av Rabindranath Tagore
utdrag ur föredrag i Kina, 1924
Gandhis träto- & medbroder
i indiska självständighetskampen.


I ÖVER ETT ÅRHUNDRADE har vi [i Indien] släpats av det välnärda Väst bakom dess kärra, kvävda i dammet, bedövade av dånet, undergivna i vår egen hjälplöshet, och överväldigade av farten.

Vi enades om att denna färd var framsteg, och att framsteg var civilisation. Om vi nändes fråga, “Framsteg mot vad? Framsteg för vem?”, ansågs det vara besynnerligt orientalt att hysa sådana tvivel om framstegets absoluditet. Men på senare tid, har en röst börjat höras *, som bjuder oss att inte bara räkna kärrans vetenskapliga perfektion, utan också djupet i de diken som ligger längs dess väg.

[*Tagore åsyftar M.K. Gandhi, övers. anm.]

Nyligen läste jag ett stycke i The Nation – det amerikanska veckomagasinet, som är mer öppenhjärtligt än välbetänkt i sitt sanningssökande – som diskuterade de brittiska bombningarna av Mahsud-byarna i Afghanistan. Händelsen som återgavs ägde rum när “ett av bombplanen tvingades landa mitt i en av byarna” och när “besättningen undkom oskadda ur vraket mitt framför ögonen på en grupp av fem, sex äldre kvinnor, med vassa knivar i händerna.” Artikeln citerar ur The London Times:

“En älskvärd jungfru tog dem under sin vinge och eskorterade dem till en närbelägen grotta, där en malik (hövding) ställde sig på vakt vid ingången, hållande en fyrtio personer på avstånd som samlats, ropande och viftande med knivar. Bomber fälldes fortfarande från skyn, så folksamlingen, avundsjuka på grottans trygghet, pressade på, samtidigt som flygplansbesättningen försökte ta sig ut mitt i den fientliga demonstrationen… De fick mat att äta, och besök av angränsande maliks, som mest visade sig vara vänliga, samt en mulla (präst), också han mycket älskvärd. Kvinnor tog hand om utspisningen, och förnödenheter från Ladha och Razmak anlände utan problem… Kvällen den 24:e eskorterades de till Ladha, dit de anlände vid gryningen påföljande dag. Eskorten förklädde dem till Mahsuder som en försiktighetsåtgärd mot attacker… Det är värt att notera, att deras beskyddare främst stod att finna i den yngre generationen av bägge könen.”

I DENNA BERÄTTELSE ser vi hur Väst gjort makalösa framsteg. Hon har banat sin väg över de eteriska regionerna på jorden; Bombens explosiva kraft har utvecklat sin mekaniska styrka av förödelse till en grad, tidigare bara representerad hos ett mycket stort antal människors skadeverkningar. Men sådant enormt framsteg har gjort Människan diminutiv. Hon föreställer sig stolt att hon uttrycker sig bäst genom de ting hon producerar och den makt hon håller i sin hand. Storheten i resultaten och den mekaniska perfektionen döljer det faktum att Människan i henne har förkvävts.

NÄR JAG VAR BARN upplevde jag friheten att göra mina egna leksaker av småsaker, skapa mina egna lekar ur fantasin. Mina lekkamrater hade full delaktighet; faktum var, att min njutning av leken var beroende av att de deltog. En dag, i detta barndomens paradis, inträdde frestelsen från de vuxnas marknadsvärld.

En leksak från en brittisk affär skänktes till en av pojkarna; den var perfekt. Den var stor, fantastisk i sin realism. Han blev oerhört stolt över sin nya leksak och mindre uppmärksam på själva leken; han höll den dyrbara tingesten på noga avstånd från oss andra, förhärligad i hans exklusiva egendom, i stark känsla av överlägsenhet gentemot hans lekkamrater vars leksaker var enkla, billiga. Om han haft historiens moderna språk till förfogande, är jag säker på att han förklarat sig vara mer civiliserad än oss andra, i kraft av denna löjligt fulländade leksak.

Vad han inte insåg i sin upphetsning – något han för stunden skulle sett som obetydligt – var att denna frestelse fördunklade något vida mer perfekt än hans leksak – uppenbarelsen av det perfekta Barnet. Leksaken uttryckte enbart hans överflöd, men inte barnets skapande ande; inte barnets generösa glädje i leken, hans öppna inbjudan till alla lekkamrater i hans låtsas-värld.

DE MÄNNISKOR SOM FLÖG för att bomba Mahsud mätte sin civilisation i instrumentens effektivitet hos deras senaste vetenskapliga leksaker. Så starkt värdesätter de dem, att de är beredda att betala priset för vad deras egna män må uthärda, såväl som alla andra som får smaka denna dödliga perfektion hos deras maskiner. Detta pris består inte enbart i pengar, utan främst i medmänsklighet. De ställer leksakernas födelse-tal mot människornas döds-tal; och tror sig lyckliga. Deras vetenskap gör framgången så anmärkningsvärt billig, materiellt sett, att de inte anser det värt mödan att beräkna kostnaderna som deras mänskliga anda måste betala.

Å andra sidan var de Mahsud-bor som beskyddade flygplanets besättning – som kommit för att döda dem – primitivt enkla i sitt förvaltande av livets leksaker. Men de bevisade ytterst varsamt den mänskliga sanning genom vilken de kunde uttrycka sin personlighet.

För en Mahsud är gästfrihet en kvalitet som gör honom till människa, och han har därför inte råd att missa denna möjlighet, även om det skulle gälla någon med fientliga avsikter. Ur en praktisk synvinkel, betalar en Mahsud ett högt pris för detta – så som vi alla måste betala för vad vi håller mest värdefullt. Det är civilisationens uppdrag; att sätta rätt kurs på våra värden. En Mahsud må ha många brister; men detta, att han värdesätter gästfrihet mer än hämnd, kan måhända inte benämnas framsteg – men är utan tvekan civilisation.

(Översättning: Jan Viklund)