av Kathy Kelly, VitW


FÖR SEX ÅR SEDAN, i februari 1998, reste jag till Irak med ett brittiskt team inom Voices in the Wilderness. USA hotade då med ännu ett massivt bombanfall. Vi bestämde oss för att åka till Falluja för att få veta perspektivet hos de människor vars marknadsplats bombats 1991, i en explosion som omedelbart dödade 150 och sårade hundratals. Ännu fler hade dött och lidit under nära åtta års ekonomiska sanktioner.


Vid marknaden i Falluja delade vi ut flygblad om varför vi arbetade mot sanktionerna. Folk pressade på, ivriga att ta emot papperen, och vår grupp skingrades i trängseln. Jag började bli orolig för vad som kunde hända. En man dök upp framför mig med vrede i blicken. “Ni amerikaner! Ni europèer!”, skrek han. “Kom hem till mig! Jag kan visa er vatten som ni inte ens skulle ge era djur att dricka! Och nu vill ni döda våra barn. Ni kan inte döda min son. Han dödades i al harb Bush (det första Bush-kriget).

“Jag är ledsen”, mumlade jag. “Jag är så djupt ledsen.” Med ens ändrades hans tonläge. “Åh, madame,” sade han, med mjuk röst. “Ni är trött, jag ser. Kom med mig, jag bjuder er på thè.” Han lotsade mig genom folkmassan fram till ett falafel-stånd där han gav mig en kopp thè och insisterade på att jag skulle leta rätt på mina vänner och komma hem till honom för en måltid. Ända sedan 1996 har älskvärd gästfrihet präglat nära nog varje möte jag och de övriga i Voices ressällskap upplevt i Irak.


1999 återvände jag till marknadsplatsen i Falluja. Den här gången med vår vän Ahmed, en amerikansk medborgare, född i Sinai, som översättare. Ett barn, kanske 11 år gammal, slitna kläder, stirrade på mig med en intensiv blick. Jag vände mig till Ahmed. “Fråga den unge mannen vad han tänker.” Pojken ryckte på axlarna och sade: “Jag är trons lärjunge.” Ahmed ställde sin fråga igen, den här gången kom svaret direkt. “Säg henne att jag vill bli en stridspilot,” sade han med ögon som inte lämnade mina, “så jag kan bomba Amerika.” Ahmed vände sig till mig. “Kathy, har du sett mannen därborta?” Han pekade på en äldre man med vitt skägg som betraktade vårt möte med pojken på avstånd. Stora tårar rullade nerför hans kinder.


EMPATI OCH SANSADE DISKUSSIONER
ALLA SOM ARBETAR för fred i världen har vägrat betrakta irakiska bröder och systrar som fiender. Men under en val-säsong, när mogna, sansade diskussioner får stå tillbaka, är det inte empati och medkänsla med folk i Falluja som står högst på dagordningen för PR-strategerna.


Under de senaste dagarna har jag diskuterat betydelsen av ordet “pacificering” med mina vänner. Ingen förklaring kändes tillräcklig tills en vän sade, “Se, det betyder att du vill vinna freden. Så du eliminerar var och en som kan tänkas störa din fred. Du undertrycker dem, trakasserar dem, hotar dem, förpassar dem, dödar dem.”


“Precis som Saddam gjorde?”


“Alldeles riktigt.”


Koalitionsstyrkorna var fast beslutna att pacificera Falluja innan den fruktansvärda lynchningen ägde rum den 31 mars. Totalt har åtta marinkårssoldater dödats under de två veckornas våld som general Mark Kimmit skyller upprorsmakarna i Falluja för.


“NI KAN INTE FLY...”
DEN 28 MARS rapporterade The Philadelphia Inquirer att irakier i Falluja funnit flygblad spridda över staden med ett tydligt meddelande från marinkåren. “Ni kan inte fly och ni kan inte söka skydd.. koalitionen kommer att hitta er och skipa rättvisa”, löd texten på arabiska över bilden av två stålgröna ögon.

(“Marines Push Against Rebelling Iraqis,” Carol Rosenberg)


I sin beskrivning av händelserna den 30 mars rapporterade Washington Post:


“Marinkåren använde tanks och armerade fordon för att blockera ut- och ingångar till Falluja för fjärde dagen i rad… Trafikanter tvingades av motorvägen in på guppiga stigar där trafiken sakta kröp fram under bevakning av soldater nedgrävda i sanden vid sina maskingevär… Invånarna berättade att stridvagnarna rullade genom kvarteren med varningsrop på arabiska… Flera familjer lämnade Falluja enligt vittnen.”


Marinkåren utförde även flera husräder under natten till måndagen och senare på tisdagen.


“Om de finner fler än en manlig vuxen i något hem, arresteras en av dem,” berättade Khaled Jamaili, 26. “Soldaterna förstör oss.”

(“Marines Seek to Pacify Fallujah,” Hamza Hendawi, March 31)


PACIFICERING I JENIN
JAG BEFANN MIG i flyktinglägret i Jenin på Västbanken i april 2002, mitt under efterdyningarna av den israeliska operationen “Enduring Storm.”


Jag vandrade genom spillrorna av 100 trevåningshus. Jag bevittnade unga pojkar med ansikten som gamla män, när de hjälpte sina fäder bära kropparna ur spillrorna, medan israeliska krypskyttar uppe på hustaken sköt över deras huvuden. Ännu mer pacificering? Jag vet inte.


Efteråt talade jag med några israeliska soldater. En ung man sade, “Jag gör bara mitt jobb”. En annan förklarade att han bara lydde order. Jag sneglade på en äldre av deras kollegor. Våra blickar ryste i samstämmighet. Vi hade hört orden förut.


Pacificering fungerade inte på det ockuperade Västbanken. Lika litet som i Afghanistan eller Irak. Vi måste söka andra metoder. Och om vårt engagemang för folket i Irak är genuint, måste det också omfatta alla icke-irakier, inklusive amerikaner. De flesta unga, sjuka, spända och med en enorm hemlängtan.


KRIGS-SKATTEVÄGRAN
DEN 15 APRIL kommer flera av mina vänner att befinna sig vid skattekontoren runt om i USA, med plakat om krigs-skattevägran. Karl Meyers skylt lyder: “Jag har inte betalat skatt till det militära under 44 år. Fråga mig hur. Fråga mig varför.”


Min skylt – om jag tilläts bära någon i fängelset – skulle lyda: “Jag har inte betalat skatt till det militära under 25 år. Fråga mig hur. Fråga mig varför.”


Pacificering fungerar inte. Inte heller en 400 miljarder dollar stor försvarsbudget som tas från, berövas från mänskliga livsbehov. Var och en av oss har möjlighet att fatta mogna, vuxna beslut för att värna världens alla barn.


Fråga oss hur. Fråga oss varför.

Kathy Kelly, grundare av Voices in the Wilderness och tre gånger nominerad till Nobels fredspris, inledde sin fyra månaders fängelsedom den 7 april, för sin civila olydnadsaktion vid det militära träningslägret School of Americas.


För mer information, om hur Kathy kan kontaktas
under fängelsetiden i Pekin, Ill. besök:

Voices in the Wilderness




Översättning: Jan Viklund