Vi har inte haft en droppe vatten ur kranarna på sex dagar. Sex dagar! Till och med i början av ockupationen när vattnet försvann under sommaren, sipprade det alltid några strålar ur ledningarna på gården. Inte i dag. Vi köper en del vatten på flaska (priserna har stigit) och använder till matlagning och dricka. Glöm det där med rengöring. Något som verkligen är frustrerande, eftersom det ingår i traditionen att städa till Eid. Dagarna före Eid är ett eldorado av skurmoppar, mattpiskor och tvättmedel. Det känns som att göra rent hus med det gamla och börja på nytt. Inte i år. Vi fick ihop tillräckligt vatten för att diska tallrikarna med.


Vatten är som fred – du vet egentligen inte hur värdefullt det är, förrän någon stjäl det från dig. Man blir alldeles tokig av att gå fram till diskbänken, vrida på kranen och höra ledningarna stöna av tomhet. Toaletterna fungerar inte. Disken står staplad, tills två av oss orkar ta itu med den – en som skrubbar och den andra som häller över vattnet.


Varför är det så här? Beror det på elektriciteten? Är det någon form av kollektiv bestraffning inför valet? Först trodde jag det bara var vårt område som drabbats, men efter att ha frågat mig runt visar det sig att nästan alla lider av denna torka.


Säkert ruskar ni på huvudet och säger, “nej, nej, Riverbend. Kollektiv bestraffning, det är omöjligt.” Men ingenting är omöjligt i Irak i dag. Folk får höra, att om de inte röstar – det gäller såväl sunnis som shias – dras de månatliga livsmedelsransonerna in! Dessa ransoner har delats ut sedan början av 90-talet och för många familjer är det deras främsta källa till överlevnad.


Vilken sorts demokrati är det, när man TVINGAR människor att gå och rösta på några de inte vill ha?!


Allawi’s valarbetare delade ut flygblad i området för några dagar sedan. Jag gick ut på gården för att undersöka om det sipprade något ur en av de lägsta kranarna. Istället fann jag några söndertrasade papper under trädgårdsgrinden. Vid en närmare titt visade det sig vara någon sorts valaffisch för Allawi, som bland annat lovade trygghet och välfärd för det ockuperade Irak. Den var inte helt oanvändbar, utan passade utmärkt i botten på E:s nya papegoj-bur.


Gränserna stängs nu mot Jordan och Syrien. I går hörde jag att folk inte längre släpps in i Bagdad. Vid de amerikanska vägposteringarna in till staden får alla fordon vända om. Det ser mycket ruggigt ut för närvarande.


Jag förundras över hur våra anspråk sänks alltmer i takt med att allting bara blir värre. Vi har ett talesätt för det i Irak, “Ili yishoof il mawt, yirdha bil iskhooneh.” Vilket betyder, “Om du sett döden, nöjer du dig med lite feber.” Vi har gett upp hoppet om demokrati, säkerhet, till och med elektriciteten.


Ge oss bara tillbaka vattnet.

SIGNATUREN RIVERBEND är 26 år, kvinna, muslim och
irakier bosatt i Bagdad. Före invasionen arbetade hon vid ett dataföretag i Bagdad som programmerare och nätverksadministratör.
LÄS HENNES DAGBOK på nätet –
ÄLDRE ARTIKLAR...»