because there can
be no peace
without justice
SÖK ARTIKLAR
THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
GANDHIAN SITES
FREDSMAMMA - Pjäs om Cindy Sheehan av Dario Fo
18 december 2005, 23:57 | ARTIKLAR USA
CINDY:
Något som min son en gång sa ekar ofta i mitt huvud: “Jag vill gå på
universitet och enda chansen för mig är att värva mig till amerikanska
armén. Dom betalar mina avgifter. Det finns inget annat sätt!”
En månad efter att han reste kom en check utställd på Casey Sheehan;
första inbetalningen. Tre dagar senare knackade tre amerikanska
officerare på min dörr för att berätta att Casey dödats i Irak.
Jag svimmade.
Det var som om allt flugit bort; huset, hans rum, hans civila kläder,
hans spel, hans cykel…
Allt dött.
Checken var till ingen nytta.
Hans vänner kom förbi, ville höra vad som hänt. Dom stammade fram sitt
deltagande. Hans flickvän var blek som ett spöke, men kunde inte förmå
sig att gråta. Jag försökte få henne till det, men inga tårar kom.
Ungefär en månad efter hans död sa jag till mig själv: Nu har jag gråtit
nog över min egen son, nu är det dags att gråta för alla mammors…
Jag såg en artikel i lokaltidningen som räknade upp alla som dödats i
Irak, från vårt område. Jag sökte upp några av familjerna och talade med
mammorna. Två av dom upprepade samma fråga: “Varför skickade dom min son
dit? Varför dog han i ett land som jag knappt visste var det låg?”
Jag började gå på demonstrationer… mot kriget i Irak – men insåg snart
att det inte spelade nån roll. Den fjärde augusti gick jag hemifrån och
tog med mig vad jag behövde för att sova utomhus, som för att åka och
tälta. Två dagar senare var jag i Texas, klev av en buss nära infarten
till George W. Bush’s ranch.
Jag fällde upp tältstolen jag hade med mig och satte mig, mitt framför
dom två stora tjurhornen som på enorma trädstolpar markerade infarten
till lantgodset.
Snart anlände en bil, som nog var värdig en president, och stannade
framför mig. Föraren frågade om jag behövde nånting. “Jag skulle vilja
tala med presidenten, jag är mor till soldat Sheehan, dödad i Irak.”
Föraren svarade inte. Han gav gasen i botten och for iväg. Jag flyttade
på mig en bit, för att undvika damm-molnet.
En nationell säkerhetsrådgivare, Stephen Hadley, och en annan
kongressman kom och ställde några frågor… jag svarade… dom gick.
Bortkastad tid, sa jag för mig själv.
Jag tog fram en anteckningsbok, satte mig ner och började skriva.
Senare, vid skymningen, hade solen bildat två stora skuggor av tjurhornen.
En polisman på motorcykel dök upp och jag hejdade honom. Han körde fram
mellan tjurhornen: “Konstapeln, kunde ni överlämna det här brevet till presidenten?”
“Ska se vad jag kan göra”, svarade polismannen. “Kommer ni att bli kvar
här länge, frun?”
“Nejdå. Bara till jag får ett svar. Det är väl inte olagligt, eller hur?”
“Nej, det tror jag inte. Det här är offentlig plats, så länge ni håller
er utanför grindarna kommer ingen och stör er. Farväl och lycka till!”
Ännu ett damm-moln och han var borta.
Det blev sängdags. Jag slog ner tältpinnarna och fick upp tältet.
Två polismän till dök upp och lyste med ficklampor, ville se mitt ID-kort:
“Vad gör ni här, frun?”
“Jag väntar på ett svar från presidenten på ett brev som jag lämnat.”
“Vore det inte bekvämare att vänta hemma istället? Ni skrev väl er
adress på kuvertet?”
“Nej, bara att jag väntar här under tjurhornen på ett svar.”
Det blev mörkt. En jättelampa tändes mellan tjurhornen, som spred
väldiga gula ljusstrålar. Jag virade en sjal om huvudet för att skydda
ögonen inne i tältet.
På morgonen väcktes jag av barn som sjöng. Av med sjalen och jag tittade
ut – en flock med scouter passerade förbi. Flickor och pojkar som skulle
träffa presidenten. En reporter tätt i hälarna stannade och frågade
mycket artigt vad jag gjorde här. Jag berättade om brevet.
“Förlåt mig”, svarade han, “men uppriktigt sagt tror jag inte er
provokation kommer att lyckas.”
“Det är ingen provokation. George Bush är vår president och jag anser
mig ha rätt att fråga honom om min son. Det var han som förklarade krig
mot Irak och skickade min son Casey i strid. Jag vill bara veta varför.”
Reporten såg på mig, han verkade närmast upprörd. Så sa han: “Vet ni, ni
påminner mig om en gammal tibetansk munk som en gång sa: ‘Tro och
ärlighet kan försätta berg.’ Men att förmå en trångsynt man att ta bara
ett enda steg är nånting mycket svårare.”
Två flickor slet nu i reporterns jacka för att släpa iväg med honom. Han
rafsade kvickt ihop en bukett ängsblommor och la på min sovsäck. “Vi ska
träffa presidenten om en stund”, sa han, “och jag ska försöka väcka er
fråga med honom.” Och så var han borta.
Bilar, motorcyklar och besökare kom och gick under dagen till ranchen.
Inte många tog nån större notis om mig, knappast nån stannade för att fråga.
Jag hade tagit fram min bärbara dator och balanserade den i knäet. Jag
skrev till alla webbplatser jag kände till, berättade om vad jag gjorde.
Tack vare några bloggare skickades min vädjan vidare till en ofantlig
massa platser.
Nästa dag kom några pojkar från Houston. Dom hade med sig mat och
dricka. Dom visade också några tidningar som – även om det var fullt av
faktafel och slarvigt skrivet – nämnt min protest – dom kallade den för
“Camp Casey”.
En man från FBI kom och underrättade att om jag inte lämnade området
inom fyrtioåtta timmar skulle mina vänner och jag klassas som ett hot
mot den nationella säkerheten. Vi diskuterade saken tillsammans, men
beslutade oss för att stanna.
Nästa dag insisterade demokratiska partiets kongressmedlemmar på att
Bush skulle träffa mig och andra anhöriga till dödade soldater. Dom
krävde också att han skulle försäkra att ingen blev arresterad för att
ha fredligt demonstrerat.
Två dagar senare och Bush börjar bli nervös, medierna börjar faktiskt
puffa på… allmänna opinionen förändras. Så han sammankallar till en
presskonferens på sin ranch och säger att Cindy Sheehan har rätt att
uttrycka sin åsikt, men att han inte tänker ta hem trupperna från Irak.
För varje dag kommer alltfler besökare till Camp Casey. Folk kommer som
delegationer för att visa sin solidaritet. Demokraternas politiker
anländer, kända celebriteter. Tusen vita kors planteras längs vägen fram
till lägret, vart och ett med namnet på en soldat som dött i Irak.
Vid en av granngårdarna nära Bush ställer man till med en stor barbecue,
en donationsfest för att samla ihop två miljoner dollar till
republikanerna. Så jag skrev på ett av plakaten: “Varför har han tid att
träffa sina donatorer, men ingen tid över till mig?”
En vecka gick. Till och med betydelsefulla tidningar som Washington Post
och New York Times insåg nu att jag fanns här, under dessa enorma två tjurhorn.
Journalister kom för att intervjua mig, och tätt bakom kom tevekamerorna
från CNN och CBS. Vid det här laget började jag känna mig besvärad: “Jag
måste ta det kallt, ha lite distans. Jag får inte tillåta mig spela den
roll dom vill jag ska ha – en sorts Jean D’Arc möter Batmans morsa.” Jag
är bara en vanlig mor, precis som miljoner andra. Bara den vanliga
sortens kvinna.
Några har bestämt sig för att starta egna läger tillsammans med mig.
Jag blev väldigt rörd när jag hörde hur protestvakor hållits över hela
Amerika i solidaritet med våra aktioner, på över ettusensexhundra
platser: man sjöng i timmar eller gick i ljusprocessioner. Folksånger,
sånger i stundens ingivelse och även religiösa sånger.
Åh, javisst – religion…
Jag har noterat att Bush ofta citerar ur Bibeln i sina tal. Så du kan
lätt börja tro att han är kristen… Nå, jag är kristen. Men jag
instämmer inte med hans tonfall eller dom citat han använder. Bush delar
in människans samhällen i skurkstater och goda stater. Det är tydligt
att vi är dom goda och att skurkarna är dom som vi vill attackera.
Folket som har oljan. Jag har lusläst Bibeln och inte hittat nånting om
detta. Tvärtom har jag stött på motsatsen: Kristus som uppmanat oss att
älska våra fiender och inte göra skillnad vare sig på ras eller
religion. Och nånting mer: Han talade aldrig om rättfärdiga eller heliga
krig, istället envisades han med att alla krig är orättfärdiga och kriminella.
Bush upprepar att han ofta talar med Gud. Han bedyrar oss att det är
Han, den Högste i egen person, som hör av sig till honom för ett samtal.
Ställer frågor; vad tänker du göra, George? Provocerar. Precis som forna
tiders korstågsfarare har Bush ett permanent alibi: “Gud kallade mig.”
Men den här Guden som talar med våran president är blodtörstig och elak.
Han är hämndens Gud, militärens Gud. Han har inget att göra med den
medkänslans Fader, innerlig som en Moder, som vi mötte i den Heliga Skrift…
En sak är säker: Uppe i himlen har det skett ett överfall eller en kidnappning.
Den gamla Skapelsens och Livets Gud har spolats överbord och kastats i djupen.
Och Kristus har spikats upp på korset igen, för att hindra honom från
att ställa till mer bråk med sin föreställning om kärlek och försoning.
Journalister i all sortens tidningar har undrat hur allt det här kunde
hända. Hur en vanlig obetydlig kvinna, utan charm eller utstrålning,
lyckats samla en så stor aktiv rörelse runt omkring sig – en sort som
varken visar tecken på korruption eller utmattning.
Nånting som slår mig i allt detta, kommer från en säregen ballad som
tillägnats mig av Buskaar, en poet från Nevada med rötter hos Mohikanerna.
Den heter: “Lyssna till stenarna i rörelse.”
Stenarna ligger i Nevadaöknen, vid randen till den stora prärien. Dom är
runda och nästan ihåliga, utom en liten sten som fungerar som en sorts
badmintonboll. När vinden börjar blåsa rör sig stenarna, och inuti rör
sig den mindre stenen allt snabbare och ökar på farten. Knuffar du lätt
en av stenarna hör du ett säreget ljud inifrån, som nån som pratar utan
att man förstår orden. Därför kallas också dessa stenar för “dom talande
stenarna” eller “sjungande stenarna”.
Nå, poeten säger: “Cindys berättelse liknar den gamla indianska
berättelsen om dom sjungande stenarna, som tvingas ut på prärien av
blåsten. Men i rörelsen sugs andra stenar med, och dom gnuggas alla mot
varandra, skapar gnistor som sätter eld på hela prärien.
Ingen hade satsat en slant på kvinnan som satt utanför presidentens
ranch. Ingen drömde nånsin om att Cindy var en talande sten, eller att
så många skulle sättas i rörelse av hennes ord. Först blev dom rörda,
sedan började dom röra sig, av hennes enkla fråga: “Varför dog min son?”
Buskaar slutar sin tillägnan: “Kanske vi inte insett det ännu, men är
inte den smärtsamma frågan, ställd i så enkla ord, samma som Kristi
moders under korset: “Varför har de dödat dig, min son?”
Jag föreställer mig nån gång i framtiden.
Alla dessa historier om bevis för massförstörelsevapen har visat sig
vara ett stort trolleritrick. Dom uppfanns av George’s medarbetare – och
nu snubblar den store lögnaren runt som en punchig boxare i ringen.
Alla hans hejdukar har fällts av högsta domstolen som lögnare, hycklare
och falsktillverkare av bevis.
Vi omringar Vita Huset, tittar uppåt, väntar på hur alla presidentens
män ska hoppa ut en efter en, precis som i en gammal stumfilm. Men det
finns inga nät under – så det blir ett stort magplask när dom slår i backen.
Jag står också där i folkmassan och väntar.
Men jag är inte glad. Kan inte få bilden ur sinnet -
tvåtusenetthundraåttio mammors barn på Vita Husets gräsmatta. Både dom
och deras mammor har offrats av cynismen hos dessa clowner – inte för
att “rädda civilisationen”, men stötta dom kriminella planerna hos folk
som regerar oss.
Med andra ord – till ropen på “Mindre frihet för bättre säkerhet” har
kriget utnyttjats för att hålla landet i ett permanent skräcktillstånd,
att få folk att acceptera indragningar och offer av medborgarnas frihet.
Snart ser vi den sista stora lögnaren falla – men ingen av oss mammor
kommer att applådera.
Vi vet bara alltför väl att världen inte förändras bara för att en
enstaka usling går i däck. Den förändras bara den dagen vi allihop
vaknar till liv.
Jag skrev ett brev till Bush’s mamma och avslutade med orden:
“Kära Barbara.
Den fjärde april 2004 knackade tre amerikanska officerare på min dörr
och berättade att Casey dödats i Irak. Jag svimmade, och när jag
kvicknade till igen bad jag den grymme dödens ängel att ta mig också.
Men den dödens ängel som tog min son ifrån mig, var din son.
Med tillgivna hälsningar,
Cindy Sheehan
ÄLDRE ARTIKLAR...»
18 december 2005, 23:57 | ARTIKLAR USA
FREDS-MAMMA
Cindy Sheehans Verkliga & Påhittade Dagbok
Monolog i Två Akter
av DARIO FO & FRANCA RAME
Om Hur en Mor, Vars Son Dödats i Irak,
Blev Amerikanska Presidentens Fasa
(OBS. Avsnitt från manus,
under bearbetning 4 december 2005)
[Ett porträtt av en marinkårssoldat projiceras mot scenens bakgrund,
bakom honom en rökpelare; den klassiska bilden av ett brinnande
oljetorn. Sakta nedtoning av bilden – en ljusförändring visar en kvinna
som stiger fram ur mörkret. Bredvid henne en vit trädgårdsstol i plast,
där hon senare kommer att sitta.]
CINDY:
Något som min son en gång sa ekar ofta i mitt huvud: “Jag vill gå på
universitet och enda chansen för mig är att värva mig till amerikanska
armén. Dom betalar mina avgifter. Det finns inget annat sätt!”
En månad efter att han reste kom en check utställd på Casey Sheehan;
första inbetalningen. Tre dagar senare knackade tre amerikanska
officerare på min dörr för att berätta att Casey dödats i Irak.
Jag svimmade.
Det var som om allt flugit bort; huset, hans rum, hans civila kläder,
hans spel, hans cykel…
Allt dött.
Checken var till ingen nytta.
Hans vänner kom förbi, ville höra vad som hänt. Dom stammade fram sitt
deltagande. Hans flickvän var blek som ett spöke, men kunde inte förmå
sig att gråta. Jag försökte få henne till det, men inga tårar kom.
Ungefär en månad efter hans död sa jag till mig själv: Nu har jag gråtit
nog över min egen son, nu är det dags att gråta för alla mammors…
Jag såg en artikel i lokaltidningen som räknade upp alla som dödats i
Irak, från vårt område. Jag sökte upp några av familjerna och talade med
mammorna. Två av dom upprepade samma fråga: “Varför skickade dom min son
dit? Varför dog han i ett land som jag knappt visste var det låg?”
Jag började gå på demonstrationer… mot kriget i Irak – men insåg snart
att det inte spelade nån roll. Den fjärde augusti gick jag hemifrån och
tog med mig vad jag behövde för att sova utomhus, som för att åka och
tälta. Två dagar senare var jag i Texas, klev av en buss nära infarten
till George W. Bush’s ranch.
[Bilden av Bush’s ranch projicerad i bakgrunden]
Jag fällde upp tältstolen jag hade med mig och satte mig, mitt framför
dom två stora tjurhornen som på enorma trädstolpar markerade infarten
till lantgodset.
Snart anlände en bil, som nog var värdig en president, och stannade
framför mig. Föraren frågade om jag behövde nånting. “Jag skulle vilja
tala med presidenten, jag är mor till soldat Sheehan, dödad i Irak.”
Föraren svarade inte. Han gav gasen i botten och for iväg. Jag flyttade
på mig en bit, för att undvika damm-molnet.
En nationell säkerhetsrådgivare, Stephen Hadley, och en annan
kongressman kom och ställde några frågor… jag svarade… dom gick.
Bortkastad tid, sa jag för mig själv.
Jag tog fram en anteckningsbok, satte mig ner och började skriva.
Senare, vid skymningen, hade solen bildat två stora skuggor av tjurhornen.
En polisman på motorcykel dök upp och jag hejdade honom. Han körde fram
mellan tjurhornen: “Konstapeln, kunde ni överlämna det här brevet till presidenten?”
“Ska se vad jag kan göra”, svarade polismannen. “Kommer ni att bli kvar
här länge, frun?”
“Nejdå. Bara till jag får ett svar. Det är väl inte olagligt, eller hur?”
“Nej, det tror jag inte. Det här är offentlig plats, så länge ni håller
er utanför grindarna kommer ingen och stör er. Farväl och lycka till!”
Ännu ett damm-moln och han var borta.
Det blev sängdags. Jag slog ner tältpinnarna och fick upp tältet.
Två polismän till dök upp och lyste med ficklampor, ville se mitt ID-kort:
“Vad gör ni här, frun?”
“Jag väntar på ett svar från presidenten på ett brev som jag lämnat.”
“Vore det inte bekvämare att vänta hemma istället? Ni skrev väl er
adress på kuvertet?”
“Nej, bara att jag väntar här under tjurhornen på ett svar.”
Det blev mörkt. En jättelampa tändes mellan tjurhornen, som spred
väldiga gula ljusstrålar. Jag virade en sjal om huvudet för att skydda
ögonen inne i tältet.
På morgonen väcktes jag av barn som sjöng. Av med sjalen och jag tittade
ut – en flock med scouter passerade förbi. Flickor och pojkar som skulle
träffa presidenten. En reporter tätt i hälarna stannade och frågade
mycket artigt vad jag gjorde här. Jag berättade om brevet.
“Förlåt mig”, svarade han, “men uppriktigt sagt tror jag inte er
provokation kommer att lyckas.”
“Det är ingen provokation. George Bush är vår president och jag anser
mig ha rätt att fråga honom om min son. Det var han som förklarade krig
mot Irak och skickade min son Casey i strid. Jag vill bara veta varför.”
Reporten såg på mig, han verkade närmast upprörd. Så sa han: “Vet ni, ni
påminner mig om en gammal tibetansk munk som en gång sa: ‘Tro och
ärlighet kan försätta berg.’ Men att förmå en trångsynt man att ta bara
ett enda steg är nånting mycket svårare.”
Två flickor slet nu i reporterns jacka för att släpa iväg med honom. Han
rafsade kvickt ihop en bukett ängsblommor och la på min sovsäck. “Vi ska
träffa presidenten om en stund”, sa han, “och jag ska försöka väcka er
fråga med honom.” Och så var han borta.
Bilar, motorcyklar och besökare kom och gick under dagen till ranchen.
Inte många tog nån större notis om mig, knappast nån stannade för att fråga.
Jag hade tagit fram min bärbara dator och balanserade den i knäet. Jag
skrev till alla webbplatser jag kände till, berättade om vad jag gjorde.
Tack vare några bloggare skickades min vädjan vidare till en ofantlig
massa platser.
Nästa dag kom några pojkar från Houston. Dom hade med sig mat och
dricka. Dom visade också några tidningar som – även om det var fullt av
faktafel och slarvigt skrivet – nämnt min protest – dom kallade den för
“Camp Casey”.
En man från FBI kom och underrättade att om jag inte lämnade området
inom fyrtioåtta timmar skulle mina vänner och jag klassas som ett hot
mot den nationella säkerheten. Vi diskuterade saken tillsammans, men
beslutade oss för att stanna.
Nästa dag insisterade demokratiska partiets kongressmedlemmar på att
Bush skulle träffa mig och andra anhöriga till dödade soldater. Dom
krävde också att han skulle försäkra att ingen blev arresterad för att
ha fredligt demonstrerat.
Två dagar senare och Bush börjar bli nervös, medierna börjar faktiskt
puffa på… allmänna opinionen förändras. Så han sammankallar till en
presskonferens på sin ranch och säger att Cindy Sheehan har rätt att
uttrycka sin åsikt, men att han inte tänker ta hem trupperna från Irak.
För varje dag kommer alltfler besökare till Camp Casey. Folk kommer som
delegationer för att visa sin solidaritet. Demokraternas politiker
anländer, kända celebriteter. Tusen vita kors planteras längs vägen fram
till lägret, vart och ett med namnet på en soldat som dött i Irak.
Vid en av granngårdarna nära Bush ställer man till med en stor barbecue,
en donationsfest för att samla ihop två miljoner dollar till
republikanerna. Så jag skrev på ett av plakaten: “Varför har han tid att
träffa sina donatorer, men ingen tid över till mig?”
En vecka gick. Till och med betydelsefulla tidningar som Washington Post
och New York Times insåg nu att jag fanns här, under dessa enorma två tjurhorn.
Journalister kom för att intervjua mig, och tätt bakom kom tevekamerorna
från CNN och CBS. Vid det här laget började jag känna mig besvärad: “Jag
måste ta det kallt, ha lite distans. Jag får inte tillåta mig spela den
roll dom vill jag ska ha – en sorts Jean D’Arc möter Batmans morsa.” Jag
är bara en vanlig mor, precis som miljoner andra. Bara den vanliga
sortens kvinna.
Några har bestämt sig för att starta egna läger tillsammans med mig.
Jag blev väldigt rörd när jag hörde hur protestvakor hållits över hela
Amerika i solidaritet med våra aktioner, på över ettusensexhundra
platser: man sjöng i timmar eller gick i ljusprocessioner. Folksånger,
sånger i stundens ingivelse och även religiösa sånger.
Åh, javisst – religion…
Jag har noterat att Bush ofta citerar ur Bibeln i sina tal. Så du kan
lätt börja tro att han är kristen… Nå, jag är kristen. Men jag
instämmer inte med hans tonfall eller dom citat han använder. Bush delar
in människans samhällen i skurkstater och goda stater. Det är tydligt
att vi är dom goda och att skurkarna är dom som vi vill attackera.
Folket som har oljan. Jag har lusläst Bibeln och inte hittat nånting om
detta. Tvärtom har jag stött på motsatsen: Kristus som uppmanat oss att
älska våra fiender och inte göra skillnad vare sig på ras eller
religion. Och nånting mer: Han talade aldrig om rättfärdiga eller heliga
krig, istället envisades han med att alla krig är orättfärdiga och kriminella.
Bush upprepar att han ofta talar med Gud. Han bedyrar oss att det är
Han, den Högste i egen person, som hör av sig till honom för ett samtal.
Ställer frågor; vad tänker du göra, George? Provocerar. Precis som forna
tiders korstågsfarare har Bush ett permanent alibi: “Gud kallade mig.”
Men den här Guden som talar med våran president är blodtörstig och elak.
Han är hämndens Gud, militärens Gud. Han har inget att göra med den
medkänslans Fader, innerlig som en Moder, som vi mötte i den Heliga Skrift…
En sak är säker: Uppe i himlen har det skett ett överfall eller en kidnappning.
Den gamla Skapelsens och Livets Gud har spolats överbord och kastats i djupen.
Och Kristus har spikats upp på korset igen, för att hindra honom från
att ställa till mer bråk med sin föreställning om kärlek och försoning.
Journalister i all sortens tidningar har undrat hur allt det här kunde
hända. Hur en vanlig obetydlig kvinna, utan charm eller utstrålning,
lyckats samla en så stor aktiv rörelse runt omkring sig – en sort som
varken visar tecken på korruption eller utmattning.
Nånting som slår mig i allt detta, kommer från en säregen ballad som
tillägnats mig av Buskaar, en poet från Nevada med rötter hos Mohikanerna.
Den heter: “Lyssna till stenarna i rörelse.”
Stenarna ligger i Nevadaöknen, vid randen till den stora prärien. Dom är
runda och nästan ihåliga, utom en liten sten som fungerar som en sorts
badmintonboll. När vinden börjar blåsa rör sig stenarna, och inuti rör
sig den mindre stenen allt snabbare och ökar på farten. Knuffar du lätt
en av stenarna hör du ett säreget ljud inifrån, som nån som pratar utan
att man förstår orden. Därför kallas också dessa stenar för “dom talande
stenarna” eller “sjungande stenarna”.
Nå, poeten säger: “Cindys berättelse liknar den gamla indianska
berättelsen om dom sjungande stenarna, som tvingas ut på prärien av
blåsten. Men i rörelsen sugs andra stenar med, och dom gnuggas alla mot
varandra, skapar gnistor som sätter eld på hela prärien.
Ingen hade satsat en slant på kvinnan som satt utanför presidentens
ranch. Ingen drömde nånsin om att Cindy var en talande sten, eller att
så många skulle sättas i rörelse av hennes ord. Först blev dom rörda,
sedan började dom röra sig, av hennes enkla fråga: “Varför dog min son?”
Buskaar slutar sin tillägnan: “Kanske vi inte insett det ännu, men är
inte den smärtsamma frågan, ställd i så enkla ord, samma som Kristi
moders under korset: “Varför har de dödat dig, min son?”
[Sista akten. Framtiden. Ett clown-liknande avsnitt.]
Jag föreställer mig nån gång i framtiden.
Alla dessa historier om bevis för massförstörelsevapen har visat sig
vara ett stort trolleritrick. Dom uppfanns av George’s medarbetare – och
nu snubblar den store lögnaren runt som en punchig boxare i ringen.
Alla hans hejdukar har fällts av högsta domstolen som lögnare, hycklare
och falsktillverkare av bevis.
Vi omringar Vita Huset, tittar uppåt, väntar på hur alla presidentens
män ska hoppa ut en efter en, precis som i en gammal stumfilm. Men det
finns inga nät under – så det blir ett stort magplask när dom slår i backen.
Jag står också där i folkmassan och väntar.
Men jag är inte glad. Kan inte få bilden ur sinnet -
tvåtusenetthundraåttio mammors barn på Vita Husets gräsmatta. Både dom
och deras mammor har offrats av cynismen hos dessa clowner – inte för
att “rädda civilisationen”, men stötta dom kriminella planerna hos folk
som regerar oss.
Med andra ord – till ropen på “Mindre frihet för bättre säkerhet” har
kriget utnyttjats för att hålla landet i ett permanent skräcktillstånd,
att få folk att acceptera indragningar och offer av medborgarnas frihet.
Snart ser vi den sista stora lögnaren falla – men ingen av oss mammor
kommer att applådera.
Vi vet bara alltför väl att världen inte förändras bara för att en
enstaka usling går i däck. Den förändras bara den dagen vi allihop
vaknar till liv.
Jag skrev ett brev till Bush’s mamma och avslutade med orden:
“Kära Barbara.
Den fjärde april 2004 knackade tre amerikanska officerare på min dörr
och berättade att Casey dödats i Irak. Jag svimmade, och när jag
kvicknade till igen bad jag den grymme dödens ängel att ta mig också.
Men den dödens ängel som tog min son ifrån mig, var din son.
Med tillgivna hälsningar,
Cindy Sheehan
Svensk översättning: Jan Viklund, Gandhi TODAY
Engelsk översättning: Tom Behan, T.H.Behan@kent.ac.uk
Premiär i London
10 december 2005
med Frances de la Tour
i rollen som Cindy Sheehan
Arrangörer: Stop the War Coalition, U.K.
ÄLDRE ARTIKLAR...»
Försvarsdepartementet
Regeringsbeslut 5
2010-04-14
Övning med utländskt flygförband
S10/6029
3 sid. pdf »
Underlag:
FMV Dokumentbeteckning
10FMV3449-1:1
2010-02-24
Framställan om tillstånd enligt 10 § Tillträdesförordningen (1992:118) 11 sid. pdf »
