av Robert Gilman, Context Institute

NÄR HAN som ung läste om hur filosofen Bertrand Russel satt i fängelse i England bestämde han sig. En 90-årig man som Russel protesterar och kämpar mot kärnvapnens dårskap, sa han till sig själv. Men vad gör jag? 26 år gammal sitter jag och dricker te på ett café i Indien. Vem är egentligen ung – och vem är gammal?

Så han skrev till Russel: “Jag har bestämt mig för att vandra för Freden – till Moskva, till Paris, till London, och till Washington.” Russel svarade: “En utmärkt idé! Men vandra fort. För jag kommer kanske snart att dö och vill gärna hinna träffa dig, så därför ber jag dig – vandra fort.”

Det tog Satish Kumar två och ett halvt år att fullborda sin vandring – från Gandhis grav i New Delhi till John F. Kennedys grav i Washington D.C. Men det blev en vandring som förändrade hans liv. Och han kände sig ung.

I DAG, FYRTIO ÅR senare, är Satish Kumar fortfarande en av världens vitala förespråkare av den “alternativa” livsstil som i svenska medier på sista tiden börjat framställas som ett våldsamt hot mot den rådande samhällsordningen – men som i grunden handlar om det som en av våra främsta författare Elin Wägner beskrev som att “inte bara sluta fred på – utan också med jorden”. Det enkla livet – i samklang med, istället för i konkurrens mot.

– Vilken dåre som helst kan komplicera allting. Men det krävs ett geni för att göra saker enkla.

Och det geni jag växte upp med hette Mohandas Gandhi, berättade Satish för ett ungt auditorium på en konferens i Kyoto, Japan, inför millenieskiftet. Han var ditbjuden som gästföreläsare i egenskap av redaktör för den engelska miljötidskriften Resurgence, och professor vid ekologiska E.F. Schumachers College. (Bland övriga föreläsare kan nämnas fredsforskaren och nobelpristagaren Johan Galtung, samt Gandhis sonson Arun Gandhi från the M.K. Gandhi Institute for Nonviolence.)

– Min barndom präglades av min moders starka religiositet, främst jainismens ahimsa, ickevåld – på alla nivåer. Vilket innebär att inte döda ens en fluga, eller förorena någon del av naturen. Min mor hade en lista på 50 saker hon kunde äta, och varje dag tillagade hon måltider på 15-20 av dessa livsmedel – grönsaker, mjölk, spannmål… Hon reducerade sina behov till det enbart nödvändiga. Själv imponerades jag av jainmunkarnas asketiska liv och den respekt de hyste för allt liv, ja, till och med för stenarna och vattnet. De sopade marken framför sina fötter – försiktigt, försiktigt – för att inte råka skada insekter eller småkryp, där de gick fram. Detta var extremt ickevåld. Men samtidigt fick jag min första utmärkta lektion i ekologi.

“Andlig egoism”

I nio år levde jag själv som munk. Men det kom en dag, när jag kände att det livet saknade balans. Det var då jag upptäckte Gandhi. Religonen, sa han, sökandet efter den inre resan, ska inte separeras från den yttre, sociala världen – vi är inga isolerade varelser. Om vi bara ägnar oss åt vår egna individuella upplysning, låtsas vi som om resten av världen kan gå åt helvete under tiden – en form av andlig egoism…

Gandhi inte bara talade om ett liv i balans, han levde det. Det inspirerade mig till den grad, att jag sökte upp Vinoba Bhave, en av hans efterföljare. Vinoba var den som på 50-talet kombinerade socialt och politiskt arbete med andligt arbete – helt i Gandhis anda. Vinoba Bhave vandrade Indien runt i 20 år och övertalade godsägarna att skänka en bit av sina marker till de jordlösa, de utblottade. “Om du har fem barn” sa han till dem, “betrakta mig, en representant för de mest fattiga, som ditt sjätte barn, och ge mig en sjättedel av din jord att distribuera till de jordlösa.” Och detta var miraklet; på 20 år lyckades han samla ihop fem miljon hektar mark i gåvor.

Så jag lämnade jainmunkarna s liv och vandrade med Vinoba i tre år. Det var en fantastiskt spännande tid, för tusentals människor – läkare, advokater, studenter, professorer, affärsmän, lämnade sina arbeten och förenade sig med Vinoba i rörelsen. Han blev ett vandrande universitet!

Jag lärde mig politik, Indiens kulturarv, sociala traditioner… Rörelsen blev en uppvisning i att det går att på ickevåldsbaserad väg förändra något så djupgående som landreformer i detta väldiga land. I Indien, där varje odlingsbar mark är så dyrbar, kan det ibland vara svårt att finna en eller två personer som är villiga att ge av sin jord, så miljoner hektar var en enastående bedrift.

“Vandra utan pengar”

Det var vid den här tiden, jag var väl runt 20, som tanken började spira hos mig att vandra ännu längre. Det var i början av 60-talet, och vi läste om alla demonstrationer i Europa mot kärnvapnen. Men det var först när lord Bertrand Russell, den framstående filosofen, vid 90 års ålder erbjöd civil olydnad och straffades med fängelse, som jag bestämde mig.

Vinoba gav mig och min färdkamrat Mannon sina välsignelser, samtidigt med ett ord på vägen: “För er egen skull – vandra utan pengar. Utan pengar, fler vänner. För vad händer, när du trött och hungrig anträder en ny by eller stad? Du har vandrat hela dagen, kanske flera mil, och med pengar på fickan kan du uppsöka närmaste restaurang och övernattning. Du behöver aldrig ta kontakt med någon. Utan pengar tvingas du förlita dig på en annan människas välvillighet. Och när de erbjuder dig en bädd för natten, kan de inte låta bli att fråga varför du vandrar. Du kan då få möjlighet att samtala om freden, för freden är mer, mycket mer än världsfreden eller kärnvapnen. Det är fred med jorden, fred med djuren, och hela den jain-tradition du växt upp med.”

Det tog oss drygt en månad att vandra från Gandhis grav i Delhi till gränsen av Pakistan. Det blev en lätt vandring, men på gränsen till “fiendeland” blev våra närmaste vänner oroliga. “Ni är galna, om ni går in i Pakistan utan pengar”, sa de och erbjöd matpaket och slantar. Men med Vinobas övertygande ord i minnet, tackade vi vänligt men bestämt nej.

Vi passerade passkontrollen – och till min stora överraskning stod två män och väntade på oss, med varsin blomsterkrans. “Är ni Satish och Mannon på väg till Moskva?”

Det visade sig, att ryktet hade föregått oss! Några dagar tidigare hade de hört av vänner att vi var på väg. Nu erbjöd de oss, två främlingar, sin totala gästfrihet. Vi fick vila ut hos dem några underbara dagar. Så Vinoba hade fullständigt rätt. Pengar kan blitill ett hinder, du kan köpa allting – men aldrig genuin vänskap.

En kopp ryskt te

Så vi fortsatte. Varje dag, nya möten, hundratals upplevelser. När vi så småningom kommit in i Sovjet, mötte vi en dag två kvinnor på landsvägen. “Vi jobbar på en te-fabrik”, sa de. “Vill ni titta in på en kopp te?” Ja, varför inte. Och när vi sitter där och samtalar, rusar plötsligt en av kvinnorna i fabriken ut ur rummet en stund, och kommer tillbaka med fyra små paket med te.

“Jag vet att ni måste färdas med ett lätt bagage”, säger hon allvarligt, “men ändå – jag vill be er ta med dessa. Men ni får absolut inte dricka upp det.”

“Varför inte det?”

“Jo”, svarar hon, “jag skulle vilja att ni överlämnar ett av dessa paket till Sovjetstatens ordförande, ett till Frankrikes president, det tredje till Englands premiärminister, och det fjärde till presidenten i USA. Och det budskap vi vill förmedla från denna fabrik är, att om de någonsin får galna idéer om att trycka på kärnvapen-knappen – vänta en stund, och ta en frisk kopp te från dessa blad. Då får de en stund att tänka, att reflektera över oss, som producerat detta te, arbetar i fabrikerna, på jordbruksfälten och lever vårt dagliga liv. Vi är bara vanliga människor, inga “fiender”, och förtjänar inte en kärnvapenvinter.”

(Översättning: Jan Viklund, 2001)

Relaterade länkar:

Intervju med Satish Kumar (BBC Radio, 16 januari 2008)
LYSSNA »



January 30, 2008:
60th Anniversary of Gandhi’s assassination
A TRIBUTE BY
SATISH KUMAR
All the -ism’s of the world has failed.
It’s time for politics and economics to
become people oriented.

Satish Kumar, Ecologist & Editor
of Resurgence Magazine