“Det var uppfriskande och upplysande. Rickshaws och hästkärrornas
folk ville ha mer från oss”, säger hon, “privatbilisterna var mindre
intresserade.”



Indiens nya fraternisering med Washington har väckt hennes vrede; hon
ger kampanjen allt hon förmår, från nattlånga vakor och
demonstrationer till flygbladsutdelning med studentrörelsen.



Hon skrattar ofta, påminner om det löjliga i situationen med Bushs
statsbesök. Hur organiseringen av hans resplaner erbjuder mycket
förnöjelse – i synnerhet beslutet att hålla presidentens huvudtal om
det annalkande strategiska partnerskapet mellan USA och Indien i
närheten av Delhis djurpark.



“Jag vet inte om lejonen har något att invända, kakaduorna kanske
säger sig vara emot globalisering. Det är verkligen mycket lustigt.”



Nyliga opinionssiffror hävdar dock att 71 procent av befolkningen är
positiva till USA, mot 54 procent för tre år sedan. En annan studie
talar om att 66 procent av nationen ser Bush som en vän till Indien.



Men indiska opinionsmätningar är allmänt ökända som opålitliga,
svarar Roy, och särskilt dåliga på att fånga stämningarna hos den
stora majoriteten av landsbygdens folk.



“Medelklassen älskar inget högre än att få höra: nu är vi en
kärnvapenmakt, en supermakt. De har hypnotiserats”, säger Roy.



“Och förödmjukelsen fortsätter. Det råder en sådan väldig brist på
värdighet.” Men bortsett från personlig avsky för den här sortens
amerikansk uppvaktning, är Roy djupt oroad över de långsiktiga
konsekvenserna av partnerskapet.



Hon avskyr också att stämplas som “anti-amerikan”. En stämpel som
dömer en människa på förhand, och där argumenten dränks i en flodvåg
av upprörd nationell stolthet.



“Vad betyder egentligen anti-amerikansk? Att jag skulle hata jazz?
Att jag är emot yttrandefrihet?”



Dessutom går hennes USA-kritik hand i hand med en skarp kritik av
Indiens styre.



“Där har jag ett problem med alla som demonstrerar mot Bush under
besöket”, säger hon. “Vad de skulle rikta sina protester mot är
indiska regeringen.”



Roys antipati mot regerande kongresspartiet fick henne att vägra ta
emot Indiens högsta litterära pris i år, för hennes samling av
politiska essäer: “Oändliga Rättvisans Matematik”.



Priset såg hon som ett sätt “att hantera en problematisk författare”.



“Under BJP-regeringen satt jag i fängelse och under kongresspartiets
regering fick jag detta pris”, konstaterar hon. “Jag ser ingen större
skillnad.”



Kommer hon att återuppta skönlitterära författandet?



Då måste hon hitta ett sätt att stänga av sociala samvetet – vilket
är mycket, mycket svårt. “Eftersom det aldrig är de konstgjorda
tingen som lockar.”

Översättning: Jan Viklund