av Jan Viklund


En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.


EN DAG OM ÅRET. En dagsvers som ett starkt brinnande ljus, tvärs genom ett kort intensivt författarskap. År 2004 var det 50 år sedan Stig Dagerman gick ur tiden och min egen resa – in i tiden – påbörjades. Det finns stunder mellan oss två. Själsligt besläktade stunder.


2004 borde också ha varit året då jag äntligen påbörjat resan ut i världen. Nu blev det inte så. Istället kom världen hem till mig. Mer påtagligt än någonsin tidigare.

Finns det ett enda ord som kan tänkas sammanfatta året som gått, så är det ordet samband. 2004 var rikt – smärtsamt rikt – på samband. Men hur upptäcker vi dem? Hur får vi tid till den ovärderliga eftertanke som krävs för att rensa i informationsflödets ogräs?


UTAN STRÖM I BAGDAD OCH UPPLAND
Det började redan förra julen. Medan plasttomtar och julgranar flämtar utanför min stuga kommer sambanden på oväntat besök. Vid datorn läser jag epost från Bagdad som berättar om strömavbrott och stearinljus, varpå julgranar och datorer slocknar över hela Upplandsslätten. I mellandagarna, på Värnlösa Barns dag, bjuder klostersystrarna i Alsike på stor julfest för 80 vänner och flyktingar från hela världen. Trots att de också haft strömavbrott dagen innan.


På Annandagen skälver jorden i staden Bam, Iran. 20.000 människor dör och ännu fler blir hemlösa. Några veckor tidigare hade advokat Shirin Ebadi, kvinna och muslim, mottagit Nobels fredspris.


“Vi måste börja leva mer enkelt”, skriver Kathy Kelly från det ockuperade och krigshärjade Irak. “Vår slösaktiga livsstil är inte värt det pris, som betalas av de människor vi besegrar.” Kelly har tre år i rad nominerats till Nobels fredspris, som grundare av organisationen Voices in the Wilderness, i tolv års konstruktivt arbete för irakiernas värdighet. Under våren begär samtidigt president Bush en rekordhöjning av den militära budgeten.


Vid pingst, hänryckningens tid, är det så premiär för en ovanlig Hollywood-film på biograferna. “The Day After Tomorrow” beskriver hur Manhattan och Frihetsgudinnan slukas av en jättevåg, en tsunami. I USA väcker den debatt om den globala uppvärmningen och anses vara ett miljöpolitiskt slagträ. Men det mest otroliga är nog slutet: en president – påfallande lik Dick Cheney – som erkänner att han haft fel och tackar de länder “som vi tidigare kallat för tredje världen” för att de så generöst tar emot amerikaner som tvingats fly från sitt nerfrysta USA.


Maldivernas FN-ambassadör, Mohamed Latheef, var med bland de inbjudna till världspremiären i New York. I dag, medan Sydostasien räknar sina döda, anmärker han att Maldiverna nog försvunnit från kartan långt innan Manhattan gör det. “Det är vi som får betala priset.”


ÖVERSVÄMNINGAR I BANGLADESH OCH SMÅLAND
I det regnblöta Sverige är filmen däremot inget större samtalsämne. Samtidigt står vattnet högt under sommaren i Värnamo och Småland. Min vän Ingeborg reser till ett annat översvämmat område – Bangladesh, till ytan något större än Småland, men med drygt 140 miljoner invånare. Hon bär med sig en svensk skuld; det tragiska självmordet av en ung bangladeshier som förvägrats uppehållstillstånd. Han kom tillbaka i en kista och begravdes i en by långt ute på landet. Fadern var förkrossad av sorg. Hans hårda liv hade fått ytterligare en börda, som tycktes för tung att bära, skriver Ingeborg och citerar den persiska poeten Saadi: “Om andra människors lidande inte gör dig ont, förtjänar du inte namnet människa.”


Vad har du där, då? undrar den vänliga äldre damen och kikar på våra regnvåta flygblad, en juni-dag på Stora Torget i Uppsala. Jaså, jaha. Irak. Neej, det är man så trött på, konstaterar hon, fortfarande lika vänligt. Jag får lust att säga: Sverige. Nej tack, det är jag så trött på. Men jag låter det passera.


Passerar gör också den stora dag då Irak ska förklaras som “självständigt”. För säkerhets skull två dagar tidigare än utlovat och utan större ceremonier. Några röster i mediebruset undrar ironiskt om Bush tänker hantera det amerikanska presidentvalet i november på liknande sätt. Demokratin kanske fungerar allra bäst utan större inblandning från folket?


Den indiska författaren och debattören Arundhati Roy har även hon en del att säga om demokrati vid sin bejublade turné i USA under sensommaren och hösten:


“Det mäktigaste landet i världen, med sin oöverträffade arsenal av vapen befolkas i dag av skräckslagna medborgare, rädda för skuggor. Ett folk med band till staten inte genom sociala tjänster, hälsovård eller anställningsgarantier, utan genom fruktan.


Denna syntetiskt producerade fruktan används till att vinna offentligt stöd för fortsatta aggressionshandlingar. En spiral av självuppfyllande hysteri, nu färgkalibrerad av Vita Husets terrorvarningar i Technicolor: fuksia, turkos, laxrosa.”


Demokrati är inte ett tillstånd där människor beter sig som rädda får, konstaterade Gandhi. Och i slutet av augusti – i nära nog total medieskugga – äger så ett historiskt möte rum på Västbanken, mellan hans sonson, Arun Gandhi, och palestiniernas ledare Yassir Arafat. Den israeliska muren påminner mig om min barndoms apartheid, förklarar Arun Gandhi, uppväxt i Sydafrika, inför demonstrerande och hungerstrejkande palestinier. En ickevåldets intifada kan väcka hela världens sympati.


Men i dessa förtvivlat otåliga tider – tillägger Arundhati Roy – om regeringar inte gör allt de kan för att respektera och värdera ickevåldsbaserat motstånd, priviligerar de i realiteten alla de som tar till våld. Inget regeringsfördömande av terrorism är trovärdigt om regeringen inte visar sig öppen och förändringsbenägen gentemot ickevåldsmässiga meningsskiljaktigheter.”


Och otåligheten frodas och växer i Irak. Medan det ursprungliga argumentet om irakiska massförstörelsevapen förpassats i glömska, använder nu den amerikanska militären “okonventionella” vapen, vars effekter på människor och miljö vi bara kan ana oss till.


I slutet av året utser så norska Nobelpriskommittén ännu en okonventionell mottagare; Wangari Maathai från Kenya. Vad har miljökampen med fredskampen att göra? Det mesta, förklarar Maathai. Planeten är i fara. Vi slåss om naturtillgångarna. Vi måste förändra vårt sätt att leva.


I skrivande stund har den brittiska allmänheten på två dagar skänkt över 20 miljoner pund till katastrofens offer i Sydostasien. FN har fått in 500 miljoner dollar från världens länder. Från Vita Huset kungörs om ett bidrag på 35 miljoner dollar – lika stort som säkerhetspådraget inför återinvigningen av president Bush i januari. Det är en 4.200-del av krigskostnaderna i Irak.


6 AUGUSTI – INSIKTENS DAG
Nästa år, 2005, infaller 60-årsminnet av mänsklighetens allra största dårskap; atombomben över Hiroshima den 6 augusti. Vid en fredsdemonstration på Sergels Torg 1982 citerade Tage Danielsson de här orden av Arthur Koestler: “Om jag ombads ange den viktigaste dagen i den mänskliga rasens historia skulle jag utan tvekan svara 6 augusti 1945. Skälet är enkelt. Från medvetandets gryning till den 6 augusti 1945 levde människan med insikten om sin egen förestående död som individ; sedan den dag då den första atombomben fick solen över Hiroshima att förblekna har människosläktet måst leva med utsikten att utplånas som art.”


Och Tage tillade: “Alla de som har betalt för att springa i kapprustningens spiraltrappa, vill de – helhjärtat, innerst inne – egentligen ha fred? De påstår att ändamålet, fred, helgar medlet, krig. Det innebär i klartext att freden kommer först efter kriget. Men efter ett kärnvapenkrig kommer ingenting. Att kärnvapenkrig är tänkbart är otänkbart.”


I det obarmhärtigt glasklara ljuset från Annandag Jul, 26 december 2004, börjar vi kanske se vidden av en ohållbar livsstil. Hur de gamla – Machiavelliska – metoderna spelat ut sin roll; morot och piska, belöning och straff. Hur Gandhis metoder i stort sett lämnats oprövade; omtanke och delaktighet.


Ta vara på de erfarenheter hemvändande från katastrofen bär med sig.


Ta vara på den jord vi delar, tillsammans.

Ett Gott Nytt Fredens År 2005
önskar
Jan Viklund