because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


Arundhati Roy: NGO, MOTSTÅND OCH MASSMEDIERS KRIS-OMSÄTTNING
2 september 2004, 13:05  |   ARTIKLAR  GLOBAL

ur Tal vid American Sociological Association,
San Francisco, 16 augusti 2004.


LÄS & LYSSNA till talet i sin helhet, samt mer om Arundhati Roys bejublade framträdande i USA:
DEMOCRACY NOW – “The Exception to the Rulers” »»

DÄR MASSMEDIA möter massrörelser är läget komplicerat.

Regeringar har lärt sig att en krisberoende medieindustri inte
har råd att förbli kvar på samma plats alltför länge. Precis
som affärslivet behöver omsättning av kapital, behöver medierna
en omsättning av kriser.

Hela länder blir gårdagens nyheter. De upphör att existera, och
mörkret blir djupare än det ljus som flyktigt lyste upp dem. Vi
såg det hända i Afghanistan när Sovjet drog sig tillbaka. Och
nu, efter att Operation Enduring Freedom har tillsatt CIA:s
Hamid Karzai har Afghanistan återgått till sina forna krigsherrar.

En annan CIA-operatör, Iyad Allawi, har installerats i Irak, så
antagligen är det dags för medierna att fara vidare därifrån också.

Medan regeringar ägnar sig åt att vänta ut kriser, blir
motståndsrörelser alltmer insnärjda i en spiral av
krisproduktion, ansträngda att “förpacka” dem i
lättillgängliga, åskådarvänliga format. Varje folklig rörelse
med självrespekt, varje “fråga” förväntas ha sin egen
väderballong i skyn, med en annons för sitt varumärke och syfte.

Av det skälet, är svältdöd mer effektivt säljande för
utfattigdomen, än miljoner undernärda som nätt och jämnt klarar
sig. Storskaliga dammbyggen är inte nyhetsmässiga förrän
ödeläggelsen de vållar blir bra television. (Och då är det
mesta försent.)

Att stå mitt i det stigande reservoar-vattnet dag efter dag, se
ditt hem och tillhörigheter flyta bort… det var en gång ett
effektivt sätt att protestera. Men inte nu längre. Medierna är
uttråkade. Så de hundratusentals människor som fördrivits från
sina hem av dessa dammbyggen förväntas finna på nya tricks
eller ge upp kampen.

Färgstarka demonstrationer och helg-manifestationer är viktiga,
men inte tillräckligt kraftfulla för att stoppa krig.

Krig stoppas bara när soldater vägrar strida, när arbetare
vägrar lasta vapen på fartyg och flygplan, när folk bojkottar
samtliga av Imperiets ekonomiska utposter tvärs över hela klotet.

Om vi vill återta utrymmet för civil olydnad, måste vi befria
oss själva från krisreportagens tyranni och dess rädsla för
trivialiteten. Vi måste använda vår erfarenhet, vår fantasi och
vårt skapande till att korsförhöra redskapen för de tillstånd
som försäkrar att “normaliteten” förblir vad den är: grym,
orättvis, oacceptabel. Vi måste blottlägga den politik och de
processer som gör vanliga livsbehov – mat, vatten, tak över
huvudet, värdighet – till en så avlägsen dröm för vanliga
människor. Verkligt förebyggande, “pre-emptive”, är att förstå
hur krig är slutresultatet av misslyckad och orättvis fred.

NGO-iseringen

EN ANNAN FARA som hotar massrörelser är NGO-iseringen av
motstånd. Det jag nu tänker säga, kan lätt tolkas som en
anklagelse mot NGO:s (icke-statliga organisationer), som
helhet. Det vore ett misstag. I det grumliga vattnet av
arrangerade NGO:s, uppfunna för att mjölka fondmedel eller
skattelättnader (i indiska delstater som Bihar förekommer de
som hemgift), finns det självfallet NGO:s som uträttar
värdefullt arbete Men det är viktigt att betrakta NGO-fenomenet
i ett vidare politiskt sammanhang.

I Indien, exempelvis, startade NGO-boomen i slutet av
1980-talet. Den sammanträffade med öppnandet av Indiens marknad
för nyliberalismen. Vid den tidpunkten pågick nedskärningar
från indiska statens sida – av jordbruket, utvecklingen av
landsbygden, allmänna transporter och hälsovården. När staten
abdikerade från sin traditionella roll flyttade NGO:s in i dess
ställe. Skillnaden var naturligtvis att fonderna till deras
förfogande var en liten bråkdel av den offentliga
nedskärningen. De flesta större NGO:s finansieras och beskyddas
av bistånds- och utvecklingsorgan, som i sin tur finansieras av
västerländska regeringar, Världsbanken, FN och vissa
multinationella bolag. Även om de inte är samma agenturer,
deltar de ändå i samma löst, politiska sammansättning som
överblickar det nyliberala projektet och kräver regeringars
offentliga nedskärningar som först prioritet.

Varför skulle dessa organ stödja NGO:s? Är det bara gammaldags
missionärsglöd? Skuldkänslor? Det är nog lite med än så. NGO:s
ger intrycket av att fylla ett vakuum, orsakat av en stat på
reträtt. Vilket de också gör, men materiellt inkonsekvent.
Deras verkliga bidrag blir att släcka politisk vrede och dela
ut som bistånd eller välvilja, vad människor borde ha som rättighet.

De förändrar det allmänna psyket. De förvandlar människor till
beroende offer och avtrubbar det politiska motståndet. NGO:s
bildar en form av buffert mellan “sarkar”, de styrande, och
folket. Mellan Imperiet och dess undersåtar. De har blivit
skiljedomarna, tolkarna, tillhandahållarna.

I det långa loppet blir NGO:s ansvariga inför sina finansiärer,
inte inför de människor de arbetar bland. De blir vad botaniker
skulle kalla en indikations-art. Det är nästan som att ju
större förödelse orsakad av nyliberalism, desto störrre utbrott
av NGO:s. Inget illustrerar detta mer tydligt än fenomenet med
USA i begrepp att invadera ett land – parallellt med att
förbereda NGO:s att gå in och städa upp efteråt.

För att försäkra sig om att deras finansiering inte äventyras
och att regeringarna i de länder där man arbetar tillåter dem
att verka, måste NGO:s presentera sitt arbete i ett löst hållet
ramverk, mer eller mindre utan politiska eller historiska
sammanhang. I vilket fall, ett ofullständigt historiskt eller
politiskt sammanhang.

Opolitiska (och därför extremt politiska) larm-rapporter från
utarmade länder och krigshärdar får så småningom de (mörka)
människorna i dessa (mörka) länder att framstå som patologiska offer.

Ännu en undernärd indier, ännu en svältande etiopier, ännu ett
afghanskt flyktingläger, ännu en sårad sudanes… i behov av
den vite mannens hjälp.

De förstärker omedvetet rasistiska stereotyper och
återbekräftar framstegen, omsorgen och medlidandet (den “tuffa”
kärleken) hos västerländsk civilisation. De blir den moderna
världens sekulära missionärer.

NGO:s har möjlighet att avlöna en lokal befolkning, som annars
kunde ha blivit aktiva i en motståndsrörelse, men nu känner att
de kan uträtta något omedelbart (och samtidigt förtjäna sitt
uppehälle på det). Verkligt politiskt motstånd erbjuder inga
sådana genvägar.

NGO-iseringen av politiken hotar att förvandla motstånd till en
välartat, hyggligt avlönat 9-5 jobb. Med lite dricks vid sidan av.

Verkligt motstånd har verkliga konsekvenser.
Och ingen lön.

Översättning: Jan Viklund

SE ÄVEN:
FOLKLIG MAKT I IMPERIETS TIDSÅLDER
ur Tal vid American Sociological Association,
San Francisco, 16 augusti 2004.
(pdf, A4)

Relaterade länk:
Democracy Now






ÄLDRE ARTIKLAR...»