av Indra Adnan
(The Guardian, 2 oktober 2007)

EFTER NÅGRA PLÅGSAMMA DAGAR som följde efter det anmärkningsvärda modet hos buddhist-munkarna i Burma verkar västvärldens medier nått en konsensus att deras ickevåldsrevolution varit ett misslyckande. Och visst garanteras förlängda kval som efterverkningar, hundratals eller tusentals demonstranter dödade eller fängslade, med ett förtryckt medborgarskap under en brutal militärjunta.

Men är inte det förhastat att kalla det ett misslyckande, när världspressen bara har fokuserat sig på det burmesiska folkets lidande i drygt tio dagar, fördömt militärregimens agerande och beskrivit förbrytelserna de begått – i över fyrtio år? Är det ett misslyckande när över 200.000 signaturer samlats på 72 timmar (Avaaz.org) och väckt ett “globalt rytande” i Kinas öron, att avbryta sitt stöd till juntan? Vore det ett misslyckande om – efter nära 27 år in och ut ur husarrest – Aung San Suu Kyi nu börjar gripa tag i den unga generationen, på samma sätt som Nelson Mandela i fängelse gjorde på sin tid?

När munkarna började sin marscher den 19 september, förväntade de sig knappast en fullskalig kapitulation från regimen. Inte heller var deras avsikter symboliska, med hopp om några få eftergifter från en junta som torterat burmesiska folket under så lång tid. Det var en medveten och kraftfull ickevåldsaktion, fullt lika ambitiös som om de varit militärt beväpnade med AK-47:or.

Som jämförelse, tänk på revolutionen i Filippinerna, fyra dagars aktion som fällde Ferdinand Marcos. Tänk på Lech Walesa och strejkerna i Gdansk. Tänk på Mohandas Gandhi och saltmarschen för självständighet.

Som ett ögonblick av global lyckträff är det i dag den första Internationella Dagen för Ickevåld, initierad av Indiska kongresspartiet och antagen av Förenta Nationerna. Den har sitt ursprung i en internationell konferens Satyagraha 100 År – den rörelse som startades av Gandhi i Sydafrika den 11 september(!) 1906, med delegater från 170 nationer. [vår egen Maud Olofsson var där, men har hållit märkvärdigt tyst om det här hemma, övers.komm.] Indiens låga hållning till vad som händer i Burma gör det svårt för Mrs Sonia Gandhi att få sin röst hörd om “en ny ickevåldslig världsordning”, men så har det aldrig varit ett enkelt budskap.

Man kan nog konstatera att ickevåld tillsvidare framstått av åskådarna som icke-valet från den svage. Hur mycket vi än ifrågasätter vår brittiska utrikespolitik, fortsätter vi förlita oss på militärmakten att garantera vår säkerhet och vårt globala inflytande. De som sätter sin liv på spel i de beväpnade styrkorna tas ofta för givna, medan vi förblir oroade privat men passiva inför den fruktansvärda orättvisan som omger oss.

Ändå förlitade sig några av våra största hjältar, från Nelson Mandela och Martin Luther King till Rosa Parks på ickevåld för att uppnå sina mål – en påminnelse om Gandhis insikt att ickevåldet “inte är ämnat för den fege, men för den modige.”

Gordon Brown har porträtterat sig som en man som förstår den här sortens styrka. De två böcker han skrev som förberedelse för sitt premiärministerskap var om Mod och Vardagshjältar. Han har varit noga med att betona den fredsbevarande rollen för brittiska soldater i Irak, betydelsen av “winning hearts and minds”. Han var också den första att skicka en solidaritetshälsning till munkarna och hävdar att Gandhi är en av hans största inspirationskällor.

Man kunde hoppas att Brown därför hyste en särskild sympati för Burmas buddhistmunkar. Och ändå har han som direkt kontrast förbundit oss till ännu en generation Trident kärnvapenmissiler, ännu en investering i idén att våld och fruktan för våld är det korrekta sättet att skapa globala relationer.

Eller kanske är politrukernas tid över. Om Gandhis liv står som modell för ickevåldets effektivitet, borde vi acceptera hans iakttagelse att ingenting händer så länge var och en av oss inte tar ett personligt ansvar: “VAR den förändring du vill SE i världen.”

(Översättning & redigering: Jan Viklund)

Burma: A Global Roar
by Indra Adnan
(The Guardian, Oct. 2, 2007)