Det har skett en enorm ökning av allergiska andnings- och hudproblem utan synbara orsaker, särskilt vad det gäller tre symptomer: alopeicia (hårlossning) psoriasis och viteligo (hudproblem). Infektioner som inte sprids genom samhället, utan är auto-immuna, orsakade av att kroppen attackerar sig själv, för att uttrycka det enkelt. De är relaterade till nervsystemet, så stress och rädsla kan vara bidragande faktor, men även miljöfaktorer är betydelsefulla. Det gäller i högsta grad i Abu Ghraib.


I den hus-rad som ligger närmast flygplatsens stängsel rapporteras vart och ett av hushållen ha någon form av hud- eller andningsproblem. Den mest vanliga formen är vita fläckar på huden, vilket för de flesta började mellan april och juni (2003). Eller fläckar som blir svarta och sedan flagnar huden av. Eller blåsorna som dr. Jinan nämnde, med eller utan vätska.


Kvinnor tog med oss inomhus, lossade på sina hijab och visade de kala fläckarna på huvudet. Vattnet är smittat, och för att motverka det, fyllt med kemikalier. Det betyder att du kan dricka det utan att tillbringa resten av veckan på toaletten, men det förstör din hud. En av kvinnorna visade oss sin son, vars huvudskål liknade en giftsvamp, röd hud och vita fläckar under håret, det kliade något fruktansvärt, men var alltför smärtsamt att röra vid.


Omedelbart efter bombningarna av flygplatsen, förklarade folk, började tusentals truckar frakta bort jorden från området. Ingen kan berätta var den dumpades. Andra truckar kom med färsk jord för att ersätta den gamla och grävskopor kom och skyfflade över. Ungefär en månad efter bombningarna, började truckarna tippa sina laster närmare stängslet, jord innehållande metallskrot, sprillor, skärvor och allmänt skräp. Barn lekte och


boskap utfodrades mellan husen.


En man berättar: “Det finns inga jobb. Ibland kunde man hitta användbara saker. Vi kom ofta hit och plockade för att kunna sälja.” Några av barnen berättar för oss om godis, mineralvatten och militärernas snabbmats-portioner som kastades ut. De åt upp godsakerna och tog hem vattnet till familjen. “Nehej, det glömde ni”, retas en av mammorna. “Joho, det gjorde jag visst”, flinar pojken tillbaka. “Nåja, ibland så.”


NOVEMBER-RAPPORTEN 2003
från Uranium Medical Research Committee (UMRC) säger:


“Vittnen boende nära flygplatsen beskriver att 3.000 civila kremerades vid en attack på morgonen av luftburna explosioner från bränslebomber. Sedan huvudfasen av striderna upphörde, har flertalet av Bagdad-områdets stridsfält omstrukturerats av amerikanska styrkor och entreprenörer, och därmed omöjliggjort en mer noggrann undersökning.”


En familj nära stängslet berättade att alla deras kycklingar dött den morgonen. “Deras kroppar var oskadda, inga delar skadade, men de var ändå döda.” Mormoderns ena öga spräcktes vid bombningen. Ett termobaserat vapen – sluta äta, innan du läser det här – är i realiteten ett eldklot som bokstavligen suger ut allt syre i området. Bland annat suger det ut ögonglober och kväver offren.


“Röken vid bombningen gick in i hans öga, det rann i en vecka. Läkaren säger att han inte kan operera eftersom nerverna redan är förstörda.” Femåringen betraktar oss med sitt friska öga, hans 22-åriga storasyster står tyst bredvid medan mamman berättar. Systern är döv och stum sedan födseln. Hon fick sin första nervkollaps vid bombningen av flygplatsen, och har haft det återkommande sedan dess, varje vecka eller tio dagars-intervaller. Mamman är en av de kvinnor som haft missfall flera gånger de senaste åren.


Mejeribyggnaden på andra sidan om flygplatsen är lite längre bort från stängslet, och erbjöd en form av skydd vid anfallet. Därifrån rapporteras mindre antal sjukdomsfall, samma symptomer men mindre koncentrerat.

Översättning, förkortning: Jan Viklund

Relaterad länk:
Jo Wilding Blog »
Originaltext »