Vi förmår inte bedriva en ärlig och rättvis presidenkampanj, eftersom vi har svårt att hantera någonting ärligt och rättvist i dag. Sjukvården och den sociala tryggheten är en enda röra, allmänna kommunikationerna ett dårhus.


Varför? För att vi lever i ett konsumtionssamhälle, en marknadens kultur som kräver ett sätt att ställa sig alltmer främmande inför saker som samarbete, medborgerligt deltagande, eller att offra något för det allmänna bästa.


Istället blir vi alltmer konkurrensinriktade, “berättigade”, inriktade på individuellt förvärvande och konsumerande. Det verkar naturligt att fråga om du verkligen “köper” den idèn, “äger” dina egna känslor, eller kan “tillgodoräkna dig några fördelar” av en relation för att fortsätta “investera” i den.


Politiskt förordar president Bush vad han kallar för “ägarskapets samhälle”, som innefattar en strävan att krympa samarbetsprogram som den sociala tryggheten och uppmuntra dess privatisering. Det offentliga betraktas som något farligt, hotfullt och det privata erbjuder den enda säkra tillflyktsorten.


Vi inriktar oss alltmer på bara två aktiviteter: köpa och sälja. Omgivna av kommersiell tv attraheras vi av lyxen, tröstar oss med att spendera och lägger bara märke till det som är färgstarkt, högt och gällt – eller skrämmande, som “terrorism”. Vi uttråkas lätt, blir lätt styrda och manipulerade av skramliga, glittrande saker eller människor.


Valtider reduceras till långa (och smutsiga) reklamkampanjer, kandidaterna till konsumtionsföremål. “Och vad är det för fel på det?” kanske du undrar. “Som konsumtionssamhälle får vi ju praktiskt taget allt vi önskar, och antagligen också de politiker vi förtjänar.”


Men får vi verkligen det vi önskar? Inte vad jag kan se: vi framstår bara som mer och mer osäkra, missnöjda, arga och förvirrade.


En demokrati behöver omtänksamma, välinformerade medborgare. Men, naturligtvis, reklamen är ju inte till för att informera, bara sälja produkter och det med alla till buds stående medel. När kandidater blir till produkter reduceras ofrånkomligen väljarna till kunder, ärlighet och rättvist spel försvinner och hela processen äger rum i tv under reklamavbrotten. Presskonferenser, samt artikulerade kandidater i manus-fria debatter eller nyhetsprogram försvinner; bara duktiga skådespelare behövs. I en sådan värld finns det inte rum för någon effektiv demokrati.


Slutligen, vilka tror du är de verkliga köparna av dessa kandidater? Definitivt inte den genomsnittlige väljaren. I dag behövs gigantiska summor för att finansiera reklam, marknadsföring och kandidatens “offentlighets-bild” – det vi kallar för presidentval. Det har sagts att husets representanter i genomsnitt måste få ihop 100.00 dollar om dagen när de gör ett uppehåll, för att bevaka sina platser vartannat år.


Förmögna bidragsgivare är de enda som kan dra fördelar av detta, vinna tillträde och inflytande. Bushadministrationen har exempelvis tillåtit bidragsgivande stora bolag som Enron att utforma samma lagstiftning som reglerar bolaget. Westar Energy bidrog med 25.000 dollar till Tom DeLays kampanj, och begärde sedan särskilda undantag i förslagen till nya energilagar.


I dag har vi ett regeringssystem som är farligt nära legaliserade mutor. Den enda radikala förändringen måste bli att avkommersialisera det.


Demokratin har andra fiender än muslimska terrorister. Nog borde vi kunna samla tillräckligt med mod att bekämpa dessa anti-intellektuella, auktoritära fundamentalistiska krafter på hemmaplan, innan deras vedergällnings-fantasier helt raderar den demokratiska framtid som återstår.

Philip Cushman, doktor i psykologi, föreläsare i Interdisciplinary Arts and Sciences, Washington Universitet, Tacoma.

Artikeln publicerad i Seattle Times, 19 okt. 2004

Översättning: Jan Viklund