Han fortsatte med det ända tills ambulansen, redan full av kulhål, blev obrukbar när den attackerades av amerikanska krypskyttar. Just det, amerikanerna har skjutit mot ambulanser i Falludja! När Ghareebs ambulans besköts var det hans snabba reflexer och rivstart som räddade livet på patienterna.


Vi lämnade Falludja nästa dag tillsammans med så många sårade själar vi kunde för att ta dem till läkarhjälp i Bagdad, där förhoppningsvis några skulle kunna räddas.


Vi såg inte Ghareeb på ett tag, vi flyttade till en ny våning och förlorade kontakten. Men så i somras blev det en glad återförening när vi råkade stöta på honom utanför hans favoritrestaurang. Vi satt med honom, åt och drack chai i fem timmar fram till gryningen. Vi hade så mycket att tala om. Ghareeb hade varit och hjälpt människor i Basra, en del nerskjutna och torterade av brittiska trupper. Fast vi suttit uppe hela natten, skulle han fara tillbaka redan nästa dag och vi såg samma trötte Ghareeb som första gången vi mött honom. Han berättade också om Zeinab, en ung flicka i Basra som förlorat ett ben. Han hade hjälpt till att få iväg henne till Storbritannien för läkarvård, kört henne till Jordan där hon avrest med flyg.


Zeinab hade förlorat 17 av sina släktingar i samma attack – tragedin är svår att ta till sig. Ghareeb hade alltid så mycket “på gång”. Det fanns så många akuta problem för honom att ta itu med – vem ska göra dem nu?


Därefter blev Ghareeb en återkommande gäst i vår våning. Vi sågs nästan dagligen och de dagar vi inte träffades ringde han alltid för att höra om vi var okej, allteftersom säkerhetssituationen försämrades drastiskt. Han hade fullt med idèer och tips på hur man klarar sig, råd för varje uppkommen situation som kunde inträffa när vi hjälpte gatubarn och familjer.


Vi hade många roliga stunder tillsammans, Ghareeb var förbaskat rolig. Vi brukade retas med varandra rätt mycket under den här tiden. Vi pikade honom för att inte vara vegetarian, frågade hur det kom sig att en så omtänksam man som han kunde äta djur. Han brukade svara: “Hörni, jag är palestinier – vi palestinier måste först och främst tänka på mänskliga rättigheter, inte djurens rättigheter!” Vi tyckte om att servera vegetariska måltider som han, motvilligt först, uppskattade stort.


Det var ungefär vid den här tiden han förklarade hur han behövde en paus, semester – bara en vecka, fjorton dagar för att sova och återhämta sig. Men det här var en man som inte klarade att ta det lugnt när han visste hur människor behövde hans hjälp. Han berättade hur hans egen familj ville att han skulle lämna Irak – de var oroliga för hans säkerhet och de risker han tog. Han fick aldrig sin välbehövliga vila. Ett tag hade Helen tyfus. Varje natt kom Ghareeb med olika botemedel. En natt hade hon så mycket smärta att han ville ta henne till sjukhus på ögonblicket.


Ghareeb var en kraftig man, 1,80 lång, och tog dagligen risker för att hjälpa andra. Men en sak bekymrade honom mer än faran för sitt eget liv – hans pappa. För att inte oroa föräldrarna köpte han till och med ett annat SIM-kort till sin mobiltelefon, så de kunde ringa upp honom i södra Irak utan att de visste var han befann sig. Han ville bespara dem den stressen.


I augusti bombarderade amerikanerna, med sin nya allierade irakiska regering, den heliga staden Najaf.


När Ghareeb berättade att vi kunde följa med till Najaf för att leverera hjälp blev vi mycket glada. Han hade varit där några dagar tidigare, när italienska Röda Korset hade lämnat honom i sticket med en konvoj. Han var fast besluten att ta sig in den här gången.


Två nätter innan vi for led Ghareeb av en kraftigt stel rygg och nacke. Vi gav honom frukt och mat, han kunde knappt röra sin värkande kropp. Han sov på golvet den natten, dagen därpå var han uppe och förberedde avresan i vanlig ordning. Enzo Baldini, en italiensk journalist som vi flyktigt lärt känna genom Ghareeb, skulle också följa med konvojen.


Nästa morgon hämtade han oss tidigt för avresan till italienska sjukhuset i Bagdad, därifrån skulle vi fortsätta till Najaf. Vår konvoj av flera Röda Kors-fordon startade för den lång resan söderut. När vi träffades av en vägbomb nära Lattifya blev Ghareeb rasande. En lastbil, ambulansen vi färdades i samt Ghareebs bil skadades allvarligt, men vi lyckades ändå fortsätta.


I Najaf blev vi stoppade av amerikanerna som inte tillät oss passera med sjukvårdsutrustningen. Då upplät en vänlig familj sitt vardagsrum som provisorisk klinik för italienska konvojen. Men vi insåg snart att vi inte skulle kunna hjälpa särskilt många – alla som sårades eller dödades fanns på andra sidan den amerikanska linjen. De kunde inte nå oss och vi kunde inte nå dem.


Ghareeb brottades med problemet ett tag, och vi beslöt sedan att fara till närbelägna Kufa istället. Där tillbringade vi dagen och natten därpå, mycket väl bemötta av Madhi-armèn och på kvällen öppnade vi en provisorisk klinik i ett av rummen i moskèn. Wejdy tolkade och översatte hela dagen, Helen gjorde vad hon kunde för att hjälpa de kvinnliga patienterna. Vi kände inte att vi uträttade så värst mycket, men mot slutet av kvällen gav Ghareeb ett litet plast-djur till Helen, klätt som sjuksköterska – eftersom hon ju varit sjuksköterska hela dagen.


När vi tog paus efter midnatt förklarade Ghareeb för Helen att han tagit med henne till Najaf, eftersom hon varit nästan ett helt år i Irak och nu lärt sig att umgås och förstå irakiernas sätt att leva. Jag kan inte beskriva hur mycket hon uppskattade den komplimangen. Det blev några av de sista orden vi fick höra Ghareeb säga.


Det blev läggdags, vi sov i moskèn till halvsju på morgonen. Vi väcktes strax innan det var dags för avfärd. Helen rusade iväg för att tvätta sig och hann inte byta några ord med Ghareeb, bara se honom helt flyktigt tvärs över gårdsplanen. Wedjy talade bara helt hastigt med honom. Det är underligt… men hade vi vetat vad som skulle hända hade vi sagt saker som betydde mer, eller bara tackat Ghareeb för hans stora förtroende att låta oss följa med till Najaf. Men vi visste inget och orden blev aldrig sagda.


Återresan till Bagdad var nervös. Det var den enda gången under hela resan som vi kände oss rädda – när vi närmade oss Lattifya. Där small det igen. Vår bil träffades inte, men Ghareebs. Den försvann i röken och dammet från ännu en stor explosion. Under vägen hade vi bara sett honom en gång vid en gränspostering – vi skulle inte se honom igen. Enzo fanns också i bilen. Hans fruktansvärda öde blev mer känt – han kidnappades och mördades senare, inför en videokamera på internet. Vi visste inte vad som hänt och av det italienska Röda Kors-teamet fick vi inga svar. Vi ringde Ghareeb upprepade gånger den dagen och dagen därpå när vi var tillbaka i Bagdad – fruktade det värsta, men hoppades ändå att han låg skadad på något sjukhus någonstans.


Men så var det inte. Vi förlorade vår Ghareeb. Nej, inte vi – världen och Irak gjorde det. Och vilken förlust. Så många i Irak som får det sämre när inte han längre finns, medan detta underbara land smulas sönder i kaos och strider. Ghareeb behövs mer än någonsin. Men han finns inte längre och det är svårt att bära. Hans liv och arbete berörde så många. Så många saknar och sörjer honom.


Ghareebs kropp har inte återfunnits. Ryktena går. Det är rena tortyren för hans familj. Om hans kropp inte hittas kan han inte begravas. Och deras värsta fruktan är att Ghareeb kan bli begravd på någon okänd plats av främlingar, att de aldrig får veta var han ligger. Ghareeb borde få vila vid sidan av sin dotter – annars får aldrig föräldrarnas lidande ett slut. Vi kan inte föreställa oss den ångest och desperata saknadens smärta som de går igenom just nu.


Själva är vi förkrossade. I veckor har varje vit bil som kört upp utanför vårt hus väckt förhoppningar att återse honom. I veckor hoppades vi att det inte var sant, att han skulle komma tillbaka in i våra liv, för mer chai och långa samtal. Men så skulle det inte bli och vi – som så många andra – har fått vänja oss vid förlusten av vår käre vän, hur mycket det än gör ont i oss.


Helen och Wedjy

Artikeln bl.a. publicerad på Electronic Iraq.net.


Översättning: Jan Viklund