Bägge männen var sympatiska. De försäkrade att deras vistelse inte hade något att göra med Voices in the Wilderness’ brott mot sanktionerna genom våra resor till Irak, då vi regelbundet levererade mediciner och sjukvårdsutrustning. Inte heller kom de för att tala om orsaken till min fängelsevistelse; protesterna mot den amerikanska militära träningen vid Fort Benning, School of Americas, Georgia. Vad de föreslog var ett “samtal”, eftersom de hade information som de trodde kunde hjälpa mig och Voices’ medlemmar i Irak, nu och i framtiden. Likaså kunde jag hjälpa dem, och kanske förbättra den nationella säkerheten, genom att besvara några av deras frågor.


Jag förklarade att jag föredrog att inte tala med dem utan en advokat närvarande. Den mer språksamme av agenterna nickade och föreslog ett uppföljande samtal med en advokat. Han fortsatte med att beskriva sitt goda intryck av Voices in the Wilderness och hur användbart det vore för våra medlemmar att bättre förstå några av de personer som under Saddam Husseins regering varit våra “beledsagare” under de senaste resorna. Han förklarade att han hade information om “dåliga saker” de gjort eller planerat göra. Vår konversation skulle göra det lättare för Voices att färdas även i andra länder. (Voices har uteslutande arbetat i Irak, även om några av våra medlemmar också besökt andra länder med andra organisationer.)


Vid den här tidpunkten beslöt jag mig för att inte tala vidare med dem. “Jag vill inte anklaga någon av er”, sade jag och ansträngde mig att vara artig, “men ni måste vara klara över att er organisation har använt metoder som jag inte kan stödja, och att ert arbete ibland kräver av er att fara med osanning.”


Fortfarande angelägna om en vidare konversation – om dock ensidig – förklarade de att man noggrannt läst vår webbplats. “Vi har sett bilderna av barnen”, sade den mer tystlåtne av agenterna. Vi stod tysta en stund, alla tre.


Hans kollega nämnde att de redan talat med flera irak-amerikaner, som bara hade lovord att säga om Voices.


“Har ni några frågor till oss”? upprepade de ett antal gånger. “Är det något ni vill framföra?”


“Nå, visst har jag väl det”, svarade jag slutligen. “Jag menar inte att vara ohövlig, men skulle vilja uppmuntra er att ansöka om avsked.” Brett leende berättade de att de slagit vad om huruvida jag skulle vilja tala med dem eller inte. Men ingen av dem hade väntat sig att få det rådet.


“Ledsen, men min fru skulle inte gilla det”, sade den ena. “Jag måste tänka på pensionen”, förklarade den andra.


Flera gånger gav de mig rådet att inte publicera deras besök. “Ni är ju välbekanta med det arabiska sinnelaget. Om ni berättade för folk att vi besökt er i fängelset, kommer de inte att tro att ni inte samtalat med oss, inte heller kommer man att lita på er när ni reser till andra länder.” Det förekommer inte något sådant som en monolitisk arabisk synpunkt, och vad den hemliga säkerhetstjänsten har gjort för att underminera tilliten i Irak och hela regionen runtomkring är ett kapitel för sig. Men jag höll tand för tunga.


Jag tror dessa två män gjorde sitt besök hos mig i fängelset på grund av efterforskningar hos kollegor i Irak. Kanske någon jag känt i Irak “granskas” för en position inom ockupationstyrkorna, kanske en irakier under förhör nämnt mitt namn som en möjlig hedervärd referens.


Jag är ambivalent – kanske skulle jag ha talat med dem. Men mest av allt känner jag en stor sorg, en stor trötthet – även ett stort ansvar – eftersom den mest livsviktiga “information” som Voices in the Wilderness kan och skall erbjuda, så ytterst sällan når allmänheten. Vi ansträngde oss att informera världen om de hundratusentals irakiska barn som dog som en direkt följd av de ekonomiska sanktionerna. Men det var som om vi deltog i ett trasigt spel Jeopardy: Vi hade svaren till frågor – som aldrig ställdes.


FBI-agenterna frågade mig om “rötägg” i Irak. Just nu sitter en panel vid Capitol Hill bestående av civila och militära ledare, som vill straffa de få enskilda “rötäggen”, ansvariga för tortyr och övergrepp av irakiska fångar. När vi vid protesterna utanför Fort Benning krävde träningslägrets stängning, ett läger vars utexaminerade massakrerat, torterat, lönnmördat och ansvarat för tusentals människors försvinnande i Latinamerika, förklarade militära talesmän att vi överreagerat över “några få rötägg”.


Anta att vi plockade undan dessa “få rötägg”. Militärens, fängelsernas och säkerhetstjänstens strukturer inrymmer rutinmässigt avhumaniserande aktioner (jag har personlig erfarenhet av dem). I stället för att leta lämpliga skyldiga rötägg – som vore vi blinda barn, som försökte leka sätta svansen på åsnan – varför inte nogsamt erkänna vårt kollektiva, passiva ansvar för system inriktade på hot, tvång och våld? När pengar, intelligens och resurser flödar över till det militära systemet, medan sjukvård, utbildning och välfärd tävlar inbördes om otillräckliga budget-tillgångar – då kan vi bara förvänta oss konstanta krig utomlands, och fängelser fyllda till bristningsgränsen här hemma. Som det har sett ut i USA de senaste 25 åren.


Vare sig strukturen inom fängelserna eller det militära tränar rekryter till att se “fienden” eller “internen” som värdefull, en människa som förtjänar upprättelse, nåd eller respekt. Systemet fostrar inte någon insikt om att vi själva kan begå misstag, behöva förlåtelse, eller ens gemensamt vara kapabla att skapa en bättre värld. Du får söka i världens heliga skrifter efter den synen – den finns där – men förvänta inte att kärlek till fienden eller den Gyllene Regeln ska diktera militärväsendet, fängelserna eller säkerhetstjänsten i någon som helst del av världen.


Den amerikanska historien rymmer anmärkningsvärda framgångar – rörelserna för avskaffandet av slaveriet, kvinnors rösträtt, fackföreningar, medborgerliga rättigheter… bara för att nämna några. Men inget land kan någonsin uppnå politisk mognad utan att våga se sig i spegeln och erkänna HELA sin historia. USA måste förstå att det ända sedan andra världskriget varit en nation ständigt i krig: Korea, Vietnam, Nicaragua, El Salvador, Granada, Panama, Kuwaitkriget, Kosovo, Afghanistan, och det pågående kriget i Irak. Vi har utkämpat det ena heta kriget efter det andra, parallellt med det underliggande kriget i form av den västerländska kulturen mot den biologiska mångfalden hos vår planet. För att värna våra njutningar och privilegier har vi blivit den mest livsfarliga krigsliknande kulturen i människans historia.


“Några få rötägg”? Inte en chans.


Medan fler foton av misshandlade irakiska fångar framträder och förlänger en skrämmande skandal, kan jag inte hjälpa att jag undrar varför bilderna av lidande irakiska barn aldrig väckte en liknande våg av indignation, i USA eller i resten av världen.


Jag glömmer inte att en av FBI-männen nämnde att han sett bilderna på Voices webbsidor. Jag är tacksam över att han kom ihåg dem. Jag känner mig ständigt förföljd av alla spädbarn, småttingar, de unga tonåringarna och deras förtvivlade föräldrar, som vi satt tillsammans med på sjukhusets sängar i Irak. Här i fängelset viskar jag namnen och påminner mig de underbara ansiktena hos dessa små jag lärde känna. Alla dömda att dö. Hundratusentals dog – en del efter dagar i vridande smärta på blodstänkta madrasser, utan smärtstillande mediciner. Andra dog snabbare, flöt bort i vattenburna sjukdomar: när livssafterna rann ur deras kroppar framstod de som skrumpna, vissnande frukter. Men inga rötägg. De kunde ha levt, borde ha fått leva – skratta, dansa, leka… Men på något sätt – jag förstår det ärligt talat inte – så offrades de. Brutalt dömdes de till döden.


Deras porträtt, var och en av deras berättelser, har något att säga oss. Om USA:s folk och övriga världen sett dessa bilder, hade de ekonomiska sanktionerna inte kunnat pågå tillräckligt länge för att kräva livet av över en halv miljon barn under fem års ålder. Dessa irakiska barn som inte överlevde denna katastrofala utrikespolitik har fortfarande något att säga oss.


“Var snäll och kalla mig vid mitt rätta namn”, skrev Thich Nhat Hanh, munk och poet som ledde den oberoende buddhiströrelsen under Vietnamkriget. Han begär att vi till fullo ska förstå vilka vi är.


Vi står inför en utmaning, utöver den vanliga i dag. Nu, när USA:s folk inte vill jämställas med ett ovärdigt och grymt uppträdande. Vi måste motsätta oss metoden att peka finger åt några “få rötägg”. Vi måste anta utmaningen att ändra vårt eget beteende, ändra vår överkonsumerande och slösaktiga livsstil. Vi måste förbli uppmärksamma på varje form av “klimatförändring” som kan hjälpa oss komma över denna hemfallenhet till kronisk krigföring.


Det är en kritisk tidpunkt just nu. Betänk de tidiga åren under medborgarrättsrörelsen. Deltagarna måste ha undrat hur många lynchningar, hur många slag de svarta måste utstå innan motståndarna tröttnat på att vara översittarna. Stunden nåddes, när Bill Connor beordrade vattenslangarna riktade mot fredliga protester, inklusive barn. Världen såg på och chockades. Allt fler människor i USA ville inte bli jämförda med “Bull” Connor och det han representerade.


“Orättvisan måste ut i ljuset för det mänskliga samvetet”, sade pastor Martin Luther King, “och ut i friska luften för den allmänna opinionen, innan den kan botas.”


Jag känner mig övertygad om att ett stort antal medlemmar inom det militära, federala myndigheter och fängelseanställda, mycket väl förstår att vi behöver radikala förändringar i USA.


Och förändringen är på väg.


Lätt, som andningen hos en utsökt vacker irakisk flicka nära döden, vars moders ögon frågar oss “varför”, kan du känna att den är på väg.

Översättning: Jan Viklund

Relaterad länk:
Voices in the Vilderness