DET ÄR FÖRÖDELSE att köra genom Falluja. Här är mer ödeläggelse och spillror än jag bevittnat i hela mitt liv; till och med mer än i Rafah, Gaza. USA har jämnat hela kvarter med marken, ungefär vart tredje hus är krossat eller skadat av artilleriet. Skärvor och kulhål överallt, staden är obeskrivligt härjad. Det är som en rad av tromber passerat; det är svårt att föreställa sig hur människor faktiskt kan orsaka något liknande. Jag har fått en helt ny förståelse för den moderna krigföringens destruktiva potential.


Amerikanska trupper, den irakiska militären och polisen har en överväldigande närvaro i staden. Jag har aldrig sett så ilskna blickar riktade mot de passerande trupperna; jag antar att på många platser tvingas människor vänja sig vid ockupanterna, men i Falluja är hatet fortfarande mycket vid liv. 16.000 av stadens poliser förlorade sina jobb efter attackerna, de ersattes av shiamuslimer från de södra delarna. USA sätter medvetet in shia att patrullera i sunni-dominerade områden för att väcka missnöje och oro, och det fungerar. Soldaterna skjuter på varje fordon som kommer för nära deras konvoj, något som gör trafiken på de trånga gatorna till något fruktansvärt farligt. Det är mycket lätt att runt närmaste hörn råka komma mitt i vägen för en konvoj. Sjukhuset meddelade att varje vecka dör 1-2 människor av urskillningslöst skjutande från amerikanska eller shiamuslimska ockupationsstyrkor.


Vi besökte en familj vars hem var översållat av kulhål och väggarna helt svarta från röken. De flydde under bombningarna med huset fortfarande intakt, och återvände för att finna alla sina ägodelar sönderbrända. Tre familjer bor nu i denna tre-rummare, eftersom deras hus inte finns mer. 25 människor lever i detta utbrända skal, inklusive fyra spädbarn. Några kompensationer från amerikansk militär har det aldrig varit tal om.


Ungefär en fjärdedel av Fallujas familjer har erhållit kompensationer, men de täcker mindre än hälften av kostnaderna för byggnadsmaterialet. Priserna är dubbelt så höga efter attackerna, på grund av de restriktiva avspärrningarna.


Livsmedelspriserna har också skenat i höjden. Vi talade med en affärsägare som förklarade att områdets jordbrukare inte längre kan leverera sina produkter till Falluja om de saknar ID-kort, utfärdat av amerikanskt befäl. Istället måste han som affärsägare gå ut och hämta varorna varje dag. Det tar honom fyra timmar på grund av vägspärrarna. “De behandlar oss illa”, berättade han, “de riktar gevären och förolämpar oss, även kvinnorna.” Både de amerikanska och irakiska trupperna söker grovt igenom grönsakerna, kastar dem på marken och mosar dem. Och när han väl hunnit städa upp efter en sådan kontroll, kommer nästa för att rota igenom varorna en gång till. Det kan upprepa sig fyra gånger, förklarade han. En stor del av produkterna hinner också ruttna i den heta solen.


Falluja är ockupationens rätta ansikte. Det visar hur långt USA är redo att gå mot de som vågar trotsa dess agenda. Men Falluja har inte upphört med sitt motstånd.


Det sägs att “man kan inte bomba bort motstånd. Men man kan bomba fram ett motstånd.”


Den onaturliga katastrof som USA har släppt lös mot Mellanöstern är fruktansvärd, och måste trotsas av oss alla.

Joe Carr, Kansas City, Missouri, för närvarande med CPT i Irak. I januari – april 2003 blev han vittne till mordet på Rachel Corrie, som samordnare i ISM, International Solidarity Movement, i Rafah, Palestina.


Översättning: Jan Viklund