av Sulak Sivaraksa


VÅR VÄRLD har uppenbarligen fastnat i en ond cykel. Särskilt i kvantitativ utveckling, som ju längre den pågår orsakar allt större problem. Till exempel ju mer den konsumerande kulturen framträder, desto fler människor fastnar i girighet och begär. Ju mer ekonomisk utveckling, desto högre brottslighet; ju större produktion av konsumtionsvaror, desto fler föroreningar.


Utvecklingsprocessen har utformat sig på ett sätt som ökat klyftan mellan de rika och de fattiga, mellan förmögna och fattiga länder. I Siam [Thailand, författaren föredrar landets gamla namn, övers. anm.] har ett fåtal förmögna personer i Bangkok blivit alltmer rika sedan denna utveckling påbörjades, medan människor i andra delar av landet – som i de nordöstra delarna – blivit allt fattigare. Om kritiska röster höjs mot dessa utvecklingsmetoder, anklagas de för att vara illojala mot nationen och konungen. Är det inte på tiden att vi börjar tala sanning?


För om vi är helt ärliga, måste vi erkänna att den här sortens utveckling inte har bidragit till större lycka för merparten av människorna. Dessutom vet vi att utnyttjandet av naturens resurser för den här kvantitativa utvecklingen inte kan pågå för evigt. Olja, kol och järn kan aldrig återskapas när de väl en dag tagit slut. Skogarna och de vilda djuren som försvinner uppstår inte heller under vår, våra barn eller våra barnbarns livstid.


Om varje land utvecklades som Amerikas Förenta Stater, skulle oljekonsumtionen vara femtio gånger högre, järnkonsumtionen hundra gånger, och för de övriga metallerna tvåhundra gånger större. Och Amerika skulle själv behöva tredubbla sin förbrukning av dessa material enbart i produktionsprocessen. Det finns inte tillräckligt med råmaterial i världen för detta, inte heller skulle atmosfären klara påfrestningarna.


Den materialistiska utvecklingen föder inte bara våld, den förstör också värdet av tid och rum. För en materialistisk civilisation betyder tid enbart vad en klocka kan mäta, i termer av arbets-dagar, timmar, minuter. Rummet begränsas till bara tre dimensioner, fyllt av materiella ting. Det är därför som Buddhadasa Bhikkhu, en ledande thai-munk, menar att utveckling har kommit att betyda förvirring. För den byggs på antagandet att ju mer desto lyckligare, ju längre man lever desto bättre – utan en tanke på att mäta det verkliga värdet av ett långt ont liv, jämfört med ett kort, gott liv.


Detta står i motsättning till Buddha, som sade att livet hos en god människa, hur kort det än må vara, är mer värdefullt än livet hos en ond människa, hur långt det än må vara. Så om vi följer Buddhas tankar om utveckling, blir vår strävan ett gott liv, istället för en hög levnadsstandard.


Det kvantitativa utvecklingsmönstret säger att ju mer våra begär förökas och tillfredsställs, desto längre kan utvecklingen fortgå. Från buddhistisk synvinkel säger vi att ju mer våra begär kan reduceras, desto längre kan utvecklingen fortgå.


Värdeskalan hos den västerländska utvecklingen betonar det extrema. Ju rikare desto bättre. Ju snabbare desto bättre. Ju större desto bättre. Ju mer kunskap desto bättre. Buddhismen, å andra sidan, betonar medelvägen mellan det extrema, en balans som står i samklang med naturen själv. Kunskap måste vara en fullödig kunskap om naturen, för att kunna vara visdom.


I sin klassiker, “Small is Beautiful”, påminner E. F. Schumacher om att vi borde undvika det gigantiska – särskilt när det gäller maskiner, som tenderar att kontrollera snarare än tjäna människorna. I det storskaliga drivs samhället av en överdriven girighet som våldför sig på naturen. Om dessa två överdrifter – storskalighet och girighet – kan undvikas, skapar vi förutsättningar för buddhismens medelväg.


Bristen på naturresurser blir alltmer allvarlig och omfattande. Möjligheterna att välja platser för vårt växande avfall, utan risk att skada ekosystemet, minskar drastiskt. De negativa effekterna på biosfären är djupa.


Thich Nhat Hanh, ledande vietnamesisk buddhistlärare och poet, har sagt: “Jag vet att vi i våra tidigare liv varit träd, och även i detta liv fortsätter vara träd. Utan träd kan det inte finnas människor. Vi är träd och luft, buskar och moln. Om träden inte kan överleva, kan inte heller människan det. Vi blir sjuka eftersom vi skadat vår egen miljö. Och vi upplever mental ånger eftersom vi är så fjärran från vår verkliga moder, Moder Natur.”


Sådana tankegångar utgör hjärtat inom buddhismens syn på utveckling.

Översättning: Jan Viklund