyg i tjänst hos den här regeringen, för att rättfärdiga förödelsen och ockupationen av ett annat land. De som skickar oss i krig behöver aldrig ha sitt finger på avtryckaren eller kasta granater. De behöver aldrig utkämpa kriget, de behöver bara sälja kriget. De behöver en allmänhet som är villiga att satsa livet hos sina söner och döttrar. Som är villiga att döda och dödas utan att ställa några frågor.”

Uppslutningen av journalister som bevakade vittnesmålen var stor. Inför kamerornas blixtar slet f.d. marinkårssoldaten Jon Turner av sig sina medaljer från skjortbröstet, med en hälsning till general Petraeus: “Jag jobbar inte för er längre.”

Men publiceringen i de större medierna har dröjt.

För irakier och människorättsorganisationer är verkligheten redan känd sedan länge. Blev vittnesmålen kända för den breda allmänheten i väst, ställdes Bushadministrationen inför rätta påföljande dag.

Winter Soldier – Iraq Veterans Against the War
www.ivaw.org


Översättning & redigering: Jan Viklund