Det enda som hindrade mig från att begå den fega och själviska handlingen självmord, var mina övriga tre barn. Hur skulle jag kunna utsätta dem för något så hemskt, efter vad de redan hade gått igenom? Jag visste att jag måste leva och jag visste att leva skulle vara (och är fortfarande) det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra. Men jag vet varför vissa människor tar livet av sig: brist på hopp. För mig var det den djupa svarta insikten, att jag skulle vara tvungen att vakna upp varje dag, med smärtan över att aldrig få se Casey igen; att jag skulle vara tvungen att existera i en värld utan honom, och bara existera är inget sätt att leva.



En dag, ungefär tre veckor efter det att Casey dödats, kom min dotter Carly och gav mig en anledning att leva: en dikt som hon döpt till “En nation vaggad till sömns”. En vers låter så här:



Have you ever heard the sounds of a mother screaming for her son?

The torrential weeping of a mother will never be done,

They call him a hero, you should be glad he’s one, but,

Have you ever heard the sound of a mother weeping for her son?



Har du någonsin hört ljudet från en mor som skriker efter sin son?

Det förtvivlade gråtandet når aldrig sitt slut

De kallar honom hjälte, det skall du vara glad att han är, men,

Har du någonsin hört ljudet från en mor som gråter för sin son?



Den första versen påminde mig om att jag inte är den enda människan i universum som har haft en så fruktansvärd sorg, men den vers som hjälpte mig att kravla mig upp från förtvivlans svarta hål, en plågsam centimeter i taget, var den sista versen:



Have you ever heard the sound of a nation being rocked to sleep?

The leaders want to keep you numb so the pain won’t be so deep.

But if we the people let them continue, another mother will weep.

Have you ever heard the sounds of a nation being rocked to sleep?



Har du någonsin hört ljudet av en nation som vaggas till sömns?

Ledarna vill hålla dig bedövad så smärtan in blir så stark.

Men om vi folket låter dem fortsätta, kommer fler mödrar gråta.

Har du någonsin hört ljudet av en nation som vaggas till sömns?



När hon läste upp dessa rader förstod jag att jag måste spendera obegränsat med tid, pengar och energi för att få hem trupperna innan någon annan mamma skulle vara tvingas gråta. Jag skämdes över att jag inte försökt hindra kriget före Casey dog. Jag tänkte naivt: “Vad kan en person göra?”.



Jag kände i alla fall att även om jag inte kunde göra någon skillnad, så skulle jag i alla fall försöka. Om jag misslyckades, skulle jag i varje fall gå graven medveten om att jag gjorde så gott jag kunde.



Jag började gradvis få tre doser av hopp tillbaka, för att sedan förlora två. Jag hade en underbar tid i Florida under kampanjen, där vi arbetade mot George Bush. Jag grundade Gold Star Families for Peace. Jag var huvudtalare vid en fredsdemonstration i Fayetteville i South Carolina. Jag och Casey var på framsidan av tidningen The Nation. Jag vittnade vid kongressman John Conyers Downing Street-memorandum i juni 2005. Jag kände att jag bit för bit skalade av stödet för kriget i Irak.



Så, i augusti 2005, efter att ha separerat från min man sedan 28 år, satt jag hemma och såg på TV (en ovanlig företeelse) och jag såg att fjorton marinsoldater från Ohio dödats vid ett enda tillfälle. Som om inte det var hjärtskärande och illa nog, så trädde George Bush fram på TV och sa att de fallna soldaternas nära och kära kan finna ett lugn i att de dog för “en ädel sak”. Det gjorde mig ursinnig och spädde på min känsla av misslyckande. Jag trodde inte före Casey dödades, efter att han dödats, eller den tredje augusti 2005, på att invadera ett land som var ett ungefär lika stort hot mot USA som Schweiz, döda tiotusentals oskyldiga människor, och det bara för girighet, för makt, och för pengar skulle vara en ädel sak. Jag bestämde mig för att åka till Crawford för att fråga George Bush vad denna “ädla sak” är.



Då begick George den olyckliga dumheten att säga något som har gjort mig ursinnig i flera månader. Han sa att vi måste “slutföra uppdraget för att hedra minnet av de döda”. Jag har offentligt bett honom sluta säga så i flera månader. Jag vill inte att en enda mor till skall få sitt hjärta och sin själ bortsliten, utan anledning, bara för lögner och struntprat. Jag ville åka till Crawford för att kräva att George slutade med att använda min sons hedervärda och modiga offer för att han själv skall få fortsätta med sitt skamliga och fega dödande.



Resten är historia. Ju fler amerikaner som kom till Camp Casey, ju fler brev, kort, e-post, telefonsamtal och paket med stöd som kom till oss, ju gladare blev vi på Camp Casey.



Vi insåg något på Camp Casey, vi kom ihåg något, efter nästan fem år av det i den närmast diktatoriska maktkontroll vi har i Amerika nu: att vi, – folket – har all makt. Vi, folket, BEHÖVER utöva våra rättigheter och skyldigheter som amerikaner genom att gå emot en oansvarig, hänsynslös, ignorant och arrogant regering. Vi inser, en aning sent, men inte för sent, att när George sa: “Om du inte är med oss, är du emot oss”, så skulle vi alla ha rest oss arga, rättfärdiga och patriotiska och samstämmigt sagt: “Du har helt jäkla rätt, din lögnaktiga galning. Vi är så mycket emot dig och ditt huvudlösa intåg i Irak.”



Vi reste inte på oss då, men tiden på Camp Casey lärde oss att det är OK att höja våra röster mot regeringen. Det är inte bara “OK” utan det är obligatoriskt om din regering gör sig skyldig till att döda oskyldiga. Det är obligatoriskt, om det inte finns någon annan kontrollmekanism som kan sköta det, att vi folket blir kontrollmekanismen för media och regering.



Jag trodde att allt mitt hopp dog i strid den dagen Casey dog i strid. Carlys dikt gav mig en anledning att leva. Camp Casey, med sin underbara känsla för kärlek, acceptans, fred, gemenskap, glädje, och ja; optimism inför framtiden, gav mig tillbaka min vilja att leva. Jag kan nu le och skratta och till och med mena det som oftast. Dessa saker tar vi för självklara, men det kommer jag själv aldrig att göra igen.



Att leva med hoppet att värld en dag kommer att uppfyllas av fred, kärlek och ickevåld är ett riktigt bra sätt att finnas till. Jag älskar att leva nu, och jag kommer att viga mitt liv åt fred med rättvisa, så våra barn aldrig någonsin missbrukas av krigsmaskineriet igen.



Tack, Amerika.



Tack, Casey.

Översättning: Mattias Linder