av Ingrid Stenram

Tal vid manifestation av Kristallnatten-63 år,

9 november 2001 på Forumtorget i Uppsala.

KRISTALLNATTENS fasor ägde rum när jag var en liten flicka – den våldsspäckade dramatiken gick mig naturligtvis helt förbi.

Men under krigsåren på 40-talet blev jag alltmer medveten om vad som hände ute i världen, och när de brittiska bombskvadrarna hördes flyga söderut, högt över skånekusten, då kröp jag ner i mammas säng, för jag visste redan vad krig var.

Så närmade sig andra världskriget sitt slut, atombomber fälldes, något man inte ens kunnat föreställa sig innan, och inbränt för evigt i mitt minne – ett minne som lyser egendomligt i ett kallt blåvitt ljus – är de bilder från likhögarna i koncentrationslägren, som jag som ung tonåring en dag på väg från skolan fick se i biografens skyltfönster våren 1945. Jag har aldrig kunnat förstå hur någon ur min generation kunnat förneka förintelsen.

Bilden av krig mörknade. Världen var full av ondska och död! Där stod jag, en ung människa som inte fick ihop någon sammanhängande bild av hur och varför världen kunde vara sådan.

Själv blev jag snart efter kriget medlem av den fredsförening jag fortfarande tillhör. Jag var t.ex. med om att ivra för att atombomber inte skulle framställas. För jag kunde förstå att kontroll av tekniken skulle kunna befrämja att världen blev mindre ondskefull – och mindre instabil. Men hur skulle man göra för att människor inte skulle hata andra, så som nazisterna hade hatat människor av judisk börd? Där hade jag inget svar.

Människan i princip var tydligen sammansatt av både ont och gott. Sakta begrep jag att problemen hade med samhälle, sociala förhållanden och kulturella faktorer att göra, även om jag inte använde sådana ord. Och jag förstod att känslor kan överflygla förnuftet.

VÄRLDEN NU då. Är den så mycket bättre än då?

Vapnen har inte blivit färre eller skonsammare. Människans sätt att reagera irrationellt finns kvar – och hat växer och frodas av samma orsaker som förr; sociala, ekonomiska och politiska.

I vårt eget land, som i övriga världen, ökar anhängare till nationalism och lätt uppsnyggad högerextremism.

Hur ser du och jag på det? Ser vi parallellen till 30-talet? Känner vi något ansvar?

I vad mån gör vi oss medvetna om sambandet mellan sådana rörelser och med den process som gör att de människor vi envisas med att hålla ifrån oss genom att kalla dem invandrare – hänvisas till sig själva och inte blir delaktiga av vår värld. Det är just den processen, som riskerar att driva fram känslor av främlingsfientlighet, eller hur?

Vad gör jag själv åt saken? Jag dövar mitt samvete med att säga att det är samhällets ansvar. Och sedan ojar jag mig över att samhället klarar sin uppgift så himmelskriande dåligt!

Likafullt är jag medansvarig! Vi är alla medansvariga!

Om medierna vore intresserade kunde de dra fram en massa goda exempel på hur klyftor mellan människor överbryggas. Det finns många som befrämjat att förståelse mellan människor växt fram. Det finns bra skolor och lärare, fritidspedagoger, idrottsledare och helt vanligt folk, som fått gränser att smälta ner. Fantastiska exempel finns här i vårt land och på många andra håll i världen.

Fredens Oas i Israel t.ex. är ett samhälle där en liten befolkning från båda folkgrupperna gemensamt sköter sina angelägenheter och får sina unga att se varandra som medmänniskor och inte som representanter för en etnisk grupp.

Våldsprovokationer får ofta ett svar som inbegriper värre våld. Känslorna vill ha det så.

Men är det riktigt förnuftigt i alla lägen?

Man kan undra ibland.

Författaren är medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) i Skåne.