“Indien under de första åren av nittonhundratalet liknade romarrikets sista. Det rådde samma storslagna lugn i utrikesaffärerna och utåt sett en behärskande ordning. Men under ytan började en svällande oro framträda.”

CHARLES FREER ANDREWS, 33-årig katolsk missionär, anlände till Delhi 1904. Han skulle bli en av Gandhis främsta vänner och förkämpar i självständighetskampen. En sårbar själ, osäker på sig själv, ofta irrationell, men med en förmåga till gränslös vänskap. Indiska skolor, sjukhus och universitet bär i dag hans namn. Hans författarskap var omfattande. Varje dag skrev han långa brev, ofta långt in på nätterna. Hans böcker, pamfletter och artiklar var föremål för heta diskussioner.

Han var en av de få i sin generation som till fullo förutsåg den växande rasismens skadeverkningar. Långt innan den afrikanska nationalismen erkändes som rörelse insåg han att kolonialismen banade väg för nationalism. Om inte västerländerna vill samarbeta, sa han, kommer det oundvikligen att leda till konflikt.

“Jag framhåller att brittisk imperialism är ett av de största hoten mot världsfreden. Det som skrämmer mig mest är dagens hårdnande attityd om den ‘vita rasens’ överlägsenhet. Vi måste befria oss själva från den, eller gå under.

Jag är övertygad om att rasfrågan är den mest brännande i vår tid. Inom några generationer kan vi ha ådragit oss ett strängt kastsystem – inte bara i Indien, utan i hela världen.”

“Andrews är en präriebrand”, skrev sir Arthur Hirtzel, sekreterare i det brittiska ministeriet. “Han är oförmögen till en objektiv bedömning av någonting där hans känslor är inblandade.”

Andrews började sin undervisning vid S:t Stephen’s College i Delhi, men hade svårt att finna sig tillrätta som “vit sahib”. Han överklagade sin utnämning som ny rektor för skolan, och krävde att de högre meriterna hos professor Sushil Kumar Rudra skulle respekteras. Resultatet blev det brittiska imperiets första indiska rektor.

1914 avgick Andrew från sin missionära post. “Det är handlingarna, inte orden som är avgörande”, sa han. “Om mina handlingar inte är kristna, kommer mina ord aldrig att vara det.”

“Genom såväl historien som mina egna inre erfarenheter har jag börjat förstå att kristendomen inte är en oberoende semitisk angelägenhet, att Kristus och Buddha är nära förbundna som en faktor i världens religiösa historia, att Upanishadernas och Evangeliernas utveckling har samma källor och ursprung.”

Poeten Tagore öppnade nya ögon för Andrews. Shantiniketan (Fridens Boning) var det center av kunskap och upplysning som Tagore grundat.

“Jag har ofta funderat över vad som fått mig att älska Indien med en sådan intensiv kärlek. Jag ser nu vilken unik roll min kära mor spelat i den processen. Mitt liv verkar bara kunna blomma fullt ut, när jag kan slösa min omtanke på andra, som min mor gjorde på mig. Tagores ashram är mitt sanna hem och där är hon ständigt närvarande.”

Men friden var bräcklig. Professor Gokhale väckte Andrews till insikt om händelserna i Sydafrika. “Ta kontakt med Gandhi”, uppmanade han. “Ta reda på vad han skulle kunna åstadkomma här i Indien.”

I Durbans hamn presenterade Henry Polak en asketisk figur med rakat huvud, klädd i vit dhoti. “Jag hade väntat mig en imponerande gestalt, men detta var alltså mr. Gandhi. Jag knäböjde instinktivt och han sa i låg ton: “Snälla, gör inte så. Det är förödmjukande för mig.”

Andrews fick aldrig uppleva självständigheten. Men på sin dödsbädd 1940 upprepade han till sin vän: “Mohan (Andrews var den ende som använde Gandhis förnamn Mohandas som smeknamn), swaraj kommer. Jag ser självständigheten komma.”

Gandhis minnesord över honom var varma: “Det fanns inga avstånd mellan oss. Det var ett förbund mellan två sökare och tjänare. Om vi verkligen älskar Andrews kan vi aldrig känna hat mot engelsmännen, av vilka han var bland de främsta.”

(ur tidskriften Gandhi IDAG, nr 2 1997)