av Ramachandra Guha

I en liten våning på Lübeckestrasse i centrala Berlin ligger Gandhi Informations Zentrum, grundat 1990 av två namnkunniga efterföljare. Christian Bartolf, fredsforskare och rådgivare till de unga tyskar som samvetsvägrar militärtjänst, och kollegan Peter Ruhe, tidigare dataingenjör som nu driver webbportalen GandhiServe.com. Bokraderna täcker centrets väggar, arkiven är fyllda av kopior på Gandhis brevväxlingar med européer. Gandhi Informations Zentrum har den förnämsta samlingen “gandhiana” utanför Indien och de amerikanska universiteten.

DET TYSKA INTRESSET för Gandhi är starkt – och nytt. Det uppstod efter andra världskriget, i framväxten av miljörörelsen och i reaktionerna mot det tilltagande konsumtionssamhället. De Gröna är troligen det politiska parti i Europa som influerats mest av Gandhis koncept.

KALLENBACH OCH BONHOEFFER

Arkitekten Herman Kallenbach var en av de första tyskar som levde nära Gandhi. Kallenbach, av judiskt ursprung, skänkte de hektar mark som skulle bli Gandhis första sydafrikanska ashram , i Johannesburg 1910. Deras vänskap varade i 35 år, till Kallenbachs död. Långt senare på 1930-talet, hade Gandhi en kort brevväxling med en tysk präst, Dietrich Bonhoeffer. Nazisterna hade nyss kommit till makten och Bonhoeffer skrev om sina planer på ett organiserat ickevåldsmotstånd. Gandhi svarade med en inbjudan till Indien, men Bonhoeffer reste istället till kristna vänner i USA. När han väl återvände till Tyskland var planerna överspelade och Bonhoeffer gick ett tragiskt öde till mötes. Han avrättades av nazisterna 1944 för sin delaktighet i det misslyckade attentatet mot Hitler. Hans brevväxling med Gandhi är relativt okänd för de flesta i dag, men det kan vara värt att fundera över vad som hänt om Bonhoeffer verkligen träffat Gandhi. En ickevåldskampanj under ledning av en tränad Bonhoeffer – hur hade det påverkat utvecklingen i Tyskland?

Men när jag anlände till Berlin för några år sedan, var det för ett samtal med en av de tyska vänner till Gandhi som få i väst känner till. Herbert Fischer lever ett pensionerat tillbakadraget liv, men under krigsåren var han en del av Gandhis innersta cirkel.

EN HÖGREST MAN

Det var en kall och regnig dag, jag tog fel tunnelbana och kom trött och frusen försent till vårt avtalade möte. Han tog ändå hjärtligt emot mig, hängde min våta rock på tork och över flera rykande varma koppar indiskt te berättade han sin levnadshistoria. Fischer är en högrest man med stillsam värdighet. I sin ungdom läste han om Gandhi i en schweizisk tidning, Tao. Gandhis kombination av enkelt levnadssätt och anti-auktoritär politik stod för Fischer i stark kontrast till samhällsklimatet i Nazi-Tyskland. 1935 skrev han ett brev till Gandhi med en förfrågan om att få börja arbeta tillsammans med honom. Svaret blev att han var välkommen – om han stod ut med det hårda villkoren på ashramet.

När Fischer slutligen anlände till Sevagram Ashram ett år senare, var Gandhi inte hemma. Den årliga kongressen i Faizpur krävde hans närvaro. Fisher hittade vägen dit, bara för att bli välkomnad med orden: “Jaha, så du har kommit.” Gandhi bad honom ta kontakt med J. C. Kumarappa, generalsekreterare för All India Village Industries Association (AIVIA). I anslutning till kongressen fanns en utställning om fördelarna med lokal industri och självförsörjning, och blev Fischers arbetsplats de närmaste månaderna. Under den tiden blev hans jacka stulen och också hans pass. Tyska konsulatet i Bombay krävde då att han skulle återvända till Tyskland och anmäla sig för militär tjänstgöring, för att få ut ett nytt pass. Fischer vägrade.

I två år arbetade Fischer inom AIVIA, och uppbyggnaden av landsbygden. Han betraktades inte som någon västerländsk “besökare” utan som medarbetare. Till och med brittiska poliser noterade honom som “notoriskt klädd i khadi” (hemspunnet bomullstyg). Så ofta han kunde cyklade han från AIVIAs kontor över till Sevagram Ashram, där Gandhi insisterade att bjuda honom på ägg, ett undantag från den annars vegetariska kosten. Gandhi ansåg ett ägg om dagen behövligt för den klena västerländska kroppen. Fischer invände dock, att även “kallblodiga” tyskar var förmögna att vara vegetarianer.

1938 bad Gandhi honom att ta ett uppdrag bland väv-arbetare i Madhya Pradesh, där Fischer kom att möta sin blivande fru, en sköterska från Jamaica på ett missionärssjukhus. Ett år senare, 4 september 1939, var britterna officiellt i krig med Tyskland och alla “fientligt allierade” i Indien internerades – inklusive vår tyskfödde lärjunge hos Gandhi. Under hela kriget cirkulerade Fischer tillsammans med fru och barn runt på olika interneringsläger. Gandhi skrev flera brev till brittiska vicekonungen med vädjan om deras frigivande. Först i juni 1946, drygt 12 månader efter kriget, släpptes familjen.

AVSKED OCH HEMKOMST

När Fischer slutligen återvände till ett sargat Tyskland, skrev Gandhi: “Jag har haft glädjen att känna Herbert Fischer och hans fru en lång tid. De har tillhört kväkarnas bosättning i Itarsi. De är enkla gudfruktiga människor med en stor människokärlek.”

I Tyskland väntade nu ett annat återuppbyggnadsarbete. Född och uppvuxen i Sachsen kom Fischer att tillhöra Östtyskland. I början av 50-talet fick han tillfälle att återse Indien, nu som DDR;s handelsrepresentant. Till sin stora besvikelse märkte han hur Jawarharlal Nehru höll sin gamle vän på distans. Som premiärminister var det nu politiskt känsligt att umgås med östtyskar, och därmed kanske riskera kritik från väst. Men tjugo år senare blev Herbert Fischer Östtysklands förste ambassadör i Indien.

Hans tid tillsammans med Gandhi återges i “Mahatma Gandhi Personlich Erlebt”, en liten skrift med mycket stort värde. Den är ett stycke unik litteratur för sin blandning av autentisk erfarenhet och historiskt kunnande. Vem som översätter den för indiska läsare är tyvärr en öppen fråga. För inte så länge sedan skulle indiska staten ha bekostat en sådan översättning. Men inte idag, suckar Fischer. Inte i en tid när de hindunationalister som dyrkar Gandhis mördare får ett allt större inflytande i Indien…

(Översättning: Jan Viklund)