Förbi passerar lördags-shoppande uppsalabor, somliga stirrande
stelt rakt fram, andra misstänksamt blängande på skylten om
Irak eller vår banderoll: “Stoppa rasismen”.


Några har andra texter på sina tröjor:
“KAXIG.” “Don’t Mess With Me.”


För tre år sedan, i bussen på väg ner till tre ödesdigra
dagar i Göteborg, visade jag en liknande tröja för en av de
progressiva unga kvinnor som skulle delta i demonstrationerna
mot Bush och en militär europeisk stormakt. Då med citatet:
“Vill Vi Skapa En Varaktig Fred Måste Vi Börja Med Barnen.”


Hon höjde lätt på ögonbrynet:
“Tjae, de’ e’ ju lite corny, förståss…”


VAR BLEV NI AV?

Uppsalabor mot Rasism hade stått på torget i Uppsala varje
lördag ända sedan den ökända razzian mot Alsike Kloster 1993,
innan jag anslöt mig. Under årens lopp har vi kunnat skicka
tusentals kronor till Läkare utan Gränser, Röda Korset,
Unicef, m.fl. antingen det gällt krigen på Balkan,
jordbävningar i Indien och Iran, eller offren för USA:s
“krig mot terrorism” i Afghanistan och Irak.


Men på senare tid har vi märkt hur givmildheten avtagit
och misstänksamheten ökat.


När började denna förvandling, till blodfattig distans
och humorlöshet? Med 11 september? Eller ännu tidigare?


Visst, protesterna haglar.

Men, som Tage Danielsson skrev:
“Man skriver om minus.
Men sällan förklarar
man tydligt och klart,
vad det är man försvarar.”


Är det “corny” att visa närhet? Medmänsklighet?


OVÄNTAT MÖTE

Som vi står där och någon krona trillar ner i bössorna
emellanåt, kommer det fram ett äldre par och synar flygbladen.


“Oh, sorry, it’s in Swedish, right? Not in English?”


Damen är engagerad, spontan och pratsam. Innan jag hinner
svara att det är en översättning av en engelsk artikel,
upptäcker hon min tröja och utbrister:


“Oh! Gandhi!! You know, my husband and I, we¥re devoted
workers for nonviolent resolutions, especially in
the Middle East!”


Så kommer en störtflod på bred amerikanska, medan maken tyst
står bredvid. De är kväkare visar det sig, bor på en
Waldorfskola i Uppsala och plitar genast ner sitt faxnummer
och adress åt mig. “What are your thoughts ‘bout the coming
election in November?” lyckas jag få fram. Hon suckar djupt.
“Don’t have any high hopes for changes in America, dear.”
Och mannen öppnar munnen för första gången, varnar för
krafterna som vill se en europeisk supermakt som kan “utmana”
USA. Vi är helt överens.


Så försvinner paret i vimlet medan Ingeborg och jag utbyter
blickar. Jag betraktar förbipasserande infödingar och
reflekterar en stund över att de allra första människor som
tog kontakt med oss denna lördag var amerikaner.


Något de insändarskribenter som “ondgör” sig över alla
som “ondgör” sig över USA skulle behöva känna till.
Paret kunde ha punkterat en och annan rosa schablonbild av
den stora “demokratin” i väst.


Och på fredag, 6 augusti, är det exakt femtionio år sedan
staden Hiroshima utplånades av det allra första
massförstörelsevapnet.


Något som tvingade Albert Einstein att besviket konstatera:
“Vi lever i en tid, då det är lättare att klyva en atom
än en fördom.”


Gandhi tillade:
“Atombomben gav de allierade en innehållslös seger.
Men den resulterade i att Japans själ för tillfället
förstördes. Vad som hänt den förstörande nationens själ,
är ännu för tidigt att säga.”


“Den förstörande nationen”.
I dag vet vi vad som hänt med USA:s själ.


Vi må uppbjuda alla våra krafter att inte sugas
med i strömvirveln.

Jan Viklund, augusti 2004.