(“Nothing but Fear Itself” – en travesti på president Franklin D. Roosevelts ord i sitt invigningstal: “The only thing we have to fear is fear itself”)

av David Swanson, AfterDowningstreet.org

I Roseland, Indiana, beordrar en medlem i kommunfullmäktige polisen att avlägsna en annan fullmäktigemedlem. Polisen för ut honom, kör ner ansiktet i backen och bankar honom i skallen. Åskådare hejar, gör ingenting, skämtar, beter sig som om allt vore normalt, eller alternativt skriker åt andra att låta polisen sköta sitt jobb. Inte en enda person protesterar. Bara ett offer som körs iväg i polisbilen. Ingen som griper in och ropar: “Innan det här blir nazi-Tyskland, arrestera mig också!”

Vid ett universitet i Florida ställer en student besvärliga frågor till en gästande senator. Polisen tacklar honom och använder bedövningspistol. Åskådare hejar, gör ingenting, skämtar, beter sig som om allt vore normalt, eller alternativt skriker åt andra att låta polisen sköta sitt jobb. Inte en enda person protesterar. Bara ett offer som körs iväg till fängelse. Högervänliga medier älskar storyn eftersom senatorn råkar vara demokrat, men de förvanskar händelsen. Progressiva medier struntar i storyn, även om de skulle återge händelsen korrekt, eftersom senatorn är demokrat.

En nyhetskommentator på TV meddelar förseningar på Bostons flygplats och namnet på en college-student med foto, samt förklarar att vi ska ge henne skulden. TV-kommentatorn förklarar att vi ska berömma flygplatsens säkerhetsvakter. De misstog hennes skolprojekt för en bomb. Återigen, måste vi låta “myndigheterna” sköta sitt jobb.

Vi måste föreställa oss att tandkräm och deodoranter är vapen. Vi måste passera genom metalldetektorer. Vi måste ropa genom skottsäkra glas. Vi måste betvinga oss från att skratta hysteriskt åt poliser som på fullaste allvar tror att varje ryggsäck eller rullväska är ett hot mot den nationella säkerheten. Vi måste tala fritt i avgränsade “yttrandefria zoner”, utom när vi säger fel saker fritt och hamnar i fängelse för det. Vi måste behandlas som kriminella varje gång vi försöker kontakta någon av våra folkvalda i regering och kongress.

Vi måste acceptera folkmord för att anses stödja att våra trupper gör sitt jobb. Med några mycket få undantag gäller, att när dessa trupper bevittnar tortyr, våldtäkt eller mord, så antingen hejar de, gör ingenting, skämtar, beter sig som om allt vore normalt, eller alternativt skriker åt andra att låta de privata legoknektarna eller soldaterna sköta sitt jobb. De är modiga nog för att strida och döda, men lika rädda som alla här hemma för att trotsa missbruket av makt.

Här hemma i Frihetens förlovade land sänder ett felaktigt plakat eller t-shirt dig i fängelse. En felaktig bil-dekal på stötfångaren kan ge dig en bötesbiljett. Fel ord ur din mun kan idag framkalla en rad åtalsförelägganden. Polisbrutalitet betraktas som en del i ansträngningarna att beskydda oss. Och alla är alltför rädda för att märka hur allt har förändrats. De som märker något, tror uppenbarligen att inget kan göras eller hoppas någon annan ska göra något. Om alla som påstås avsky detta land, verkligen gjorde det på grund av vår frihet… ja, då vore vi ganska trygga nu.

“Om du ser något, Säg något”, uppmanas vi i tunnelbanan och på anslagstavlor. Men istället för att spionera och snoka på varandra – när du ser någon misshandlas av poliser eller vakter, SÄG något! Låt inte händelsen passera.

De flesta amerikaner är idag fortfarande paralyserade av rädsla. Vi har ett oppositionsparti som är för rädda för att opponera sig mot någonting. Vi har gräsrotspartier som skänker oppositionspartiet sin trohetsed, trots att det verkningslösa oppositionspartiet fördömer all aktivism. De med makten att få ett slut på de nationella förbrytelserna är för fega till det. De fortsätter finansiera ockupationen av Irak och vägrar väcka riksrätt mot Bushadministrationen, som en del av att låta myndigheterna sköta sitt jobb. Och medborgarna spelar med, låtsas att demokraterna saknar denna makt och dessutom inte borde använda den. Grundtankar drivna av rädsla. Vi drivs idag nästan enbart av rädslor och fruktan vid våra nationella beslut – och DET börjar skrämma mig.

Men det finns tecken på mod. Det finns en växande och framgångsrik anti-värvningskampanj. Påkostade filmer och annonskampanjer går in och utmanar bilden av Irak-ockupationen. Och fredsaktivister och riksrättsaktivister börjar alltmer ägna sig åt massiv civil olydnad. Sitt-strejker, skolstrejker, köpbojkotter.

I kongressen upprepar Dennis Kucinich det obekväma tabubelagda faktum, att demokraternas kongressmajoritet kan stoppa ockupationen genom att sluta finansiera den. Lynn Woolsey har föreslagit att inte bara republikanerna, utan också krigshökarna bland demokraterna borde utsättas för press från fredsaktivisterna. Och mängder av röster höjs runtom i landet mot Hillary Clintons presidentkandidatur. Det finns fortfarande tecken på liv i USA:s politiska samhällskropp, men de kämpar mot en annalkande tidvåg av rädsla och självförvållad terrorism.

Rädslan gror när empatin eller medkänslan för den andre saknas, när var och en betraktas som en potentiell fiende. Att vara “cool”, iskall och kaxig, ses som tecken på “styrka”, medan medkänsla för andra ses som tecken på “svaghet”.

Denna skoningslösa attityd måste vi bli av med, men det går aldrig så länge vi bara håller tyst eller håller oss undan.

Demokrati är ingen tittar-underhållning.
Ingen dokusåpa. Inget sportevemenang.

(Översättning: Jan Viklund, GandhiToday.org)