Skottlossningen under vägen påminde läkarna om andra liknande händelser de varit med om – hur vänner dödats och hur civila skjutits ihjäl av amerikanska soldater vid posteringar runtomkring i Bagdad. Några överlevande vårdas nu som deras patienter.


Skildringarna var skakande, rysliga och hjärtslitande. Det var fruktansvärt jobbigt att höra dem. Vid en postering sköts en bil med en familj helt i bitar. Mamman i framsätet hukade sig över sin minsta dotter i knät medan kulorna ven några millimeter förbi. När hon vände sig om mot baksätet där deras 10-årige son satt med den andra dottern, skrek hon i fasa: “Var är hans huvud, var är hans huvud?!” Han hade träffats i huvudet och hjärnhalvorna låg utspillda på golvet. Hennes dotter hade träffats av två kulor, den ena i lungan. Mamman är nu patient hos läkarna. Och detta är bara en av alla berättelser vi fått höra.


Vid de militära posteringarna blir folk för det mesta så nervösa att de inte vet vad de ska göra – de backar, gasar på i full fart, eller svänger åt sidan för att undvika posteringen överhuvudtaget. Vad de än gör verkar de väcka soldaternas misstänksamhet och få dem att öppna eld. Läkarna såg på oss, forskande, som de försökte finna någon logisk förklaring: “Varför gör militären på detta vis?”


Utan att vilja vara för påträngande, behärskade jag mitt behov att dra fram penna och anteckningsblock och fick lita till mitt minne. Efter en timmes samtal frågade jag om de hade något emot att jag gjorde anteckningar. Som läkarna betonat, kommer många av lärarna från konfliktområden utanför Bagdad. En lärare berättade om några äldre pojkar – kanske 14-15 år gamla – som bevittnat sina familjemedlemmar ihjälskjutna eller gripna och bortförda, som bad: “Ge oss gevär! Vi måste slåss! Vi måste bekämpa dem!” Läkaren hade sagt: “Visst, ni har rätt, ni har skyldighet att göra motstånd, men tänk också på hur ni bäst ska hjälpa till att återuppbygga vårt land… Vi måste komma på ett sätt att bekämpa själva våldet.” Vi måste försöka erbjuda dessa pojkar något slags hopp, fortsatte han. Vi måste lyssna på dem.


Kathy och jag delar ett rum. Det är så skönt av vara tillsammans igen. I morse hade vi en lång stunds reflektioner kring de erfarenheter och samtal vi haft under de första dagarna i Amman.


Vi har mött så många irakier här som känner att de “kört fast”. De kan inte åka tillbaka till Irak (fem av dem vi mött har utsatts för dödshot). Och även om ett annat land än Jordan kunde tänkas ta emot dem, saknar de pengar för resan. Det är illegalt för irakier att arbeta i Jordan, och de lever i ständig rädsla för att bli arresterade av polisen. Av de uppskattningsvis 500.000 irakierna här, är det bara 14.000 som har flyktingstatus. Den 19 mars 2003 – när kriget inleddes – frös man inne alla asylärenden. Deras irakiska accent förråder dem på ögonblicket, de känner föraktet pyra runtomkring dem.


Men hur rädda och desperata de än är, så hyser de varken hat eller hämndlystnad. Både Kathy och jag slås av hur de tvärtom säger: “Vi måste vara optimistiska, jobba och kämpa mot själva våldet.” Igår åt vi thé och smörgås på en liten, sliten restaurang, där irakiska ägarna insisterade på att vi inte skulle betala. Vi munhöggs lite lätt, fram och tillbaka, att vi inte skulle återvända om vi inte fick betala för oss. Nästa morgon när polisen kom och sökte ägarna, var de borta.


Varma hälsningar från

Cathy B. och Kathy K.

Översättning: Jan Viklund

Relaterad länk:

Voices in the Wilderness