London 30 januari 1998: 50-ÅRSDAGEN AV GANDHIS DÖD
30 januari 2008, 09:35 |
GANDHI-RELATERAT GLOBAL
MAJESTÄTISK MÅNGRELIGIÖS MINNESGUDSTJÄNST
Ett fullsatt St. Martin’s hyllade Gandhis gärning
PÅ KVÄLLEN DEN 30 JANUARI, samtidigt som mina hemtrakter upplevde den värsta snöstormen i mannaminne, deltog jag tillsammans med Sandhya Randberg i en majestätisk hyllning till Gandhis gärning i London. Något som kommer att få återverkningar för resten av mitt liv.
Under denna helg anade jag mer påtagligt än tidigare hur stor betydelse Gandhi har haft och fortfarande har i större delen av världen. Innan vi reste försökte jag förgäves få åtminstone några av våra svenska dagstidningar intresserade, genom att i ett pressmeddelande berätta om den inbjudan jag fått av the Gandhi Foundation och Richard Attenborough. Därför kändes det extra torftigt att efter denna storslagna upplevelse komma hem och bl.a. mötas av Dagens Nyheters helsidesrubrik: “Gandhi har tappat sin gloria.”
Eva Lindgren, som stod för artikeln, har tidigare skrivit mycket initierat och bra om bland annat kvinnorörelsen i Indien, och jag blev därför mycket besviken.
Glorofiering och demonisering är den klassiska journalistiska metoden att oskadliggöra ideologier och idékoncept. Ibland får jag intrycket att journalister (och även en del “vanligt” folk) ser rött, så fort man nämner begreppet ickevåld…
Jan Viklund
Foto: Sandhya Randberg
Varje gång du grubblar, eller när jaget blir för mycket för dig – pröva följande:
Erinra dig ansiktet av den mest arma, mest hjälplösa människa du någonsin sett och fråga dig själv, om det du står i begrepp att göra kommer att vara till någon som helst nytta för honom.
Kommer han att uppnå något gott av det? Kommer det att återställa kontrollen över hans liv och öde?
Med andra ord, kommer det att betyda själv-styre (Gram Swaraj) för alla de hungrande och själsligen utsvultna miljonerna av våra landsmän?
Då kommer du att märka hur ditt grubbel – och ditt jag – smälter bort.
Vi är några tusen människor av olika nationaliteter, religioner och kulturer som lyssnar till Gandhis ord, förmedlade av skådespelaren Ben Kingsley, i den blomsterprydda kyrkan St. Martin-in-the-Fields i London på 50 årsdagen av mordet på Gandhi-ji.
Förutom Ben Kingsley medverkar Saeed Jaffrey (Sardar Patel i filmen) och Geraldine James (Mirabehn).
Arrangörer är the Gandhi Foundation som bildades 1983, något år efter premiären av Richard Attenboroughs film om Gandhi. Varje år den 30 januari arrangerar stiftelsen denna mångreligiösa minnesgudstjänst.
Attenborough refererar i sitt mycket engagerande tal till vad Gandhi sa om fattigdom – att fattigdom är den värsta sortens våld. Vi hedrar honom bäst genom att utrota den sjukdomen, varhelst vi möter den, framhåller Attenborough. Han skulle också ha uppmanat oss att i dagens samhälle bjuda större motstånd mot intolerans och fördomar.
Kollekten vid gudstänsten går till St. Martin’s Social Care Unit, som ända sedan Första världskriget bedrivit en omfattande hjälpverksamhet och i dag kämpar en ojämn kamp för de tusentals hemlösa och utslagna som finns i London.
Alltför bra som människa
Vi är inte här för att enbart beundra Gandhi, poängterar Attenborough med eftertryck. När vi fick tillstånd av dåvarande premiäminister Pandit Nehru att starta filminspelningen, minns jag särskilt hans avskedsord när vi skildes åt: Richard, sa han, vad du än gör – glorofiera honom inte! Han var alltför bra som människa för att bli glorofierad!
Flimrande journalfilmer från 1930-talet visar Gandhi utanför nr 10 Downing Street i London. Året är 1931 och han har just avslutat ett möte med dåvarande premiärminister Ramsey McDonald. De första stegen till Indiens självständighet hade påbörjats, men det skulle dröja drygt 16 år till självstyret var ett faktum.
För regissören Richard Attenborough blev också vägen till filmen en lång resa. Den började en kväll på 1960-talet med att Motilal Kathari, en pensionerad indisk tjänsteman, sökte upp Attenborough och bad honom läsa en biografi om Gandhi av författaren Louis Fisher. Ni är rätt man att producera en film om Bapu – indiska nationens fader, förklarade han. Attenborough hade vid det laget medverkat och även regisserat flera filmer. Han berättar hur hans föräldrar, som bl.a. drev ett hem för föräldralösa barn från spanska inbördeskriget, tidigt väckt känslan för rättvisa hos honom. Men det skulle dröja 20 år innan Attenborough kunde förverkliga filmprojektet. Till att börja med var det svårt att få ett filmbolag att nappa på idén: “det går inte att göra en tillräckligt spännande film om en man som är helt igenom god”, löd reaktionerna. Och så var det då det här med att Gandhi trotsade det brittiska imperiet, att han kritiserade väst…
När jag tänker tillbaka på helgen i London, där vi också träffade makarna Paxton som gör The Gandhi Foundations medlemsblad och flera av de personer som jobbar i organisationen – hur mycket Gandhi har betytt och fortfarande betyder än i dag för relationerna mellan britter och indier, blir så påtagligt…
Skillnaden mellan sak och person
Vi har inget otalt med britterna. När de lämnar Indien ska vi ta farväl som vänner, var Gandhis ord. Och just detta är kärnan i hans ickevåld – förmågan att göra skillnad mellan sak och person.
Mellan människan, och människans handlingar. Att sluta upp med att förvandla varandra till privatsaker.
När jag tänker på London en januarikväll 1998 – inga stora säkerhetspådrag, ingen terror-hysteri… På samma plats där Gandhi träffade kolonialväldets premiärminister – på nr 10 Downing Street, håller i dag soldatmödrar vakor och manifestationer med anledning av sina söner och döttrar som dödats i det ockuperade Irak. I förra veckan klämtade 100.000 dova klockslag i London och på över hundra andra platser i Storbritannien och USA, för hundratusentals irakier som förlorat sina liv sedan kriget startade.
Då klingar Gandhis – Bapus – talisman om att föreställa sig den mest arma, mest hjälplösa människa man någonsin sett, om hur man bäst ska hjälpa honom att återfå kontrollen över sitt liv, att låta det egna grubblet och egna jaget smälta bort – då klingar de orden mer angelägna än någonsin.
January 30, 2008:
60th Anniversary of Gandhi’s assassination
A TRIBUTE BY
SATISH KUMAR
All the -ism’s of the world has failed.
It’s time for politics and economics to
become people oriented.
Satish Kumar, Ecologist & Editor
of Resurgence Magazine
ÄLDRE ARTIKLAR...»
