av Riverbend, Bagdad-bloggare i exil.
Damaskus, 22 oktober 2007

SYRIEN är ett vackert land – åtminstone tycker jag det. Men ibland undrar jag om jag inte börjat uppfatta trygghet, säkerhet och det normala som “vackert”. Damaskus påminner på många sätt om Bagdad före kriget – livliga gator, marknadsplatser fyllda med folk… och samtidigt så olika. Byggnaderna är högre, gatorna i allmänhet smalare och så berget, Qasiyoun långt bort i fjärran.

Berget distraherar mig och de flesta irakier – särskilt de från Bagdad. Norra Irak är fullt av berg, men övriga Irak är mest slättland. På natten smälter Qasiyoun samman med den svarta himlen och det enda man uppfattar är mängden av små, glittrande ljussken – hus, restauranger, längs bergssluttningen. Jag försöker få med Qasiyoun som bakgrund vid varje porträtt jag fotograferar.

De första veckorna här var något av en kulturchock. Det tar tid att vänja sig av med vissa vanor jag lagt mig till med i Irak efter kriget. Det är underligt hur man lär sig uppträda på ett visst sätt och inte ens är medveten om de konstiga saker man gör – som att undvika andra människors ögon på gatan, eller mumla böner för sig själv när man hamnar i någon trafikstockning. Det tog mig minst tre veckor att lära mig promenera normalt igen – med huvudet högt, och inte ständigt se mig om över axeln.

Uppskattningsvis finns det 1,5 miljon irakier i Syrien i dag. Jag tror det stämmer. Går man runt på gatorna i Damaskus hörs irakiska accenten överallt. Områden som Geramana och Qudsiya är fullpackade med irakiska flyktingar. Till och med skolorna är fyllda med irakiska barn. En av mina kusiner går nu i en skola i Qudsiya där klassen består av 26 irakiska och 5 syriska barn. Det är bortom föreställningsförmåga. De flesta familjer har inget att leva av, deras besparingar har snabbt ätits upp av hyror och levnadskostnader.

Efter en månad här, började vi höra diskussionerna om hur Syrien skulle begära visum från irakier, precis som i många andra länder. Tydligen hade våra högt uppsatta marionetter i Irak i möte med Syrien och Jordanien beslutat att ta bort de sista två trygga tillflyktsorterna som återstod för irakier – Damaskus och Jordanien. Samtalen startade i slutet av augusti och pågick till helt nyligen – början av oktober. Irakier på väg till Syrien behöver nu visum från Syriens konsulat eller ambassaden i det land de befinner sig i. När det gäller irakier som fortfarande befinner sig i Irak, behövs ett intyg från inrikesministeriet (vilket är ganska svårt för folk som flyr från inrikesministeriets milis…) I dag talas om troligtvis ett 50 dollars visum vid gränsen.

SYRIEN TUR OCH RETUR
Irakier som anlände till Syrien innan visumbestämmelserna, beviljades ett besöksvisum på en månad vid gränsen. Så snart månaden var över kunde du ta ditt pass och besöka det lokala immigrationskontoret. Om du hade tur kunde du få ytterligare en månad eller två. När diskussionerna om visum från Syriens ambassad startade, upphörde förlängningen av det ursprungliga gränsvisumet.

Vår familj kom på – vad vi själva tyckte – en briljant idé. Innan tillämpningen av de nya visumbestämmelserna och innan vi behövde en ny förlängning, skulle vi bege oss till en av gränsposteringarna, passera in i Irak – och återvända tillbaka till Syrien igen. Det skulle åtminstone köpa oss lite tid, kanske 2 månader.

Vi valde en stekhet dag i början av september och körde de sex timmarna till Kameshli, en gränsstad i norra Syrien. Min faster och hennes son gjorde sällskap – de behövde också förlänga sina visa. Det finns en gränsövergång i Kameshli som heter Yaarubiya. Det är en av de enklare gränserna med irakiska och syriska gränsen bara några hundratal meter emellan. Man lämnar syriskt territorium och hamnar i irakiskt territorium – enkelt och säkert.

När vi kom fram till gränsposteringen vid Yaarubiya, upptäckte vi att tusentals irakier kommit på vår briljanta idé före oss – kön var ändlös. Hundratals irakier väntade på att få sina pass stämplade. Vi anslöt oss till kön och väntade. Och väntade. Och väntade…

Det tog fyra timmar att lämna syriska gränsen och efter det kom den ännu längre kön för att komma tillbaka igen. “Det här är kön till bensinstationen…” skämtade min kusin. Ytterligare fyra timmar under brännheta solen, små små myrsteg, långsam förflyttning framåt. Vi kunde varken se början eller slutet på kön. Längs hela raden sprang småkillar och sålde vatten, tuggummin och cigaretter. Min faster grep tag i en av killarna: “Hur många är det framför oss?” Han visslade och såg efter: “Vet inte, hundra! Tusen!” svarade han retsamt och stack iväg för att göra affärer.

Det var blandade känslor som kom över mig i kön. Fångad mellan längtan, en sorts hemlängtan som drabbar mig i de mest udda sammanhang, och en tung oro. Tänk om de inte släppte in oss igen? Tänk om det här var sista gången jag fick se den irakiska gränsen? Och tänk om vi inte längre var tillåtna i Irak heller?

Vi tillbringade fyra timmar stående, sittande på huk, lutande oss i kön. Solen stekte ner på oss alla – sunnis, shia och kurder. Ännu ett perfekt tillfälle att utbyta sorgliga levnadsöden och efterlysa avlägsna släktrelationer och bekantskaper.

Vi mötte två familjer vi kände sedan tidigare. Vi utbytte telefonnummer och adresser i Damaskus, som länge försvunna vänner. Trötta och hungriga lämnade vi våra pass framme vid syriska gränsen. Tjänstemannen bläddrade igenom dussintals pass, ropade ut namnen och kontrollerade ansikten medan han återlämnade passen tålmodigt: “Nästa… några steg tillbaka, tack…nästa…” Någonstans säckade en gammal man ihop längre bak i kön, i armarna på sina söner.

När vi så småningom återvände till bilen som skulle ta oss till Kameshli, hade jag förlikat mig med det faktum att vi var flyktingar.

Jag läser om flyktingar på internet varje dag… i tidningarna… hör om dem på TV. Jag hör om över 1,5 miljoner irakiska flyktingar i Syrien och skakar på huvudet, men ser egentligen aldrig mig själv eller min familj som en av dem. När allt kommer omkring, flyktingar är folk som sover i tält och inte har dricksvatten eller VC, eller hur? Flyktingar har sina tillhörigheter i påsar istället för resväskor och utan mobiltelefoner eller tillgång till internet, eller hur? Med ett krampaktigt grepp om mitt pass som mitt liv berodde på det, med de två extra månaderna i Syrien stämplade inuti, slog det mig hur fel jag hade.

Vi var alla flyktingar.
Jag var plötsligt en siffra.
Hur förmögen eller utbildad eller…
En flykting är en flykting.
En flykting är någon som inte är riktigt välkommen i något land – inklusive sitt eget…
I synnerhet sitt eget.

VI BOR i ett hyreshus som två andra irakier hyr. Familjen i våningen ovanför är kristna från norra Irak som jagades ut ur sin by av Peshmerga, och familjen på vårt våningsplan är kurder som förlorade sitt hem i Bagdad till milisen och nu väntar på immigration till Sverige eller Schweiz eller någon liknande europeisk tillflyktsort.

Första kvällen vi kom hit, utmattade med resväskorna i släptåg och med en moral som fått sina törnar, skickade den kurdiska familjen över sin representant – en 9-årig pojke som saknade sina två framtänder och med en vissen kaka i handen: “Vi är Abu Mohammeds hus – intill ert – mamma hälsar att om ni behöver någonting är det bara att fråga. Det här är vårt nummer. Abu Dalias familj bor på övervåningen, det här är deras nummer. Vi är också irakier… Välkommna till huset.”

Jag grät den natten för första gången på mycket länge, så långt hemifrån.

Jag kände gemenskapen som bestulits ifrån oss i mars 2003.



(Översättning: Jan Viklund, GandhiToday.org)

BAGHDAD BURNING –
I’ll meet you ‘round the bend my friend,
where hearts can heal and souls can mend…