För det är just i sådana här stunder av akuta behov, av desperation och orättvisor som våldet slår rot.


Med sin unilaterala invasion av Irak, som dödat oräkneligt tusental av oskyldiga irakiska civila och amerikanska soldater i onödan, förslösade USA den sympati man erhöll från omvärlden efter 11 september och ersatte den med rädsla och avsky inför en råbarkad nation på sin självupptagna kurs mot global dominans enligt regeln att “målet helgar medlen”.


I Irak och Mellanöstern ser man USA driva sitt eget jihad, ett systematiskt arbete med att utplåna islam. Indonesien, som drabbats hårdast av flodvågorna, är till största delen en muslimsk nation. Ett planerat bistånd från USA vore idiotiskt utan att betänka det.


För precis som den generation av barn i Irak som växt upp med krig, åratal av sanktioner óch en verklighet som verkar ha gått omvärlden förbi, så kommer barnen i Dache, Kalutara och Prakasam att minnas hur vi, de rika nationerna i världen som slukar en fjärdedel av deras resurser, behandlade och betraktade dem i deras stunder av nöd.


Om vi återigen förslösar chansen att handla enligt våra så högt altruistiskt deklarerade ideal – som vi har för vana att göra – om vi bara erbjuder så mycket i bistånd som ockupationen av Irak kostar var tredje dag, kommer det att i barnens – och i omvärldens – ögon signalera att USA enbart vidtar avgörande åtgärder när dess egna intressen påverkas. Det faktum att några av de mest förmögna amerikanska kristna organisationerna inte uppmanat sina medlemmar att skänka pengar till katastrofhjälpen betraktas redan av många som en bekräftelse på den fortsatta illviljan mot islam.


En sak är klar – barnen kommer att minnas.


Och så länge de överlevande barnen växer, kommer fröet till framtidens reaktioner att växa. Så att vi om flera år kan få höra samma bortförklaringar då som nu; absurditeter som att “de är avundsjuka på vår frihet och demokrati”.


Människor är inte avundsjuka. De är alltför hungriga för att vara avundsjuka. Och sjuka.


Sjuka av förorenat vatten, sjuka av oro hur deras barn och föräldrar ska överleva. Sjuka av att bli exploaterade. Sjuka av att bli bortglömda och respektlöst behandlade. Sjuka av att bli refererade till som “tredje världen”, som om frånvaron av Game Boys eller femtio sorters tvättmedel och tekniska tillbehör gör dem ärftligt underlägsna. Till största delen mycket politiskt medvetna vet de mer genom sina äldre om orättvisorna i världen och mänskliga basbehoven än vad många i väst gör.


Och deras barn kommer att minnas.


I våra regeringars skilsmässa från denna verklighet, i deras förnekande av generationer av orättvisor, finns en brytning mellan orsak och verkan som inte bara är helt befängd, utan oerhört farlig. Att vara glömd, nedvärderad och orespekterad genererar känslor av hopplöshet, vrede och skam, en grogrund för desperation och utan hopp om att bli hörd utan våld; beslutsamt, kraftfullt våld.


Inget här på jorden är mer mäktigt och mer mobiliserande än instinkten till överlevnad. Det går inte att underskatta detta. Det är i det desperata ögonblicket som förvandlingen från offer till förövare sker – ögonblicket av hämnd, som föder vedergällning, som föder hämd.


Du kan avfärda det som psykologiskt babbel. Det är naturligtvis lättare och kräver ingen analys. Men det blir inte mindre verkligt för det.


För dem som eftersträvar fred här i världen är inget viktigare än att bryta den spiralen, mer än en protest eller demonstration någonsin kan vara. I detta ögonblick, medan händelserna efter tsunamin avlöser varandra, när liv och hjärtan och psyken är färska – det är nu som frön, positiva eller negativa, slår rot. Det är nu vi står i det kritiska skede när våra handlingar är som mest betydelsefulla och kommer att få de mest långtgående effekterna.


Inom fredsrörelsen måste vi lägga mer energi på pro-aktiva handlingar, inte bara reaktiva. Vi måste visa att fred inte bara betyder frånvaro av bomber eller förtryckare. Freden föds i vetskapen om att du har medel att försörja din familj. Fred betyder ett realistiskt hopp om en framtid för ditt barn och deras barn. Att i ord och handlingar värdera människor i andra länder utan att hänfalla till medlidande eller överlägsenhet, eller odla beroende. En varaktig fred bygger på förutsättningar till självrespekt. Inget arbete är större för krigsmotståndet och fredsrörelsen just nu.


Därför måste vi vara mycket vaksamma under de dagar, veckor och månader som nu följer. För precis som krigsprofiteringen i Irak under täckmanteln av ‘återuppbyggnad’, kommer en ‘katastrof-profitering’ av amerikanska bolag att ske, där återuppbyggnaden av tsunami-härjade samhällen genererar samma arbetslöshet, frustration och vrede.


Ekonomin hade redan tagits ifrån lokalsamhället och placerats i händerna på amerikanska företag innan flodvågorna kom – precis som överallt på jorden. Men med den massiva återuppbyggnad som nu krävs är tiden för profitering som allra mest mogen, och så desto mer avskyvärd om det sker under täckmantel av ett altruistiskt bistånd. Återigen, fråga irakierna. Fenomenet framkallar än mer hopplöshet eftersom det skapar förutsättningarna för levnadsvillkoren nu och i framtiden. Detta är inte mindre destruktivt än att fälla en bomb, och är ännu ett våldets frö.


Vi kan så andra frön – frön till självrespekt, istället för desperation och beroende. Vi kan börja med att stödja kusternas fiskare och bybor, som drabbades hårdast av tsunamin. Vi kan stödja deras egna återuppbyggnadsprogram.


Ta kontakt med organisationer som Via Campensina, ett globalt nätverk av bönder, fiskare, ursprungsfolk och jordlösa. Ta kontakt med Sarvodaya, en Gandhi-inspirerad gräsrotsrörelse på Sri Lanka (bl.a. mottagare av Right Livelihood Award). Sök och upptäck andra organisationer, ta kontakt med dem.


Fredsrörelsen har inte bara möjligheten, utan skyldigheten att bryta en potential spiral av orättvisor och våld. Om vi lyckas bara till hälften i det arbetet, kommer det att betyda mycket för skörden av framtida generationer.

Carol Norris, psykoterapeut och frilansförfattare.
Arbetar inom CodePink: Women for Peace, som den 26 december – samma dag som flodvågskatastrofen – deltog i en delegation med hjälptransporter till krigets offer i Falluja, Irak.
Läs deras dagbok från resan »


Översättning: Jan Viklund