av Kathy Kelly,
Voices for Creative Nonviolence

Amman, Jordan
6 december 2007

Att färdas med så lätt bagage som möjligt, är något jag längtar efter under långa sträckor hemifrån. Tidskrifter och andra papper får vara, jag “återvinner” gåvor och ger bort kläder. Men när tioåriga Nauras gav mig en kamera här i Amman stoppade jag den kvickt i kuvertet där jag förvarar mina pengar.

Kameran består av två stycken ritpapper, finurligt ihopvikta så att en liten “slutare” öppnas. Jag tänker på hur Nauras kikar genom slutaren och hur hon låtsades ta kort på mig, innan det var min tur att vara fotograf. Jag minns hur hon hämtade sin andra leksak, en sliten babydocka med långt vitt hår och havsblå ögon, som hon lade i mina armar.

Turligt nog, är Nauras lekfull och uppfinningsrik; än så länge verkar hon rätt omedveten om den fruktansvärda otrygghet som hon och hennes familj lever under. Men hon är inte främmande för tragedier. Hon såg sin fars fingerlösa högra hand under hela sin uppväxt, ett brutalt budskap från Saddam Husseins regim som lämnade Nauras mor som familjens enda försörjare – och för vilket Nauras föräldrar, efter USA:s invasion, hoppades få läkarvård utomlands och därför tog sig hit till Jordan för att söka tyskt visum. Men en rad katastrofer har försäkrat att det ska till ett mirakel för dem att fullfölja sin resa.

Först blev deras respengar stulna i lägenheten i Amman. Därefter upptäckte de hur mycket de hade behövt pengarna, när budet kom från Bagdad att deras äldsta dotter var på väg att mördas av en grupp kidnappare om de inte illa kvickt kunde leverera lösensumman.

När Nauras far sedan hastigt for tillbaka till Bagdad för att rädda sin dotter, återvände han aldrig. Hans familj har inte hört av honom; han är försvunnen.

Sedan 2004 har Nauras mor försökt klara sig i Jordan, i en enkel boning utan möbler, utom några kuddar och fyra sängar. Hennes ende son, 18 år, bor kvar i Bagdad med släktingar. Hon har inte sett honom på tre år. Han ringde kvällen innan jag besökte henne – orolig, utan jobb eller pengar eller någon att vända sig till. Han får inget tillstånd av jordanska myndigheterna för att återförena sig med sin familj.

Här i Jordan har en domare nyligen förklarat att Nauras mor är att betrakta som skild, eftersom ingen vet om hennes make är död eller levande. Som ensamstående mor har hon rätt till en viss hjälp, men hittills har bara tillgångarna krympt. Många nedskärningar är att vänta nästa år och priser på mat och bränsle stiger stadigt.

Hon har redan skulder med 15 procent i ränta, och undrar hur hon ska klara av en värmeapparat inför de närmaste kalla månaderna. Hon visade mig sitt tomma kylskåp, avstängt för att spara på elen, och nersmutsat med skalbaggar. Kloaklukten fyller det ena av deras två rum, målarfärgen lossnar från väggarna.

När jag tog avsked var det med en bön att hon skulle finna kraft och ork. Med ansiktet bortvänt från lilla Nauras, fylldes hennes ögon av tårar. Hon måste gömma sin misär och rädsla för henne, vars stora glädje fortfarande är att låtsas ta foton av vänliga ansikten.

MIN KÄRA SAKER

Nauras kamera blir med i den lilla värdefulla samling som jag alltid bär med mig.

Det första är ett foto av en gammal rysk man, tiggare och hemlös, nerböjd på en gata i Moskva, under lager av rimfrost. Det påminner mig om det fruktansvärda elände som till och med krigsförberedelser orsakar – i det här fallet en dåraktig tävlan mellan USA och Sovjet om global massförstörelse. Det andra är ett foto av ett svältande barn i en öken.

Det tredje är ett skrivet tal av Muriel Lester, som hon höll vid en av de många ickevåldsträningar hon banade vägen för i början på förra seklet.

Jag vill gärna “återvinna” Ms. Lesters ord till er, en pappersgåva likt Nauras kamera, som kanske kan erbjuda en bild för vårt inre om att färdas med lätt bagage:

“Minns att vi kan äga ett hälsosamt, fritt och okuvat sinne om vi bara är villiga till den nödvändiga disciplinen… Den gyllene regeln är att aldrig bli slapp eller bekväm. Låt den form av disciplin som du valt som din egen, bli lika underbart balanserad, i jämvikt, som den smidiga kroppen hos en ballerina…

Att nedrusta – inte bara våra kroppar genom att vägra döda, eller tillverka dödsverktyg i vapenfabriker – utan också avväpna våra sinnen från hat, stolthet, avund och skadeglädje…

Någonstans i det kalla gryningsljuset, i ett oväntat stilla ögonblick av ensamhet, står vi plötsligt inför den nakna verkligheten – vår framtid, världens framtid. Krig. Smärta. Hunger.

Vi känner oss nära nog förödmjukade när vi betänker sakernas tillstånd. ‘Den ena halvan av världen är sjuk, fet på överflöd. Den andra halvan, likt den fattiga tiggaren som vi passerade nyss, som tackade för vår skorpa med tårar.’ Frågan blir glasklar och akut:

Ska vi ägna våra liv åt att slåss för en plats i den feta halvan? Eller ska vi gå slagsida mot krigens och orättvisans gamla spöken, demaskera dem, klä av deras glamour, avslöja dem som gammaldags bedragare och tyranner vi inte längre kan tolerera i en värld som kunde vara fylld av sunt förnuft, välbefinnande och god vilja?”

ICKEVÅLDSTRÄNING I AMMAN

Många irakier samlades något kvarter från där jag bor i Amman, för att delta i en veckas ickevåldsträning i Murel Lesters anda. Mötena arrangerades av en irakisk människorättsgrupp, Al-Massalla i samarbete med italienska Un Ponte Per.

Gruppen avslutade första delen av sin träning med ett beslut att samordna en veckolång aktion i Irak 2008, en offentlig demonstration av beslutsamt ickevåld i ett land där politiska aktioner kan innebära livsfara.

De applåderade och skrattade medan de utbytte diplom och tog foton på varandra. Under de närmaste dagarna kommer man att lägga upp strategier och riktlinjer för liknande nätverk runtom i regionen.

Kommer deras certifikat att ha samma chans till en lika lycklig bild av Irak som Nauras med hennes papperskamera? Det är en hård värld vi färdas i – och om vi färdas måste det ske med lätt bagage. Vi kan alla välja småsaker att styrka oss längs vägen – här i Jordan överlever Naurus med hjälp av fantasin. Och för sin resa har mina vänner från ickevåldsträningen valt hoppet, och deras beslutsamhet född ur hoppet. Att själva vara det “fantasi-foto” av rättvisa och vänlighet som – om vi bara vill ansluta oss – forfarande kan bli den värld vi färdas genom.

(Översättning: Jan Viklund, GandhiToday.org)