av Kathy Kelly, VitW


Jag har alltid tyckt om det lugna tystnaden hos ett tomt klassrum. Det är kanske därför det stora rummet där vi väntar på att börja förbereda måltiderna här på Pekinfängelset känns så trivsamt välbekant. Under pauserna i matsalen har jag tillbringat många timmar med att läsa, skriva, studera arabiska och stirra ut genom fönstret.


I dag såg jag genom fönstret Kim LaGore snedda över gården tillsammans med Ruth och Malika.


I går, efter disken, kände jag att någonting var fruktansvärt fel. Klungor av kvinnor samlades, många redan med tårar och svullna ögon. “Det är Kim”, fick jag veta. “Hennes andra son har just dött.”


Den 21 mars 2004 dödades Kim LaGores yngsta son, Dustin, i Irak. Han var en nitton år gammal soldat som gjort sitt bästa för att hålla sig utanför striderna. 72 dagar senare dog Sean, Kims äldre son, 29 år, av komplikationer vid en ryggoperation. Ruth och Malika, som också förlorat sina barn under sin tid i fängelse, har varit som skyddsänglar för Kim, försökt hjälpa henne igenom denna bedrövliga sorg.

Var och en i fängelset längtar efter att spinna en skyddande kokong runt henne. Vaktpersonalen kan inte göra mycket. Systemet håller även deras medkänsla som gisslan. De tillät Kim extra telefonsamtal och ansökte om permission. Innerst inne är jag övertygad om att de önskar se en snabb procedur om en ny villkorlig dom för Kim under de återstående tre månaderna av tiden. Vem skulle inte vilja visa medmänsklighet mot en kvinna som förlorat bägge sina barn under loppet av tre månader, medan hon tvingas sitta isolerad från sina vänner och anhöriga? Men hjulen mal långsamt, mycket långsamt.


“Jag vet att många av er inte vet vad ni ska säga”, skrev Kim på ett kort i tvättrummet. Med tack till oss alla för att ha omgivit henne med sådan vänlighet, tillade hon, “Ärligt talat vet jag inte heller vad jag ska säga, utom att vi måste ta oss igenom det här…”


Jag minns mitt första samtal med Kim, tre veckor efter att Dustin dödats. När hon fick veta att jag varit i Irak flera gånger och under “Shock and Awe”-bombningarna, kom hon med hans foto och en artikel hon skrivit om sin smärta och förvirring. Hon har fortfarande inte fått reda på några detaljer om Dustins död, utom att det skedde vid en träningsolycka efter två veckor i Samarra, norr om Bagdad. “Jag vill följa med dig till Irak”, sade Kim. “Jag vill berätta för irakiska föräldrar att min son Dustin aldrig ville skada någon. Han ville aldrig döda.”


Kim sitter i fängelse för ett “pappers-brott” – aldrig tidigare dömd, fälldes hon för ett brott utan vare sig våld eller offer. I sitt förra jobb som borgensförvaltare hade hon tvekat om en klients trovärdighet att återvända i tid till rättegångsdatumet och begärt att få betalt i kontanter innan hon postade en borgen för honom. Åklagaren anklagade henne för att ha tagit emot knark-pengar, och Kim dömdes för pengatvätt. Kim trodde inte hon kunde ställas till ansvar för hur hennes klient fått sina pengar.


Enron, Halliburton, Boeing och Dow Chemicals direktörer döljer sig skickligt från åtal när de anklagas för ljusskygga affärer. För närvarande har jag inte hållit mig underrättad om deras senaste framträdanden, men vill ändå inte se någon av dem i fängelse. Däremot vill jag att den allmänna opinionens domstol ska börja betrakta att langa vapen, att designa massiva förstörelsemaskiner, att skövla världens ekosystem, att förgifta vår miljö, som kriminellt beteende.


Skulle dessa direktörer någonsin neka klienter som förklarar krig för att exploatera andra människors resurser? Skulle de någonsin kräva att deras klienter upphörde med sin krigföring mot den biologiska mångfalden hos Moder Jord? Vad skulle de tänka om de fick höra Kims berättelse?


Den 26 juni 2004 är Prisoners Awareness Day i USA. Vår tanke är att välkomna vårt nätverk av vänner utanför fängelsets murar, till att markera dagen genom att fullständigt avstå från all kommunikation med vänner och anhöriga. Inga telefonsamtal, ingen epost, inga besök, inga konversationer. Vid slutet av dagen kan de som deltar skriva om sina erfarenheter till valda representanter eller lokala medier, väcka uppmärksamhet över de långa, isolerade fängelsedomarna för alla amerikanska fångar. Aktionen kunde ge en liten inblick i den mörka frustration som kvinnor och män upplever, vars kontakt med nära och kära hänger på de mest sköra av trådar. Vårt samhälle är i desperat behov av föreställningsförmåga för att kunna se alternativen.


Men just nu är det Kims egna ord och den ordlösa trösten från hennes med-“brottslingar” som håller sin egen lektion.


Vilka är brottslingarna?
Vad är de mest allvarliga brotten?
Och vad händer när medkänslan dör?

Kathy Kelly, grundare av Voices in the Wilderness (VitW) och tre gånger nominerad till Nobels fredspris, började avtjäna en fyra månaders fängelsedom den 7 april, för en fredlig aktion utanför det militära träningslägret Fort Benning, School of Americas.


Kathy Kellys adress i fängelset:
Kathy Kelly #04971-045
FPC Pekin
PO Box 5000
Pekin, IL 61555-5000 USA


Översättning: Jan Viklund