because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


FALLUDJA OCH KRIGETS VERKLIGHET
8 november 2004, 11:10  |   ARTIKLAR  IRAQ

Falludja är torrt och stekhett; precis som i södra Kalifornien är det bara genom omfattande konstbevattning man lyckats skapa ett jordbruksområde. I åratal har Falludja varit känd som en utpräglat from stad; människor kallar den De Tusen Moskèernas Stad. I mitten av 90-talet, när Saddam begärde att hans namn skulle ingå i böneutropen, vägrade Falludjas imamer till det.


De amerikanska styrkorna bombade kraftstationen alldeles i början; under de kommande veckorna var Falludja en helt mörklagd stad, enbart upplyst genom generatorer på akuta platser som moskèer och sjukhus. Staden var en plats under belägring; blockaden av mat, mediciner och andra basvaror bröts först när irakier i massiv skala utmanade vägspärrarna. Rädslan var genomträngande, för bombningarna och inför hotet om fler bombningar. Obeväpnade och familjer med sjuka medlemmar, gamla och barn flydde i strida strömmar. Först hindrades människor från att lämna staden, sedan började de amerikanska styrkorna tillåta en viss evakuering – med undantag från de man kallade “manliga i militär ålder”, det ville säga män mellan 15 och 60 år. Att hindra civila från att lämna en plats under bombanfall är ett brott mot krigslagarna. Det är klart – om du anser att varenda man i “militär ålder” är en fiende, finns det inget bättre bevis på att du befinner dig i fel land, och att ditt krig i praktiken är ett krig mot folket, inte mot deras förtryckare eller något slags befrielsekrig.


Huvudsjukhuset i Falludja ligger utanför centrala delarna, på andra sidan floden Eufrat. Det första amerikanarna gjorde var att förstöra allmänna bron, och därmed skära av stadens förbindelse med sjukhuset. Läkare som behövde behandla patienter måste lämna sjukhuset med enbart den utrustning de kunde bära med sig, och sätta upp provisoriska kliniker runtom i staden; den klinik jag var på hade varit en kvartersklinik med ett rum där det stod fyra bäddar och ingen operationssal, läkarna kylde ner blod i läskedrycksautomater. En annan klinik hade varit en bilmekanisk verkstad. Stängningen av det här sjukhuset (långt ifrån den enda jag dokumenterat i Irak) strider också mot Genèvekonventionerna.


Ingenstans i Falludja kom du undan det ständiga ljudet från artilleriet dånade i bakgrunden, avbrutna av de mindre, högre tonerna från mujahedins handburna granatkastare. Till och med efter några minuter måste du sluta uppmärksamma det – även om du naturligtvis aldrig kunde göra det helt. Fortfarande när jag hör åskan dundra, förflyttas jag ögonblickligen till den 10 april och Falludjas dammiga gator.


Förutom artilleriet och krigsflyget som fäller bomber på drygt 200, 400 och 900 kilo, och de mördande AC-130 Spectre-planen som kan demolera ett helt stadskvarter på minde än en minut, hade marinkåren krypskyttar kors och tvärs över hela staden. I veckor var Falludja en rad av ibland helt oframkomliga fickor, åtskilda av krypskytte-eldens ingenmansland. De sköt utan urskillning, mot allt som rörde sig. Av 20 människor jag såg anlända till kliniken under fem timmar var bara fem “manliga i mlitär ålder”. Jag såg gamla kvinnor och män, ett barn på 10 år skjuten genom huvudet; döende sa läkaren till mig, men i Bagdad hade de kanske kunnat rädda honom.


En sak som krypskyttarna verkligen gjorde skillnad på: varenda ambulans jag såg hade kulhål i sig. Två stycken jag inspekterade bar klara bevis på avsiktlig beskjutning. Vänner till mig som åkte ut för att hämta sårade blev beskjutna. När vi först rapporterade detta utsattes vi för massiv kritik. Många vägrade helt enkelt att tro det. En del frågade hur jag kunde veta att det inte var mujahedin. Intressant fråga. Om, låt oss säga Brownsville, Texas, omringats av vietnameserna och bombarderats (vilket naturligtvis mr. Bush hjältemodigt skyddade oss från under Vietnamkrigets dagar) och ambulanserna i Brownsville blivit beskjutna, gissar jag att frågan om invånarna skjutit på sina egna ambulanser knappast kommit upp. Senare bekräftades våra rapporter av irakiska hälsoministeriet och till och med av den amerikanska militären.


Uppskattningsvis 900-1000 människor blev antingen dödade direkt, sprängda i bitar, uppbrända, eller skjutna. Utifrån mina personliga iakttagelser och nyheternas rapportering var 2/3 till 3/4 civila, icke-stridande.


Men skadorna sträcker sig längre än så. Du kan närsomhelst läsa om bombningarna av s.k. “tillflyktsorter” för al-Zarqawi i Falludjas bostadsområden, men rapporterna talar inte om vad det innebär. Du läser om precisions-bombningar, och det stämmer att USA:s GPS-styrda bomber är väldigt exakta – när de inte krånglar 80-85 procent av tiden, är deras radie 10 meter, dvs. de träffar sitt mål inom 10 meter. Men även de minsta av dem, på drygt 200 kg, har en sprängradie av 400 meter; varje enskild bomb skakar hela grannkvarteren, spräcker fönster och krossar porslin. En stad under bombning är en stad i konstant rädsla.


Du läser rapporterna om X antal dödade och Y antal sårade. Och du ska komma ihåg dessa siffror, de är siffror som är betydelsefulla. Men lika betydelsefullt är att dessa siffror ljuger – i en krigszon är ALLA skadade.


Det första överfallet av Falludja var ett militärt misslyckande. Den här gången är motståndet starkare, bättre beväpnat och bättre organiserat; för att “vinna” måste amerikanska militären sätta in allt man har. Det finns olika grader till och med vad det gäller skräck, fasa och terror, och vi – och folket i Falludja – har inte sett hälften än. George W. Bush har nyss gjort anspråk på ett nytt mandat – världen har överlämnats i hans händer.


Det kommer att bli ett internationellt fördömande, som det blev den första gången – men USA:s regering kommer inte att lyssna; det enda folket i Falludja kommer att vara beroende av, förutom motståndet, för att försöka mildra fasorna, är oss – antikrigsrörelsen.


Vi har ett ansvar, som vi inte tog i april eller i augusti när Najaf attackerades på samma sätt – kommer vi att ta det ansvaret den här gången?

Rahul Mahajan har varit två gånger i det ockuperade Irak, och i Falludja under belägringen i april. Dagligen uppdaterade kommentarer om ockupationen och amerikansk utrikespolitik:
Empire Notes.org

Översättning: Jan Viklund





ÄLDRE ARTIKLAR...»