Styrda av en president oförmögen till något annat än att exploatera en tragedi gick vi ut i ylande hämndjakt mot “ondskans axelmakter” och spred katastrofen vidare – förvandlade dagen till en ursäkt för tortyr och avlyssning och det urskillningslösa bombandet av ett land som inte hade något med händelserna att göra.


Runtom i USA och särskilt i New York förklarar nu sörjande amerikaner 11 september till en dag för fred och försoning, inte hämnd. Gandhi visar den andra vägen.


För som en historisk ödesnyck sammanfaller födelsen av “satyagraha”, världens första storskaliga ickevåldsrörelse, med terrorattackerna mot World Trade Center. Som det rytmiska knackandet från något under spillrorna – något som fortfarande är vid liv. Hoppet.


Liz Graydon, mellanstadielärare och utbildningsansvarig samordnare för New Yorkers for a Department of Peace, råkade i ett nyhetsbrev från Sri Lanka läsa att 11 september skulle bli hundraårsdagen av Gandhis rörelse för social rättvisa. “Datumet slog mig fullständigt”, berättar hon. Det blev omedelbart startpunkten inför femårsdagen i New York och en enastående effektivitet har lyst upp fredsarbetet.


I AUGUSTI 1906 var Gandhi, en ung indisk advokat i Sydafrika, närmast bedövad över hur den nya lagen, The Black Act, förödmjukade samtliga indiska gästarbetare att registera sig med fingeravtryck. “Det stod som en ointaglig mur framför mig”, skrev han senare. Syftet var uppenbart rasistiskt, ett första steg av den vita regeringen att marginalisera och så småningom utvisa “färgade” från Sydafrika.


“Jag insåg att det var en fråga om liv eller död”, skrev Gandhi. “Att den indiska församlingen inte kunde sitta med knäppta händer. Bättre att dö än att böja sig inför sådana lagar.”


Gandhi kallade till ett möte den 11 september där drygt 3.000 människor deltog; hinduer, muslimer och kristna. En upprörd talare förklarade: “Om någon kommer och kräver ett sådant pass av min fru, kommer jag att skjuta honom på fläcken och ta konsekvenserna!”


Gandhi kom med ett motförslag: “Det räcker inte med att vara otålig. Det är inte vår räddning. Men med Guds hjälp kan vi lägga upp planerna för ett gemensamt motstånd och en enad front där vi tillsammans kan bära konsekvenserna som ett sådant motstånd kommer att möta.”


Gandhis vision, som senare döptes till satyagraha (en kombination av sanskrit-orden “sat”, sanning, och “agraha”, hålla fast vid) förenade den indiska församlingen i Sydafrika genom åtta år av förödmjukelser, övergrepp och fängelsestraff. 1914 avskaffade regeringen denna diskriminering av indiska gästarbetare. Och Gandhi fortsatte sin rörelse hemma i Indien till 1947, då det brittiska kolonialstyret besegrades.


Graydon, som använde Richard Attenboroughs film “Gandhi” från 1982 i sin undervisning, berättar att hennes elever förhöll sig mycket skeptiska till om ickevåld kunde åstadkomma någonting. Hon minns hur en pojke i mitten av filmen visserligen tyckte den var ganska övertygande. Men, invände han: “Vi är faktiskt över sex miljarder på den här planeten. Inte får du alla oss att bli ickevåldsmänniskor!”


Craydon påminde om att den indiska befolkningen under Gandhis ledning var runt 300 miljoner. “Vi behöver inga sex miljarder Gandhis”, svarade hon. “Det räcker med tjugo.”


New Yorkers for a Department of Peace i samarbete med M.K. Gandhi Institute for Nonviolence, arrangerar ett trettiotal visningar av filmen “Gandhi” runtom i USA den 11 september. I New York visas filmen på Regal Theater, tvärs över gatan mitt emot Ground Zero. Flera andra arrangemang äger rum i New York som uppmärksammar och låter sig inspireras av sammanträffandet av dessa båda årsdagar.


“Ickevåld är den största kraften till människans förfogande” skrev Gandhi. “Det är mäktigare än det största förstörelsevapen frambringat av människohand.”


Kanske tiden är inne att lära sig använda den kraften?

Robert C. Koehler är prisbelönad Chicagobaserad journalist och redaktör vid Tribune Media Services.