because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


Arundhati Roy: FOLKLIG MAKT I IMPERIETS TIDSÅLDER
25 augusti 2004, 13:56  |   ARTIKLAR  IRAQ

INGEN DISKUSSION i världen är mer betydelsefull i dag än
debatten om motståndets strategier. Och valet av strategi
ligger inte helt i folkets händer. Det ligger även i de
styrandes händer.


NÄR USA i praktiken invaderar och ockuperar Irak på det sätt
man har gjort, med en sådan överväldigande militär kraft, hur
kan då motståndet förväntas bli konventionellt militärt?
(Naturligtvis, även om det varit konventionellt skulle det ändå
ha kallats för terrorism.) På ett besynnerligt sätt gör
USA-regeringens hela arsenal av vapen och oöverträffade
luftstyrkor terrorism till en ofrånkomlig respons. Vad
människor saknar i form av välstånd och makt, kompenserar de
med förstulenhet ocb strategi.


OCKUPATION I BEFRIELSENS NAMN

IRAK ÄR I DAG en tragisk illustration av den processen. En
illegal invasion. En brutal ockupation i befrielsens namn.
Omskrivningen av lagar, som tillåter skamlös beslagtagning av
landets förmögenhet och tillgångar, av bolag allierade med
ockupationen – och så nu denna charad med en lokal “irakisk regering”.


Av dessa skäl är det absurt att fördöma motståndet mot USA:s
ockupation av Irak, som styrt av terrorister eller
upprorsmakare eller anhängare till Saddam Hussein. När allt
kommer omkring, om USA invaderats och ockuperats, hade då var
och en som kämpat för befrielse varit en terrorist, en
upprorsmakare eller en Bushite?


FÖRÖDMJUKELSEN ÄR OCKSÅ VÅR

DET IRAKISKA MOTSTÅNDET kämpar i frontlinjen i slaget mot
Imperiet. Och därför är den striden vår strid.


För alla oss som befinner sig på fel sida av Imperiet är
förödmjukelsen outhärdlig.


Varje irakiskt barn dödat av USA är vårt barn. Varje fånge
torterad i Abu Ghraib är vår kamrat. Varje skrik på hjälp är
vårt eget skri. När de förödmjukas blir vi själva förödmjukade.
Den amerikanske soldaten i Irak – de flesta volontärer i en
värvningskampanj bland USA:s fattiga, från småstäderna och
förorterna – är själv offer i samma vanvettiga process, som
begär att de ska dö för en seger som aldrig blir deras.


Därmed inte sagt att vi aldrig ska kritisera moståndsrörelser.
Många av dem lider av brist på demokrati, ikonisering av sina
“ledare”, brist på insyn, visioner och riktning. Men mest av
allt lider de på grund av förtal, förtryck och bristande
resurser. Om vi bara kan tänka oss stödja obefläckade
motståndsrörelser då blir inget motstånd värdigt vår dygdiga renhet.


VÅR DEL AV MOTSTÅNDET

INNAN VI FÖRESKRIVER hur ett obefläckat irakiskt motstånd bör
utkämpa sin sekulära, feministiska, demokratiska, ickevåldskamp – borde vi själva ta vår beskärda del i motståndet genom att
tvinga USA och dess allierade regeringar att lämna Irak.


Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:<


Arundhati Roy in U.S.:
LIFE COMES BETWEEN
A FIREBRAND AND HER FICTION

Jonathan Curiel
(San Francisco Chronicle, Aug. 23, 2004)

Democracy Now






ÄLDRE ARTIKLAR...»