Jo Wilding, advokat, Bristol, Storbritannien, har varit i Irak med bl.a. Voices in the Wilderness, sedan januari 2003, före kriget.


För hennes text i original, besök:
Voices in the Wilderness


FALLUJA — 11 APRIL

av Jo Wilding


VI PASSERAR brinnande lastbilar, oljetruckar och tanks längs motorvägen öster om Falluja. Vår buss följer efter en bil med brorsönerna till en lokal shejk och en guide med kontakter till mujahedin. Orsaken till varför jag befinner mig på bussen är att en journalist jag känner dök upp vid min dörr klockan elva på kvällen för att berätta att läget var desperat i Falluja. Han hade varit med om att föra ut barn med armar och ben bortsprängda, soldater gick runt och beordrade folk att försvinna innan kvällen eller bli skjutna. Människor flydde hals över huvud med vadhelst de kunde bära, stoppades av amerikanska posteringar utanför staden, fångade i flera timmar.


Inga fordon eller journalister släpptes in. Mediciner behövdes akut, och det kanske fanns en liten chans genom västerlänningar, att passera posteringarna. Han ville vi skulle försöka få med oss sjukvårdsmateriel, se vad vi kunde göra, kanske använda bussen till att få ut några människor.


OM INTE VI – VILKA ANDRA?

Jag besparar er hela beslutsprocessen, alla frågor om risker och dumdristighet, men allt vi kunde komma fram till var: Om inte vi gör det, vilka andra?? Hursomhelst anlände vi helskinnade.


Vi lämpar av lådorna i korridoren vid kliniken i Falluja. De slits bokstavligen upp, filtarna är mest välkomna. Det är inget sjukhus, bara en privatklinik som ger akutvård gratis sedan attackerna förstörde stadens sjukhus. Ytterligare en läkare improviserar i ett bilgarage. Det finns ingen bedövning. Blodpåsarna instuvade i ett kylskåp, doktorn värmer upp dem under hett vatten från kranen i en ohygienisk toalett.


Kvinnor kommer in, skrikande, ber, slår sina ansikten. Ummi, mamma! gråter en. Jag håller om henne tills Maki, tillfälliga föreståndaren, tar med mig till en säng med ett barn på ca 10 år med ett kulhål i huvudet. Ett mindre barn behandlas för samma skador i sängen bredvid. En amerikansk krypskytt träffade dem och deras mormor när de försökte fly hemifrån.


Ljuset försvinner, fläkten stannar, och någon håller upp en flamma från en cigarettändare så läkaren kan operera. Barnen kommer inte att överleva.


“Kom”, säger Maki och skyndar på mig in i ett rum där en äldre kvinna får ett sår från en kula i magen ihopsytt. Ett annat sår i benet läggs om, sängen under hennes fot är nerdränkt i blod, en vit flagga håller hon fortfarande krampaktigt i sin hand: Jag var på väg hemifrån till Bagdad när amerikanerna sköt mig. Hennes hem ligger i det USA-kontrollerade området, så ingen kan tvivla på att det var marinkårssoldater.


Krypskyttarna orsakar inte bara blodbad utan lamslår också ambulanserna och evakueringen. Det största sjukhuset i staden bombades och skars av från övriga kliniker genom krypskyttarna.


Några säger vi måste vara galna som kommer till Falluja, andra säger att försöket att föra ut sjuka och skadade förbi krypskyttarna är det mest vansinniga vi kan ta oss till. Jag vet ändå, att om inte vi gör det, är det ingen som gör det.


DÖDEN I INGEN-MANS-LAND

Han håller upp en vit flagga med ett rött kors på, jag vet inte vad han heter. Männen vi passerar vinkar åt oss när vår chaufför förklarar varför vi kommit. Tystnaden är fruktansvärd i det ingen-mans-land mellan vår lastbil i utkanten av mujahedins område och marinkårens bakom nästa mur; inga fåglar, ingen musik, inte ett tecken på att någon fortfarande lever. Tills en grind öppnar sig mitt emot och en kvinna kommer ut, pekar.


Vi tar oss försiktigt fram till hålet i muren där vi ser bilen, granatspillror runt omkring. Fötterna är synliga, krossade, i diket. Jag tror han redan är död. Krypskyttarna syns också, två av dem vid hörnet av byggnaden. De behöver få veta att vi finns här, tänker jag.


Hallå? ropar jag med mina lungors fulla kraft. Kan ni höra mig? Det måste de göra. De befinner sig ca 30 meter från oss. Jag fortsätter ropa några gånger.


Vi är ett läkarteam. Vi vill flytta den här skadade mannen. Är det okej för er? Kan vi få en signal om det är okej?


Ingen reaktion. Dave intill mig ropar också, med sin utpräglade amerikanska accent. Till slut tror jag mig höra ett rop tillbaka.


Hallå?


Ja.


Kan vi hämta honom?


Ja.


Sakta, med händerna resta, går vi ut till mannen. Hans ben är tunga. Rana och Dave tar benen, vår guide lyfter upp hans höfter. Han är barfota, men verkar ha haft sandaler, ca 20 år, en blåsvart fotbollströja med siffrorna “28” på ryggen. När klinikens vårdare några minuter senare lyfter ner honom från lastbilsflaket rinner en gul vätska från hans mun. De tar honom direkt till det provisoriska bårhuset.


Vi tvättar blodet från våra händer och ger oss iväg med ambulansen. Folk är fångade i det andra sjukhuset, och behöver iväg till Bagdad. Med sirenerna på och blåljuset blinkande hukar vi oss på golvet i ambulansen, håller ut pass och identitetshandlingar genom vindrutan. Vi fyller bilen med folk, en man med bröstet ihoptejpat och droppflaska, en annan på en bår, hans ben skakar så våldsamt att jag måste hålla ihop dem när vi rullar ut honom i bilen.


Läkaren rusar efter mig: Kan ni hämta upp en kvinna, hon är gravid och på väg att föda?


“DE SKJUTER PÅ AMBULANSEN!”

Azzam kör, medan jag, den synlige västerlänningen, håller ut passet genom vindrutan. Plötsligt river något över min hand, samtidigt med ljudet av en kula genom ambulansen, några plastdelar lossnar, flyger ut genom rutan.


Vi bromsar, slår av sirenen, behåller blåljuset på, väntar, ögonen på siluetterna av männen i marinkårsuniformerna vid hörnet av byggnaden. Fler skott. Vi duckar, jag kan se det röda ljuset blixtra förbi, över mitt huvud. Någonting hårt träffar ambulansen. Jag börjar sjunga. Vad kan man göra annat? En bildäck exploderar, fordonet kränger till.


Jag är rasande. Vi försöker rädda en kvinna på väg att föda utan medicinsk hjälp, utan elektricitet, i en stad under belägring, i en tydligt synlig ambulans. Och ni skjuter på oss. Att ni vågar?!!


Hur understår ni er?!!


Azzam får tag i växelspaken, slår in backen, ännu ett bildäck exploderar när vi kör över på andra sidan vägen, vi viker av runt hörnet. Jag fortsätter sjunga. Hjulen skrapar, bränt gummi längs gatan.


Männen rusar efter en bår när vi kommer fram. Vi kan inte åka ut igen. Ambulansen är skadad, dessutom är det mörkt och våra utländska ansikten kan inte längre skydda de folk vi får med oss. Maki, det tillfälliga föreståndaren, förklarar att han hatade Saddam men nu hatar amerikanerna ännu mer.


Vi tar av oss de blå förklädena när himlen plötsligt exploderar någonstans bakom byggnaden mitt emot. Några minuter senare vrålar en bil fram till kliniken. Jag hör hans skrik, innan jag ser att mannen saknar hud över hela kroppen. Han är sönderbränd från huvud till fot. Det finns inget de kan göra. Han dör av uttorkning inom några dagar.


En annan man läggs upp på en bår. Klusterbomber, säger man. Jag vet inte om de menar bägge männen. Vi försöker ta oss till Mr Yassers hus, väntar och kontrollerar vid varje gathörn innan vi korsar vägen. Ett klot av eld fälls ur ett plan, splittras upp i mindre klot av vita ljus. Jag tror det är klusterbomber, men de försvinner, magnesium-flammor, kortlivade.


Vi presenterar oss för Mr. Yasser. Jag berättar om min advokatutbildning. En av männen frågar vad jag känner till om internationella lagar. De vill veta om krigslagar, vad krigslagarna omfattar. Jag förklarar att jag vet en hel del om GenËvekonventionerna, att jag kan förklara på arabiska.


Flygplanen är över oss hela natten, så med jag dåsar glömmer jag att att det inte är en långdistansflygning jag befinner mig på, det konstanta basljudet från planen och det dova knattrandet av helikoptrar, explosioner.


BALLONGER OCH ETT LITET, LITET LEENDE

På morgonen blåser jag ballonger åt barnen. Hundar, giraffer och elefanter, åt Abdullah, Aboudi, uppskrämda av nattens alla ljud. Vi blåser bubblor tillsammans. Till slut, till slut, spårar jag ett litet, litet leende. Tvillingarna, tretton år, skrattar också, en av dem duktig ambulansförare, bägge förklarar att de kan hantera en Kalashnikov.


Läkarna ser härjade ut. Ingen har sovit mer än några få timmar på en vecka. En läkare har bara haft åtta timmars sömn de sista sju dagarna, missat begravningarna av sin bror och faster, eftersom han behövdes vid sjukhuset.


De döda kan vi inte hjälpa, säger Jassim. Jag måste hjälpa de skadade.


Vi ger oss ut igen, Dave, Rana och jag, den här gången med lastbilen. Det finns några sjuka i närheten av marinkårslinjen som behöver evakueras. Ingen vågar komma ut ur husen, krypskyttarna är på taket av byggnaderna och skjuter på allt som rör sig. Saad hämtar en vit flagga och säger åt oss att inte vara oroliga, han har kollat vägen, frid vare med oss. Saad, denna elvaårige pojke, hans ansikte täckt av en halsduk, förutom hans ljusa bruna ögon, hans AK47 nästan lika lång som han själv.


Vi ropar igen till soldaterna, håller upp flaggan med det röda korset målat. Två soldater klättrar ner från taket, täcker andra sidan, Rana mumlar: Allahu akbar. Snälla, skjut inte.”


“VI RENSAR HUSET”

Vi närmar oss och förklarar att vi måste ta hand om några sjuka människor i huset, soldaterna vill att Rana ska gå in och hämta familjen. Tretton kvinnor och barn är fortfarande därinne, utan mat och vatten de senaste dygnet.


Vi går in snart och rensar huset, säger befälet.


Vad betyder det, rensar?


Rensa varje hus från vapen. Han tittar på sin klocka, kan inte säga när, annat än att det kommer att ske med stöd från luften. “Om ni tänker göra det, måste ni snabba på.”


Vi går nerför den första gatan. En man ligger med ansiktet nedåt, en liten rund röd fläck i ryggen. Dave och jag vänder på honom, Daves hand går rätt igenom hans bröstkorg, ett exakt kulhål som träffat och sprängt bort hans hjärta.


Han bär inget vapen i handen. Hans bägge söner kommer ut, skriker, gråter. Han var obeväpnad, ropar de. Han gick bara ut på gatan och soldaterna sköt honom. Ingen vågade gå ut och hämta hans kropp, skräckslagna, tvingade att bryta mot den urgamla traditionen att begrava en människas kvarlevor inom 24 timmar.


Han var obeväpnad, 55 år gammal, skjuten i ryggen.


Vi täcker över hans ansikte, bär bort honom till lastbilen. Det finns inget att täcka hans kropp med. Den sjuka kvinnan får hjälp ur huset, de små flickorna runt henne kniper hårt om kläderna, viskar, “Baba. Baba.” Skakande låter de oss gå före runt hörnet, vi håller händerna synligt över huvudet, så skyndar vi på dem till bilen, håller för barnens ögon, så de inte kan se honom, den stela mannen på lastflaket.


“STRIDSBAR ÅLDER”

Människorna verkar strömma ut ur husen nu, i hopp om att vi kan eskortera dem ur skottlinjen, barn, kvinnor, män, oroligt frågar vart de ska ta vägen. Vi ställer frågorna till den unge marinkårsoldaten. Män i stridsbar ålder får inte lämna området, säger han. Vad är stridsbar ålder, frågar jag. Han funderar. “Alla under fyrtiofem.” Ingen undre gräns.


Det skrämmer mig att alla dessa män är fångade i en stad som håller på att förstöras. Inte alla är beväpnade, inte alla är stridande.


Det här kommer att hända utom synhåll för världen, utom synhåll för medierna, eftersom de flesta medier i Falluja är inbäddade med marinkåren eller bortkörda i utkanterna.


Innan vi kan framföra ordern från soldaten, skingrar två explosioner folksamlingen, alla flyr in i husen.


Rana är längre bort med några soldater. Lastbilen är inte tillbaka än. Familjerna gömmer sig i husen. Vi väntar, vi kan inte göra annat. Vi väntar i ingen-mans-land. Soldaterna längre bort betraktar oss genom sina kikare.


Jag har en solkig näsduk i fickan, och när jag sitter där som en citron, ingenstans att ta vägen, skottlossning och explosioner runt omkring, låter jag näsduken komma och försvinna, komma och försvinna ur handflatan. Det bästa är att verka totalt ofarlig, helt oengagerad, så ingen kan känna sig tillräckligt orolig för att börja skjuta.


POLIS-ESKORT

En man erbjuder sin polisbil för att hämta några, en äldre par som inte orkar gå så långt, och de allra minsta barnen. Så hukande, kommer folk ut igen, följer efter oss, med väskor, babys, och varandra.


Lastbilen är tillbaka och vi skyfflar in så många vi kan, tills vi kan få tag på en ambulans. Den anländer, vi springer i kapp den. Soldaterna börjar ropa att den ska stanna, siktar. Den kör fort. Vi lyckas hejda den, innan man börjar skjuta. In med bårarna, Rana tränger ihop sig i framsätet med den sårade mannen, Dave och jag hukar i baksätet med kropparna.


Bussen är på väg att lämna Falluja, ta med alla skadade till Bagdad, mannen med brännskador, en av kvinnorna som blivit skjuten i käken och axlarna. Rana säger att hon stannar kvar. Dave och jag tvekar inte, vi stannar också. Om inte vi gör det, vilka andra? har blivit mottot och jag är akut medveten om hur många människor som fortfarande inte har någonstans att ta vägen, belägrade och livrädda i sina hus.


Till att börja med är vi överens, sedan förklarar Azzam att vi måste åka med. Vi måste få de här människorna till Bagdad så fort som möjligt, om vi kidnappas eller dödas blir det bara ännu mer problem.


PRIVILIGERAD “STORASYSTER”

Det gör ont att gå ombord på bussen, när läkaren sagt hur många fler som behöver evakueras. Jag avskyr tanken på att en kvalificerad läkare inte kan färdas i ambulansen, medan jag kan det – bara för att jag ser ut som krypskyttens storasyster eller en av hans kompisar. Jag känner mig som en usel förrädare, men har inget val. Det är krig nu.


Jassim är livrädd. Han klänger sig fast vid Muhammed som kör. Kvinnan med skottsåret i baksätet, mannen med brännskadorna bredvid henne, blir fläktade med pappskivor från de tomma lådorna, hans droppflaska kränger, fastsatt i taket på bussen. Det är stekhett. Det måste vara outhärdligt för honom.


VAD HÄNDER MED SAAD?

Saad kommer ombord för att säga farväl. Han trycker Daves och min hand. Jag håller bägge hans magra händer i mina, säger “Dir balak”, ta hand om dig. Som om jag kunde säga något mer dumt åt en ung tonårig mujahedin med en AK47 i sin hand, våra ögon som möts, hans ögon fulla av eld och rädsla.


Kan jag ta honom härifrån? Kan jag ta honom någonstans där han får vara ett barn? Kan jag ge honom en giraffballong, ge honom några kritor, be honom att inte glömma borsta tänderna? Kan jag finna den person som satte geväret i händerna på honom som liten pojke? Kan jag berätta för någon vad sånt gör med ett litet barn? Måste jag lämna honom här, där det är fullt av beväpnade män runt omkring honom och ännu fler på den andra sidan, hur många sidor det nu finns i allt, allt detta? Och såklart jag måste. Jag måste lämna honom, som barnsoldater överallt.


Vägen tillbaka är svår, bussen fastnar nästan i sanden. En grupp män viftar med gevär och stoppar bussen, man tror tydligen att den är full med soldater. Passagerarna ropar ur fönstren: “Ana min Falluja!” jag är från Falluja. Männen ser att det stämmer, slappnar av, vinkar iväg oss.


Vi stannar till i Abu Ghraib och byter platser, vi utlänningar i framsätena, irakier mindre synliga, utan huvuddukar så vi ser mer västerländska ut. Amerikanska soldater är så glada att se västerlänningar, att de inte fäster någon större uppmärksamhet vid irakierna i bussen. Mohammed frågar mig gång på gång om vi ska klara oss.


“Al-melaach wiyana”, svarar jag. Änglarna är med oss. Han skrattar.


Och så är vi framme i Bagdad, lämnar av på sjukhusen, Nuha i tårar när mannen med brännskadorna försiktigt förs av, grymtande av smärta. Hon lägger armen runt mig och ber att få vara min vän. Hon känner sig mindre isolerad, mindre ensam.


BUSH ÖNSKAR GLAD PÅSK

...OCH SATELLIT-NYHETERNA säger att vapenstilleståndet håller och George Bush säger till trupperna på påskdagen att “jag vet vi gör det rätta i Irak”.


Att skjuta en obeväpnad man i ryggen utanför familjens hem är rätt? Skjuta en mormor med vit flagg och rött kors är rätt? Skjuta kvinnor och barn som flyr från sina hem är rätt?? Skjuta på ambulanser är rätt???


Nå, George, jag vet också någonting nu.


Jag vet hur det ser ut när du förstör människor så pass att de inte längre har något kvar att förlora. Jag vet hur det ser ut när en operation utförs utan någon bedövning, eftersom sjukhusen är bombade eller beskjuts av krypskyttar och staden är under belägring och ingen hjälp kan nå fram.


Jag vet också hur det låter. Jag vet hur det ser ut när spårsökande kulor passerar över ditt huvud, fast du befinner dig i en ambulans. Jag vet hur det ser ut när en mans bröstkorg inte längre finns, hur det luktar, och jag vet hur det ser ut när hans hustru och barn rusar ut ur hans hem.


Det är ett Brott.


Och det är en Skam för oss alla.

Förkortad, red. och hastigt översatt: Jan Viklund




Relaterad länk:
Human Rights Watch:
UTREDNING KRÄVS AV USA:s AGERANDE I FALLUJA
(Reuters 13 april 2004)