Han gnuggar fingrarna; “inga pengar”. Amerikanerna verkar ha hur mycket pengar som helst för sin egen säkerhet, klagar han. Hundratusentals dollar läggs på cementerade befästningsmurar, bepansrade fordon och livvakter. En sektion av dessa murar – en gigantisk gravsten på 3,5 meters höjd och 1 meters bredd – kostar mellan 800 och 1.200 dollar. Uppskattningsvis 230 sådana sektioner används för att omgärda en enskild byggnad. “Säg mig,” undrar han, “när de nu slutligen ger sig av – vad ska vi göra med alla dessa murar? Till vilken nytta är de för irakierna?” Dr. Awshalim har de senaste månaderna skickat ut en mängd skrivelser om dessa och andra frågor, som sätter fokus på avsaknaden av en verklig återuppbyggnad, slöseri med resurser och tvivelaktiga miljöförfaranden.


Jag har stämt möte med honom för att tala om den enorma soptipp som växer vid stranden av Tigris, utanför murarna till den Gröna Zonen – området för den väldiga stab av koalitionens alla militärer och tjänstemän. Han visar mig foton av platsen och vi besöker utkanterna av soptippen. Marken har förvandlats till en avstjälpningsplats för demolerat material, upprivna träd (trädgården som omgav palatset revs upp för att få plats med husvagnsparkering till alla byggnadsarbetare) och vanliga hushållssopor från de tusentals som arbetar och bor i Zonen. Istället för att frakta bort soporna har KBR och övriga entreprenörer – med myndigheternas tysta godkännande – dumpat alltsammans längs flodkanten mitt i centrala Bagdad. Något som i de flesta andra storstäder hade bestraffats med fängelse efter första lasset.


Dr. Awshalim har ställt dessa och andra frågor till koalitionsmyndigheten, den amerikanska miljöskyddsbyrån, irakiska ministeriet… Ingen verkar ha vare sig vilja eller makt att sätta stopp för det. “Någon måste ta förnuftet tillfånga, innan det är försent”, skriver han, detta i ett brev som bland annat handlar om hur man bränner ner landskapet i Radhwaniya, i närheten av Bagdads flygplats. “På det här sättet förloras vänner mycket fort och fiender föds ännu fortare.”


Dr. Awshalim har slutligen tröttnat på att köra huvudet i väggen. Han far härifrån.

Anna Bachmann, Port Townsend, Washington, har arbetat inom miljörörelsen större delen av sitt liv. Som medlem i Voices in the Wilderness’ projekt Iraq Peace Team bodde hon i Irak jan.-feb. 2003, och har nu återvänt för en längre vistelse.


Översättning: Jan Viklund