Varje dag gör vi något, vi ÄR något som måste innefatta fred. Om vi är medvetna om våra liv… vårt sätt att se på saker, då vet vi hur vi ska skapa fred i ögonblicket, vi är levande.

Thich Nhat Hanh

I DET TAL jag höll i Riverside Church, New York, på årsdagen av Caseys död – som också var 37:e årsdagen av Martin Luther Kings död – sade jag: “Vi måste alla göra något för freden varje dag.” Nu vet jag att det inte är nog. Vi måste leva fred, förkroppsliga fred om vi verkligen vill fred på jorden. Hela våra liv måste innefatta fred, inte bara en handling om dagen.

VARJE STEG ÄR FRED.

DET VAR temat för dagens vandring i MacArthur Park. Tha^y påminde oss om att närvara i nuet, ta varje steg i fred och medvetande om att vi vandrar på jorden i fred. Kärleksfullt förmanade han de hundratals människor som slutit upp för att höra honom vittna, att utföra varje handling i fred – att äta, gå, tala, andas, sova, arbeta, leka… Inga hårda ord, inga häftiga utbrott. Denna förmaning gick direkt in i märgen, då jag varit så “stridbar” i min kritik mot Bush-folket och deras jakt på makt, girighet och destruktion. Det måste finnas en bättre väg om vi på allvar vill att vårt land ska leva i evig fred och inte evigt krig.

JAG HAR ANLÄNT. JAG ÄR HEMMA.

DET VAR den första skylten vi passerade, när vi börjat vår vandring. Tha^y bad oss upprepa dessa meningar vid varje steg vi tog. Varje ögonblick vi lever anländer vi i det närvarande nuet. Så många konflikter har jag sett, så mycket kamp i vår värld eftersom vi inte lever i denna sekund. Vi oroar oss inför nästa ögonblick och sörjer det förgångna. Camp Casey lärde mig leva varje ögonblick i nuet. En av orsakerna till hur jag lyckats behålla lugnet mitt i denna strida ström av problem och ondska, är insikten på Camp Casey om att jag inte kunde kämpa mot strömmen i mitt liv och mitt öde, lika lite som jag kunde föra min son tillbaka från de dödas rike. Varje stund av varje dag är vår dyrbara ankomst och vi borde hedra vart ögonblick. En annan helig man, Jesus, sade: “Varför oroa sig för morgondagen? Var dag har nog av sin egen plåga.”

JAG ÄR HEMMA.

JAG MÖTTE en ny vän i dag. Jewel, vars son var sjukskötare vid fronten i Irak och som försökt begå självmord tre gånger sedan han återvände från smärtornas öken. Den Förtvivlade Modern, utom sig av oro, sade att om inget görs och hennes son inte får någon hjälp så dör han. Hans överordnade beviljar honom inte en diagnos för posttraumatisk stress, så han får inte den behandling han så desperat behöver. Jewel är buddhist och jag sade till henne: “Du inser att din son dog redan i Irak.” Hon svarade: “Vi har alla dött på grund av detta krig.” Och hon har rätt. Den 4 april 2004 dog Cindy Sheehan, samtidigt som Cindy Sheehan föddes. Den döda Cindy Sheehan levde för hem och familj. Hon skötte ett prydligt och städat hus, lagade måltider, tvättade familjens tvätt, underhöll gäster, skrattade mer än grät, jobbade på en rad arbetsplatser och hennes familj betydde hela världen för henne. Hon levde ett avskärmat liv, fyllt av Thanksgivings och julaftnar och födelsedagar. Den Cindy som föddes fjärde i fjärde 2004 älskar fortfarande sin familj lika högt, men vet nu att den mänskliga familjen också är värd att kämpa för. Den livslånga kallelsen för rättvis fred är värd att lämna hemmet för (det är ju bara ett annat skal för att hålla din själs snäcka varm och torr) och resa från hem till hem varhelst hon befinner sig. Jag ber för Jewel och särskilt för hennes son. Tragiskt nog är deras berättelse alltför vanlig.

För att samla folket behöver regeringar fiender. De vill vi ska känna oss rödda, hata, så vi sluter upp bakom dem. Och om de saknar en verklig fiende uppfinner de en för att mobilisera oss.

Thich Nhat Hanh

NÄR JAG SÖKTE efter citat av min nyvunna vän, träffade jag på detta. Något som blivit mitt tema i månader. Under det fruktansvärda krig som Tha^y bekämpade hette fienden “kommunism”. I det onda krig vi bekämpar i dag heter fienden “terrorism”. Nyligen läste jag i en opinionsundersökning att bara 13 procent av amerikanerna fruktar en terroristattack. Krigsmaskineriet och folk som tjänstgör där i vår regering börjar känna sig lite rädda själva över att inte förmå det militärindustriella komplexet dra in blodspengarna, så George och hans vänner måste hitta en ny fiende vars förbrytelser är gränsöverskridande och saknar nationell uniform: fågelinfluensan. Vilken person som inte bockar för krigsmånglarna ser militären som den första utvägen, när en hälsofara hotar? Istället för att kalla in nationalgardet (som för övrigt är fullt upptagna med att kriga, döda och dödas i Irak) borde inte läkarkåren istället vara första instans? Statens nya fiende skulle alltså vara sjuka Fåglar, och vi själva skall vara fruktansvärt oroliga varje gång vi nyser och be en bön att vår regering frälser oss från fler imaginära hot.


I förra veckan stod George Bush inför nationen och förklarade att situationen bara kommer att bli allt värre i Irak under de kommande månaderna. Varför låter vi honom slippa undan? Häromkvällen jämförde han Irak med andra världskriget. Varför tillåter vi att våra “ledare” fortsätter offra vår ungdom åt krigsmaskinen? Krig upphör när vi som föräldrar, lärare, religiösa företrädare, bröder, systrar, äkta makar, vägrar tillåta våra kära gå ut i krig och slaktas. Jag skulle ha vägrat tillåta Casey fara till Irak, klippt till honom och tagit honom till Kanada eller tillräckligt långt bort från krigsmonstret. Det är försent för oss. Men inte för er.

Att gå på vatten tror många är ett mirakel.
Jag tycker det är ett mirakel att gå på jorden i fred.
Thich Nhat Hanh

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:

Gold Star Families for Peace

(Familjer som förlorat sina anhöriga i Irak eller Afghanistan)

Bring Them Home Now Tour

(Portal för riksturnén för soldatfamiljer i USA, sept. 2005)

Meet With The Mothers

(Lobbykampanj för möte med senatens och kongressens medlemmar)