VAD SOM HÄNDE under tre intensiva augusti-veckor utanför George W. Bushs
ranch i Texas, det tredje året av ockupationen i Irak, sammanfattades
nog bäst av Russel Means, ordförande för American Indian Movement, A.I.M.:



“Vi har ett talesätt i vår kultur, om hur gnistan när två stenar slås
mot varandra tänder elden. Ofta behövs det många gnistor. Och vi såg
många gnistor inför upptakten till kriget, fler gnistor när kriget väl
var ett faktum. Men först nu – när Cindy anlände till Texas – är hon den
gnista som tänt elden.”



“Vi har också ett annat talesätt: Att den mest betydelsefulla, mest
oersättliga familjemedlemmen är en Mor. Det är när kvinnorna tar
ledningen som vi finner vår verkliga styrka.”



Saknad och sorg är mäktiga krafter. Saknaden efter 24-årige Casey
Sheehan som tänkt bli katolsk präst, men istället sköts i huvudet efter
bara två veckors tjänstgöring i Bagdad, växte under ett år fram till ett
livsavgörande beslut hos hans mor. Hon reste till presidentens
semester-ranch och satte upp sitt enmanstält vid dikeskanten. “Jag
stannar ända tills du svarat på min fråga, George: För vilket ‘ädelt
motiv’ har min son dött i Irak?”



Tre veckor senare hade Cindy Sheehans uppmaning förvandlats till en
nationell rörelse. Enmanstältet blev till ett mötestält, stort som två
fotbollsplaner, på ett tunnland mark som generösa tomtägare upplåtit.
Från hela USA vallfärdade tiotusentals medborgare som fått nog av det
ändlösa kriget.



Jag och min väninna såg Cindy gå i närkamp med stadiga Texaspoliser på
tv:n och beslöt ta bilen ner med lite proviant till henne under några
dagar, berättar Barbara Cummings från San Diego. Vad vi inte anade var
att det största äventyret under vår 35-åriga bekantskap låg framför oss.
I takt med att allt fler besökare anlände längs de dammiga småvägarna
och täppte till trafiken, blev jag snabbt en effektiv parkeringsvakt
samtidigt som Gloria förvandlade vår skåpbil till buss i skytteltrafik
mellan Crawford och lägret, som snart döptes till Camp Casey.



När f.d. CIA-analytikern Ray McGovern vid det första stora veckomötet
presenterade Cindy som “tjugohundratalets Rosa Parks”, surrade
helikoptrarna påpassligt lågt ovanför lägret. Jag kan inte nog uttrycka
min respekt och beundran för den kvinna som förenat oss till ett nytt
Selma, Alabama i USA, förklarade McGovern.



DET UNIKA med Camp Casey var mångfalden. Hit kom inte bara familjerna
som förlorat sina nära och kära, utan här fanns läkare, lärare,
arkitekter, veterinärer, advokater, farmare, till och med en och annan
minister, senator och republikan. Skaran av “vanliga aktivister” som
kunde sjunga med i Joan Baezs sånger var i minoritet (ändå noterades hur
journalister föredrog dem som intervjuoffer). Här fanns den
republikanske företagaren från Dallas som kom med en fullastad truck med
is i den tryckande 40-gradiga värmen. På kvällen låg han på knä vid ett
av de tusen resta vita korsen på gräsplanen, medan tårarna strömmade.
Släktingar och vänner kommer att överge mig, sade han, men jag måste
försöka få dem på vettiga tankar om detta sanslösa krig och George W. Bush.



En natt senare mejade en lastbil ner flera av korsen, en händelse som
väckte starka känslor och ökade sympatierna för Camp Casey.
Smutskastningen av Cindy Sheehan i medierna började ta sig alltmer
groteska former. Bill O’Reilly vid Fox News kallade henne för
landsförrädare och lesbisk mediahora.



När lägret en dag besköts med gevär av en rasande farmare, erbjöd hans
granne som försoningsgest sin mark till ett andra läger; Camp Casey nr2.
Där restes ett stort tält (som tidigare bl.a. använts vid
republikanernas donationsmiddagar), med estrad, filmduk, kök, toaletter – och sjukstuga för alla myrbett, skavsår och värmeslag. Sammanlagt
skänktes över 170.000 dollar till the Crawford Peace House som
samordnade transporter, mat och vatten under de tre veckorna. När lägret
avslutades den 31 augusti och övergick i tre riksomfattande bussturnéer,
distribuerades överskottet till det katastrofdrabbade New Orleans.



Inte bara en folkrörelse i 60-talets medborgarrättsanda växte fram dessa
augustiveckor – Camp Casey blev ett ytterst konstruktivt och
medmänskligt samhälle i miniatyr. Oliver Utne, 19, följde med sin mamma
från Minneapolis och glömmer inte hur han gick nattvakt under
stjärnhimlen vid midnatt. “Vi var några nattugglor som delade en
hamburgare vid tvåtiden när Cindy gjorde oss sällskap. Hon hade svårt
att somna och ville berätta lite om sin son – sådant som inga
journalister tycktes intresserade av. När hon nästa morgon omringades av
armadan från CNN, Fox och NBC, föll min blick på alla vita korsen intill – vart och ett med en namnbricka. De flesta var i min egen ålder.
Mediecirkusen fortsatte, men jag hade fått en djupare inblick. Jag kan
inte yttra mig på Caseys vägnar – det kan ingen – men jag vet att om
Cindy varit min mor, hade jag känt mig oerhört stolt.”



Varje morgon spelades tapto på silvertrumpet vid korsen. På andra sidan
vägen kom också en handfull motdemonstranter varje morgon och satte sig,
med skyltar som: “Du talar inte för mig, Cindy!” och “60-talet är slut,
varför åker ni inte hem!”



Provokationerna förmådde inte rubba den varma stämning som präglade Camp
Casey. Några vinkade vänligt, andra tillverkade egna skyltar som svar:
“Råd: Ert hat kommer att förgifta er” och “50-talet är slut, varför åker
inte NI hem?”



Den sista morgonens minnesstund blev extra minnesvärd. Vid de första
tonerna från trumpeten när blommorna lades ner vid korsen, gick ett
antal från motståndarsidan tyst över vägen och anslöt sig i vakan för de döda.



Det började med en mor. Och nu går det inte längre att hejda.



Relaterade länkar:

END THE WAR IN IRAQ! – Sept. 24-26, Washington D.C.

United for Peace and Justice



NYHETER, ARTIKLAR, VIDEO & AUDIO:

After Downing Street

Truth Out

Not In Our Name

US Tour of Duty

Leave My Child Alone