because there can
be no peace
without justice
SÖK ARTIKLAR
THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
Biography (1869-1948)
The Salt March
THE CONCEPT
Ahimsa
Satyagraha
Sarvodaya
Swaraj
Swadeshi
GANDHIAN SITES
MÖTE MED FLYKTINGAR FRÅN FALLUJA
27 april 2004, 10:57 | ARTIKLAR
BAGDAD – 22 april 2004
“Det här är min smekmånad”, säger Heba, i den överfulla korridoren i skyddsrum nr. 24, Al-Ameriya-distriktet i Bagdad. Gift för knappt en månad sedan flydde hon från Falluja tillsammans med familj och släktingar. “Det föll bomber hela tiden. Vi kunde inte sova. Även om du lyckades somna, vaknade du av mardrömmarna. Vi samlade ihop hela familjen i ett av rummen och bara väntade.”
“Det är bättre här än i Falluja. Vi hör fortfarande bomberna, men de är längre bort och inte så många. Men det finns inget vatten inomhus, vi måste gå ut för att dricka, laga mat eller tvätta oss och kläderna, vi måste köpa is. Ingen kyl, inga fläktar, inga generatorer och bara en spis för oss samtliga. Vi måste gå ut till trädgården för toalettbesök, det är ett problem på natten. Alla har diarrè från isen vi köpt.”
“Jag är en brud nu, men fick inte med mig några av mina kläder.” Som om den överhuvudtaget skulle finnas något privatliv eller avskildhet här, där 88 medlemmar från 18 familjer ligger ihopstuvade på madrasser i den långa, smala passagen från dörren fram till köket i slutändan, från vilket en ström av te och söta sesamkakor kommer, som en del av ceremonin till minne av Hebas farbror.
Han dog för sju dagar sedan, dagen efter att de anlänt till Bagdad. Hebas far, Rabiia, säger att hans bror dog av sorg. Eftersom alla identitetshandlingar för familjen fanns kvar i Falluja, kunde de inte få ut kroppen från sjukhuset. Rabiia talade med några vänner, läkare som arbetade där, och lyckades till slut få hämta honom.
Rabiia skickade två av sina söner tillbaka hem till Falluja med sina familjer. De ringde på kvällen för att varna honom att inte försöka ta sig tillbaka. Läget är mycket värre än tidigare. Sönerna försökte ta sig ut ur Falluja, men alla vägar är stängda. “Varje människa i Falluja är som i ett fängelse nu.”
200.000 FLYKTINGAR
Deras berättelse är en av tusentals liknande. Faris Mohammed, generalsekreterare för det irakiska Röda Korset, uppskattar att ca 65 procent av Fallujas befolkning på 300.000 har flytt. Av dessa 200.000 flyktingar har flera försökt finna bostad hos släktingar eller vänner i Bagdad, eller sökt skydd hos främlingar som har lediga utrymmen. Runt 200 familjer är hemlösa.
“Vi flydde för bomberna”, förklarar Rabiia. “Barnen var livrädda, grät hela nätterna igenom. Vi lyckades ta oss därifrån redan 9 april. Flera av våra släktingar hade bilar, men problem med att få bensin. Vi var arton familjer som blev stoppade och fick vänta vid militärposteringarna. Amerikanerna tvingade oss att vänta i flera timmar i solen och hettan. Barnen grät av hunger. Sedan ändrade amerikanerna färdvägen som vi måste ta, så vi tvingades ta oss fram längs en lång avfartsväg.
Vi anlände vid olika tidpunkter, några sov i sina bilar vid gränsposteringarna och kom fram till Bagdad först nästa morgon. Bara en ung man per fordon tilläts som förare, och bara om det inte fanns någon äldre man i sällskap. Några av familjerna fick inte igenom sina unga män, så de var tvungna att försöka ta sig fram längs floden. Det fanns ingen bensin, inget vatten, inga sjukhus… Familjerna kunde inte leva.”
MARDRÖMMAR
Rabiias yngste son, Mustafa, är elva år och vaknar varje natt, skriker, gråter, att det kommer bomber. Miluuk förklarar att det inte bara gäller deras son; alla barnen har samma mardrömmar. Hans svärsons barn började gå i sömnen, ville tillbaka hem. Två av Miluuks döttrar, Zainab och Maha, har bestämt sig för att sluta skolan. Maha har problem med blodtrycket, och en maginfektion av det dåliga vattnet.
En sjukvårdare, Hadil från Falluja, besökte dem och gav dem en lista på mediciner som de behövde, några sprutor för en av kvinnorna som är gravid, några preparat för magbesvär. Hadil driver ett apotek men har redan skänkt bort alla mediciner han haft. Rabiia frågade Röda Korset om hjälp, men än så länge har de inget att erbjuda. Han har byggt en toalett för egna pengar, men har nu inte mycket kvar.
Miluuks syster Sabriya är lärare för handikappade i Shuala-distriktet. Hon gifte sig aldrig på grund av alla krig. “Krigen äter upp din ungdom. Medan jag läste på universitetet fanns det lika många pojkar som flickor, hälften var ungefär. I dag finns det kanske tio-dubbelt fler flickor.”
“Jag kan inte förklara. Jag känner det hopplöst. Jag vet inte vad den här framtiden kommer att bli. Jag trodde livet skulle bli annorlunda, allt skulle lugna ner sig, att det här skulle bli det sista kriget i Irak. De sa att de kommit för att erbjuda fred och mänskliga rättigheter, men nu har vi förstått att det inte var sant. De har ingen förståelse för irakier, så de åstadkommer problem som leder till konflikter. De sa att de skulle återuppbygga landet, men de förstör bara. Rent vatten och fungerande elektricitet vore mer än tillräckligt.”
Du hör berättelserna överallt. Kvinnorna är deprimerade, barnen rädda och ångestfyllda, människor försöker ta sig tillbaka till Falluja bara för att märka hur vägarna är avstängda; de som fortfarande är kvar inne i Falluja möts av samma hinder.
UNICEF:s UTLOVADE LEVERANSER
Två män, två kvinnor och åtta barn satt utanför de vita tälten vid irakiska Röda Korsets flyktingläger. Fyrtio familjer har registrerats, men dessa två familjer är de enda på förläggningen hittills, eftersom det inte finns några sanitära möjligheter än. Unicef lovade utrustning, men enligt Qasim Lefteh, föreståndare för lägret, har de ännu inte dykt upp. Tillsvidare har man fått tillstånd att använda den närliggande skolans toaletter.
Femtioåtta familjemedlemmar flydde efter flygbombningarna som dödat flera av deras grannar. “Två av mina släktingar dödades och jag begravde dem med mina egna händer”, säger Adil. “Det finns ingen framkomlig väg till sjukhuset så även om människor inte dödas direkt, måste skadade och sjuka försöka vårdas hemma, utan mediciner. Så de dör också.”
“Till och med om ambulanserna försökte komma, så sköt amerikanerna på dem. Jag såg hur de sköt en man och sedan blev kvar under hela dygnet, så ingen kunde komma till undsättning. Man sköt på ambulansen. Jag såg dem. De stod på hustaken.”
“Det hände flera gånger. De tog även över en minaret. En familj med kvinnor och barn på väg till marknaden sköts. Ett helt hem, 25 människor, dödades när amerikanerna bombade huset. Vi såg hur jaktplanet skickade raketer mot deras hem.”
Deras hus låg i Shahid-distriktet, som utsattes för de mest intensiva bombningarna. Regeringssjukhuset ligger i samma distrikt och förstördes inte, men stängdes av de amerikanska trupperna.
Deras barn var trötta, livlösa. Trettonåriga Sara skickade iväg några bleka, blyga leenden åt mig, och när de vuxna gått ut kom hon och satte sig intill mig, frågade: “Varför förstörde amerikanerna vårt hem? Det här är ju inte deras land. Varför invaderade de vår stad? De gjorde oss hemlösa, vi måste vandra från hus till hus och tigga om hjälp.”
Hennes bror Hadil är bara fyra år, men har redan lärt sig hata amerikaner efter att han lekte med ett leksaksgevär på gatan varpå trupperna stormade och gjorde husrannsakan i hans hem. Sara är full av ilska.
LOCKA FRAM ETT LEENDE
Det tog en bra stund att locka fram ett leende hos någon av dem. När de vuxna gått iväg för att hämta några förnödenheter, började jag som vanligt göra lite cirkuskonster för dem, blåsa bubblor, göra ballongdjur. Hadil och Hamoudie satt med vidöppna ögon under några minuter, flyttade sig försiktigt närmare. Hamoudie prickade den första såpbubblan, hans ansikte som förvandlades när såpan skvätte honom i ansiktet. Föräldrarnas ansikten som slappnade av i leenden när de kom tillbaka och såg barnen dansa i ett moln av skinande bubblor.
“Om vägarna öppnas försöker vi ta oss hem igen”, säger Eman, Saras mamma. “Livet är eländigt här. Röda Korset är snälla mot oss, men det finns inga jobb, inte ens för männen.”
Röda Korset har bistått med mat och mediciner till Falluja sedan 9 april, men nu bestämt sig för att sätta upp ett flyktingläger. “Vi valde en plats i Namiya-distriktet, ca 7 km söder om Falluja, men när vi kom dit var det redan ett slagfält. Vi drog oss tillbaka ytterligare 10 km, men striderna spreds sig dit också. Några av tälten brändes ner.”
“Vi försökte hitta platser nära vägen, men på grund av striderna blev vi tvungna att sätta upp lägret i Bagdad i stället.”
Faris Mohammed protesterar mot amerikanska anklagelser att ambulanserna skulle användas av rebeller. “Under striderna var vi den enda irakiska organisation med tillstånd att färdas ut och in ur Falluja. Det förekom inga problem förrän på onsdagen, då vi kom med leveranser från Dubai. Amerikanerna skickade då tillbaka varje fordon, krävde att de måste har särskilda tillstånd 24 timmar i förväg.”
När jag kom hem igen från besöken i lägren, sa Raed att mina kinder fått färgen åter, sedan mina äventyr i Falluja. “Jag gissar att du lekt med barnen”, log han. Och det var ju sant. Det betyder så mycket.
Våldet tar över alltmer: Karlu och de andra barnen på vår gata lekte gissla och kidnappare i morse. Ahmed med ena handen över Karlus ögon, med sågande rörelser mot hans hals med den andra.
Och nyheterna talar om fler strider i Falluja.
ÄLDRE ARTIKLAR...»
27 april 2004, 10:57 | ARTIKLAR
av Jo Wilding
Jo Wilding, advokat, Bristol, Storbritannien, har varit i Irak med bl.a. Voices in the Wilderness, sedan januari 2003, före kriget.
För hennes text i original, besök:
Voices in the Wilderness
BAGDAD – 22 april 2004
“Det här är min smekmånad”, säger Heba, i den överfulla korridoren i skyddsrum nr. 24, Al-Ameriya-distriktet i Bagdad. Gift för knappt en månad sedan flydde hon från Falluja tillsammans med familj och släktingar. “Det föll bomber hela tiden. Vi kunde inte sova. Även om du lyckades somna, vaknade du av mardrömmarna. Vi samlade ihop hela familjen i ett av rummen och bara väntade.”
“Det är bättre här än i Falluja. Vi hör fortfarande bomberna, men de är längre bort och inte så många. Men det finns inget vatten inomhus, vi måste gå ut för att dricka, laga mat eller tvätta oss och kläderna, vi måste köpa is. Ingen kyl, inga fläktar, inga generatorer och bara en spis för oss samtliga. Vi måste gå ut till trädgården för toalettbesök, det är ett problem på natten. Alla har diarrè från isen vi köpt.”
“Jag är en brud nu, men fick inte med mig några av mina kläder.” Som om den överhuvudtaget skulle finnas något privatliv eller avskildhet här, där 88 medlemmar från 18 familjer ligger ihopstuvade på madrasser i den långa, smala passagen från dörren fram till köket i slutändan, från vilket en ström av te och söta sesamkakor kommer, som en del av ceremonin till minne av Hebas farbror.
Han dog för sju dagar sedan, dagen efter att de anlänt till Bagdad. Hebas far, Rabiia, säger att hans bror dog av sorg. Eftersom alla identitetshandlingar för familjen fanns kvar i Falluja, kunde de inte få ut kroppen från sjukhuset. Rabiia talade med några vänner, läkare som arbetade där, och lyckades till slut få hämta honom.
Rabiia skickade två av sina söner tillbaka hem till Falluja med sina familjer. De ringde på kvällen för att varna honom att inte försöka ta sig tillbaka. Läget är mycket värre än tidigare. Sönerna försökte ta sig ut ur Falluja, men alla vägar är stängda. “Varje människa i Falluja är som i ett fängelse nu.”
200.000 FLYKTINGAR
Deras berättelse är en av tusentals liknande. Faris Mohammed, generalsekreterare för det irakiska Röda Korset, uppskattar att ca 65 procent av Fallujas befolkning på 300.000 har flytt. Av dessa 200.000 flyktingar har flera försökt finna bostad hos släktingar eller vänner i Bagdad, eller sökt skydd hos främlingar som har lediga utrymmen. Runt 200 familjer är hemlösa.
“Vi flydde för bomberna”, förklarar Rabiia. “Barnen var livrädda, grät hela nätterna igenom. Vi lyckades ta oss därifrån redan 9 april. Flera av våra släktingar hade bilar, men problem med att få bensin. Vi var arton familjer som blev stoppade och fick vänta vid militärposteringarna. Amerikanerna tvingade oss att vänta i flera timmar i solen och hettan. Barnen grät av hunger. Sedan ändrade amerikanerna färdvägen som vi måste ta, så vi tvingades ta oss fram längs en lång avfartsväg.
Vi anlände vid olika tidpunkter, några sov i sina bilar vid gränsposteringarna och kom fram till Bagdad först nästa morgon. Bara en ung man per fordon tilläts som förare, och bara om det inte fanns någon äldre man i sällskap. Några av familjerna fick inte igenom sina unga män, så de var tvungna att försöka ta sig fram längs floden. Det fanns ingen bensin, inget vatten, inga sjukhus… Familjerna kunde inte leva.”
MARDRÖMMAR
Rabiias yngste son, Mustafa, är elva år och vaknar varje natt, skriker, gråter, att det kommer bomber. Miluuk förklarar att det inte bara gäller deras son; alla barnen har samma mardrömmar. Hans svärsons barn började gå i sömnen, ville tillbaka hem. Två av Miluuks döttrar, Zainab och Maha, har bestämt sig för att sluta skolan. Maha har problem med blodtrycket, och en maginfektion av det dåliga vattnet.
En sjukvårdare, Hadil från Falluja, besökte dem och gav dem en lista på mediciner som de behövde, några sprutor för en av kvinnorna som är gravid, några preparat för magbesvär. Hadil driver ett apotek men har redan skänkt bort alla mediciner han haft. Rabiia frågade Röda Korset om hjälp, men än så länge har de inget att erbjuda. Han har byggt en toalett för egna pengar, men har nu inte mycket kvar.
Miluuks syster Sabriya är lärare för handikappade i Shuala-distriktet. Hon gifte sig aldrig på grund av alla krig. “Krigen äter upp din ungdom. Medan jag läste på universitetet fanns det lika många pojkar som flickor, hälften var ungefär. I dag finns det kanske tio-dubbelt fler flickor.”
“Jag kan inte förklara. Jag känner det hopplöst. Jag vet inte vad den här framtiden kommer att bli. Jag trodde livet skulle bli annorlunda, allt skulle lugna ner sig, att det här skulle bli det sista kriget i Irak. De sa att de kommit för att erbjuda fred och mänskliga rättigheter, men nu har vi förstått att det inte var sant. De har ingen förståelse för irakier, så de åstadkommer problem som leder till konflikter. De sa att de skulle återuppbygga landet, men de förstör bara. Rent vatten och fungerande elektricitet vore mer än tillräckligt.”
Du hör berättelserna överallt. Kvinnorna är deprimerade, barnen rädda och ångestfyllda, människor försöker ta sig tillbaka till Falluja bara för att märka hur vägarna är avstängda; de som fortfarande är kvar inne i Falluja möts av samma hinder.
UNICEF:s UTLOVADE LEVERANSER
Två män, två kvinnor och åtta barn satt utanför de vita tälten vid irakiska Röda Korsets flyktingläger. Fyrtio familjer har registrerats, men dessa två familjer är de enda på förläggningen hittills, eftersom det inte finns några sanitära möjligheter än. Unicef lovade utrustning, men enligt Qasim Lefteh, föreståndare för lägret, har de ännu inte dykt upp. Tillsvidare har man fått tillstånd att använda den närliggande skolans toaletter.
Femtioåtta familjemedlemmar flydde efter flygbombningarna som dödat flera av deras grannar. “Två av mina släktingar dödades och jag begravde dem med mina egna händer”, säger Adil. “Det finns ingen framkomlig väg till sjukhuset så även om människor inte dödas direkt, måste skadade och sjuka försöka vårdas hemma, utan mediciner. Så de dör också.”
“Till och med om ambulanserna försökte komma, så sköt amerikanerna på dem. Jag såg hur de sköt en man och sedan blev kvar under hela dygnet, så ingen kunde komma till undsättning. Man sköt på ambulansen. Jag såg dem. De stod på hustaken.”
“Det hände flera gånger. De tog även över en minaret. En familj med kvinnor och barn på väg till marknaden sköts. Ett helt hem, 25 människor, dödades när amerikanerna bombade huset. Vi såg hur jaktplanet skickade raketer mot deras hem.”
Deras hus låg i Shahid-distriktet, som utsattes för de mest intensiva bombningarna. Regeringssjukhuset ligger i samma distrikt och förstördes inte, men stängdes av de amerikanska trupperna.
Deras barn var trötta, livlösa. Trettonåriga Sara skickade iväg några bleka, blyga leenden åt mig, och när de vuxna gått ut kom hon och satte sig intill mig, frågade: “Varför förstörde amerikanerna vårt hem? Det här är ju inte deras land. Varför invaderade de vår stad? De gjorde oss hemlösa, vi måste vandra från hus till hus och tigga om hjälp.”
Hennes bror Hadil är bara fyra år, men har redan lärt sig hata amerikaner efter att han lekte med ett leksaksgevär på gatan varpå trupperna stormade och gjorde husrannsakan i hans hem. Sara är full av ilska.
LOCKA FRAM ETT LEENDE
Det tog en bra stund att locka fram ett leende hos någon av dem. När de vuxna gått iväg för att hämta några förnödenheter, började jag som vanligt göra lite cirkuskonster för dem, blåsa bubblor, göra ballongdjur. Hadil och Hamoudie satt med vidöppna ögon under några minuter, flyttade sig försiktigt närmare. Hamoudie prickade den första såpbubblan, hans ansikte som förvandlades när såpan skvätte honom i ansiktet. Föräldrarnas ansikten som slappnade av i leenden när de kom tillbaka och såg barnen dansa i ett moln av skinande bubblor.
“Om vägarna öppnas försöker vi ta oss hem igen”, säger Eman, Saras mamma. “Livet är eländigt här. Röda Korset är snälla mot oss, men det finns inga jobb, inte ens för männen.”
Röda Korset har bistått med mat och mediciner till Falluja sedan 9 april, men nu bestämt sig för att sätta upp ett flyktingläger. “Vi valde en plats i Namiya-distriktet, ca 7 km söder om Falluja, men när vi kom dit var det redan ett slagfält. Vi drog oss tillbaka ytterligare 10 km, men striderna spreds sig dit också. Några av tälten brändes ner.”
“Vi försökte hitta platser nära vägen, men på grund av striderna blev vi tvungna att sätta upp lägret i Bagdad i stället.”
Faris Mohammed protesterar mot amerikanska anklagelser att ambulanserna skulle användas av rebeller. “Under striderna var vi den enda irakiska organisation med tillstånd att färdas ut och in ur Falluja. Det förekom inga problem förrän på onsdagen, då vi kom med leveranser från Dubai. Amerikanerna skickade då tillbaka varje fordon, krävde att de måste har särskilda tillstånd 24 timmar i förväg.”
När jag kom hem igen från besöken i lägren, sa Raed att mina kinder fått färgen åter, sedan mina äventyr i Falluja. “Jag gissar att du lekt med barnen”, log han. Och det var ju sant. Det betyder så mycket.
Våldet tar över alltmer: Karlu och de andra barnen på vår gata lekte gissla och kidnappare i morse. Ahmed med ena handen över Karlus ögon, med sågande rörelser mot hans hals med den andra.
Och nyheterna talar om fler strider i Falluja.
Översättning: Jan Viklund
ÄLDRE ARTIKLAR...»
Försvarsdepartementet
Regeringsbeslut 5
2010-04-14
Övning med utländskt flygförband
S10/6029
3 sid. pdf »
Underlag:
FMV Dokumentbeteckning
10FMV3449-1:1
2010-02-24
Framställan om tillstånd enligt 10 § Tillträdesförordningen (1992:118) 11 sid. pdf »
